GAD
-
Avregistrerad användare
GAD heter det tydligen. Det som sedan en tid tillbaka växer och växer i mig. Som mer och mer påverkar mig och min vardag. Som mer och mer börjar förlama mig. Som får mig att undra vad jag kommer att göra när jag inte kan kontrollera det längre med att döva och dämpa ångesten med billigt lådvin.
Mörka tankar om att min flickvän ska lämna mig. Mörka tankar om att något fruktansvärt ska hända mina tonåringar så fort dom lämnar hemmet.
Behöver något ångestdämpande som inte gör mig så fruktansvärt trött som Theralen gör.
Jag har provat 4-5 olika antidepressiva preparat men inget av dom har lyckats hjälpa mig ur detta djupa, mörka hål som jag befinner mig i.
Jag har tänkt för mig själv “nu orkar jag snart inte mer” men kroppen har en fantastisk förmåga att orka och överleva.
Men alla har en gräns. En smärtgräns där smärtan överstiger det man kan uthärda
Avregistrerad användareÅh känner så med dig i detta!
Sitter i samma båt som du.
Just smärtgränsen är något jag också funderar mycket kring. Hur mycket orkar en människa känna och gå igenom? Eftersom det man tänker känns så verkligt tycker jag det gränsar till ett trauma – att man reagerar som om det värsta tänkbara redan har hänt. Kanaliserar det hela i kroppen. Kan du känna igen dig i det?
Sedan att det också går så himla mycket i vågor. Ena stunden blir det outhärdligt för att sedan förvandlas till en lugnare känsla som infinner sig när det man oroar sig för visar sig obefogat (för den här gången). Energin när man förlamas av en sådan oro eller skräck tycker jag tenderar ibland att bli så stark att man kan få tunnelseende och slutar tänka logiskt. Är det verkligen rimligt/hög sannolikhet att t ex min syster blir mördad efter en utekväll?
Själv går jag runt obehandlad för det här. Tar inga mediciner förutom betablockerare.
Har du fått några verktyg för hur du ska hantera det här? Och som har hjälpt nämnvärt?
Avregistrerad användareJag hade ångest under en tid när jag inte visste varför jag hade det. Ångest har liksom aldrig varit mitt problem. Jag fick hjälp av en arbetsterapeut som erbjöd mig ett kortare åtgärdsprogram för att handskas med ångest när det väl visar sig (jag inser att det kan vara annorlunda om man har ångest hela tiden, men ger jag dåliga råd finns det bättre att få). Ångest är en kommunikativ linje från hjärnan som talar om för oss att något är fel, något behöver åtgärdas och sedan får man köpa det att det hände. Jag lärde mig spåra var tillfällighetens ångest kom av, åtgärda orsaken och gå vidare med livet. Senast jag hade ångest fick jag ett mejl från min chef (hon bad mig komma in tidigt för ett möte). Istället för att låta bli att dyka upp eller leverera mig som ett ilsket ångestmonster skrev jag genast tillbaka och var uppriktig om mina känslor; “Hej! Får jag veta vad mötet handlar om? Har jag något att oroa mig för?” varav jag kort efter det fick veta att chefen bara ville ha lite tid till att prata med mig om vad jag tycker om företaget och om jag trivs (ja, det gör jag). Metoden min arbetsterapeut tar viss tid att bemästra, men jag har inte brukat ångestdämpande sedan dess.
Avregistrerad användareBlue Tefobo,
Det där är en bra teknik att direkt ta tjuren vid hornen så man slipper ha ångest så länge. Vågar kanske litegrann påstå att det är så vi med GAD just kan agera också. Hela tiden tjuren vid hornen. Ligga ett så litet steg bakom utlösande faktorn som möjligt hela tiden. Men vi sliter ut oss! Vem orkar hålla på dagarna i ända på det här sättet? Ständigt med känslor av “kommer vargen?” eller är det inbillning/jävligt överdrivet det man fått ångest av?
Tack ändå för dina ord! Det var fint att läsa och väldigt klokt tänkt!
Avregistrerad användareGreen Fofopo har du bara fått mediciner av vården eller även någon form av terapi? Om de inte erbjudit dig någon form av terapi så tycker jag att det är dåligt av dem. Mediciner dämpar ofta bara symtomen och kan vara en viktig och kompletterande lösning men utan att lösa orsaken. Om du inte fått mer hjälp än medicin, är ett tips att prova tex KBT. Jag gick i KBT på vårdcentralen förra året pga tvångstankar och kan verkligen rekommendera det. Det är såklart bra om du skulle orka prova att hantera ångesten på egen hand genom att förändra tankesätt tex göra exponeringar, men om din ångest är stark kan det vara skönt med stöd av en terapeut under processen. Om det är trögt att få hjälp så finns det onlinepsykologer som du kan få kontakt med utan remiss, nackdelen är att de har korta mötestider på bara 25-30 min, fördelen är att du kan prata med psykologen hemifrån vilket kan vara skönt om man mår dåligt. Det kan vara en lösning värd att prova under väntan på remiss till annan instans om inte annat. En annan sak som jag kan rekommendera som komplement till terapi, är avslappningsövningar. Alltså att du lägger dig och slappnar av en kort stund varje dag. Med tiden ökar detta din kroppsmedvetenhet vilket kan göra att du märker av direkt när du får kroppsliga symtom på ångest, och då kan hjälpa dig själv genom att djupandas och försöka slappna av.
Vet hur trött man kan bli av Theralen för övrigt, tog 15 droppar i förrgår och är fortfarande trött efter det (har den på grund av sömnproblem).
Red Simyna, känner så igen det där med att det dåliga måendet går i vågor. Så har det alltid varit för mig! När jag mår bra kan jag inte föreställa mig hur det känns att må dåligt och tvärtom, trots att jag kände på motsatt sätt bara dagen innan. Så himla intressant mellan de vattentäta skotten mellan att må bra och att inte göra det. Jag tänker också att om man varannan dag inte upplever att man har några problem, kan det vara en anledning till att man väntar med att söka hjälp. Det kan säkert också bidra till att man först i efterhand får syn på att en period i livet varit jobbig. När man har varit mitt inne i det har man liksom varit i stormens öga.
Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.