Fysiskt misshandlat pga mående

Hej,

Behöver skriva av mig lite om vissa händelser.

Har haft ångest och varit en sårbar människa hela livet. Asperger misstänks det också att jag har.

Ett minne från mina tonår (16-18 år) dyker upp väldigt ofta i mitt huvud. Det är när jag blev misshandlad av min dåvarande flickvän.

Hon hade extrema agressionsproblem och jag fick ta smällen för det. Oftast fick jag utstå som mest när jag mådde som sämst. När jag fick panikångest, oavsett orsak, och vi behövde ställa in någon plan eller jag behövde dra mig iväg så fick jag ofta höra glåpord och hur värdelös jag va. När de va som värst kunde jag bli slagen, riven och spottad på. Ibland va slagen så hårda så jag blev blodig.

Jag har inte berättat detta för min psykolog för jag skäms så mycket. Särskilt eftersom jag är man också.

Jag lider idag väldigt mycket av panikångest och har fobier samt GAD. Och jag har väldigt svårt för att använda mig av mina KBT tekniker för att mina känslor sitter så hårt inom mig. Jag vågar inte visa för andra hur jag mår och vill bara vara för mig själv när jag har attacker. Jag är rädd för vad alla ska säga.

Borde jag berätta detta för läkare/psykolog?

Jag tror inte de egentligen förstår hur jag mår. Det finns så mycket i mitt bagage som jag inte berättat och jag blir därför behandlad, enligt mig, väldigt lätt.

På sistone har jag isolerat mig och har svårt för att lämna huset för att ha kontakt med myndighetspersoner. Min värsta skräck är att få panikattack framför någon. När jag tänker efter så är det kanske inte så konstigt varför det är så.

Det jag skriver här har jag inte berättat för någon annan människa tidigare. Samtidigt vet jag inte vad jag ska göra av min historia? Ska jag bara acceptera att det va så? Varför anmälde jag inte det?

Frågorna är många.

/Ångestfylld själ.

Grattis du har nu berättat din historia för en människa i Cybern. Det är ett första steg mot läkning.

Jag känner igen det där med att man skäms för att berätta om aggression som man blir utsatt speciellt som man är kille.  Jag tycker definitivt att borde berätta för din läkare  eftersom det här en så viktig del av din ångest.

Väntar på ditt nästa meddelande

kram

Anonym skrev:

Grattis du har nu berättat din historia för en människa i Cybern. Det är ett första steg mot läkning. Jag känner igen det där med att man skäms för att berätta om aggression som man blir utsatt speciellt som man är kille. Jag tycker definitivt att borde berätta för din läkare eftersom det här en så viktig del av din ångest. Väntar på ditt nästa meddelande kram

Ja Det får väll anses vara ett steg på vägen.

Jag har stora svårigheter med att prata om mina problem med andra vilket också inkluderar myndighetspersoner och läkare. Det skapar ännu mer stress och press för att jag samtidigt inte kan förklara mig för att få rätt hjälp och stöd från samhället.

Mitt första läkarsamtal jag hade fick jag panikattack vid. Sedan bytte jag läkare och samma sak igen. Samtidigt ska jag berätta hur jag mår och tänka på mina KBT strategier. Det går bara inte för mig. För när jag berättar förstärks alla minnen och ångesten ännu mer. Försäkringskassan har bokat möte men jag har fått avboka. Inte för att jag inte vill prata med dem. Jag har bett om att få göra mötet via telefon, videosamtal eller att de kan komma hem till mig. Men de vägrar. Bara möte hos dem alt vårdcentralen som gäller. Hur ska jag kunna vara vid mitt sinnes fulla bruk och föra min talan.

Nu när jag sitter och skriver inser jag att jag kanske känner mig missförstådd och inte behandlat på rätt sätt för att jag själv inte ger andra möjligheten till att förstå mig. De är ju inte tankeläsare och vet vad som pågår inom mig.

Jag ska försöka berätta för min läkare vid nästa telefonsamtal.

Hur har du upplevt våld?

Min barndom var ganska våldsam på grund av min fars och hans syskons missbruksproblem.

Funderar på om det skulle vara lättare för dig att skriva om dina upplevelser till din läkare. Jag själv tycker det är lättare att skriva än att tala – eftersom jag har tid att tänka igenom det jag ska säga … kan det vara ett sätt att hjälpa dig över den tröskeln som ångest utgör?

Du verkar ha bra strategier för att kunna fortsätta med din terapi och dina kontakter med försäkringskassan! Finns det någon risk att du blir fånge på grund av dina strategier?