Hem > Forum > Ångest > Förlorat mig själv i min ångest

Förlorat mig själv i min ångest

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4
  • Extrem ångest och panikångest.

    I maj detta året så fick jag min första panikattack. Då hade jag ingen aning om vad ångest och panikångest egentligen var. Efter denna attack så jag trodde verkligen att jag hade fått någon sorts psykos och att jag därefter blev lite smått galen. För ungefär 2 månader sen fick jag min andra panikattack och då tänkte jag att jag hade blivit sjuk eller fått influensan i och med att jag under min panikattack fick frossa och spydde en hel del. Men innerst inne så förstod jag att jag inte hade blivit sjuk eller att jag hade fått influensan i och med att jag kände igen den oerhört extrema, äckliga och fruktansvärda känslan. Två veckor senare hände samma sak och vad som händer med mig under en panikattack är svårt för mig att förklara… Men jag känner mig inte som människa, varje gång detta har hänt mig så har det pågått i minst fyra timmar. Andningen har jag under kontroll även fast det är extremt jobbigt men den jäkla känslan av oro, hopplöshet, att inte veta vad jag gör eller vad jag säger och att hela min verklighetsbild blir så pass skev att jag inte vet var fan jag ska ta vägen är vad jag inte klarar av.

    De två senaste månaderna har varit de jobbigaste jag har varit med om och inte bara det utan det mest krävande och en utav de största prövningarna i mitt liv. Det känns som att jag behöver ungefär 5-6 dagar för mig att återhämta mig efter en panikattack. Det känns som att jag har förlorat mig själv samtidigt som att jag kämpar för att ta mig igenom detta. Jag känner inte igen mig själv. Rädslan, oron, ångesten och den psykiska smärtan som känns så pass fysisk att det gör ont i hela kroppen får mig att tveka så pass mycket på om detta verkligen kommer att bli bättre. Jag har ständigt ont över bröstet, får hjärtklappningar och det kan sticka till ordentligt var som helst i kroppen oavsett om jag gör någonting eller inte. Allt detta har gjort mig så begränsad, jag kan efter detta inte sova själv, jag har förlorat glädjen i att göra saker som att träffa vänner och att ta hand om mig själv. Jag vill innerst inne inte lämna mitt hem. Det enda jag vill göra är att vara hemma med familjen och INGEN annan.

    Det känns som att jag håller på att bli riktigt sjuk eller galen. Allt känns så tomt, jag känner mig så tom men samtidigt så full av känslor och annat skit som gör att jag bara vill sprängas. Jag vet inte vem jag är och jag vet inte vad jag vill göra. Jag önskar ingen den här smärtan och den ångesten eller vad fan det nu är jag går igenom. Detta har fått mig att tappa mig själv helt och hållet, hela mitt system har stängt av, kan varken tänka, prata eller göra saker korrekt eller klart. Vilket folk i min omgivning lägger märke till, mitt tal är segt, minns inte vad jag pratar om eller vad jag gjorde för endast några minuter sedan vilket gör att jag kan upprepa mig eller bara stänga av. Och det blir värre när man redan är medveten om det men när någon annan märker och påpekar det.

    Någon som upplevt något liknande eller som kanske har några tips på vad jag kan göra? Behöver lite ljus i det mörker jag befinner mig i.

    Jag är sjutton år gammal.

    Extrem ångest och panikångest. I maj detta året så fick jag min första panikattack. Då hade jag ingen aning om vad ångest och panikångest egentligen var. Efter denna attack så jag trodde verkligen att jag hade fått någon sorts psykos och att jag därefter blev lite smått galen. För ungefär 2 månader sen fick jag min andra panikattack och då tänkte jag att jag hade blivit sjuk eller fått influensan i och med att jag under min panikattack fick frossa och spydde en hel del. Men innerst inne så förstod jag att jag inte hade blivit sjuk eller att jag hade fått influensan i och med att jag kände igen den oerhört extrema, äckliga och fruktansvärda känslan. Två veckor senare hände samma sak och vad som händer med mig under en panikattack är svårt för mig att förklara… Men jag känner mig inte som människa, varje gång detta har hänt mig så har det pågått i minst fyra timmar. Andningen har jag under kontroll även fast det är extremt jobbigt men den jäkla känslan av oro, hopplöshet, att inte veta vad jag gör eller vad jag säger och att hela min verklighetsbild blir så pass skev att jag inte vet var fan jag ska ta vägen är vad jag inte klarar av. De två senaste månaderna har varit de jobbigaste jag har varit med om och inte bara det utan det mest krävande och en utav de största prövningarna i mitt liv. Det känns som att jag behöver ungefär 5-6 dagar för mig att återhämta mig efter en panikattack. Det känns som att jag har förlorat mig själv samtidigt som att jag kämpar för att ta mig igenom detta. Jag känner inte igen mig själv. Rädslan, oron, ångesten och den psykiska smärtan som känns så pass fysisk att det gör ont i hela kroppen får mig att tveka så pass mycket på om detta verkligen kommer att bli bättre. Jag har ständigt ont över bröstet, får hjärtklappningar och det kan sticka till ordentligt var som helst i kroppen oavsett om jag gör någonting eller inte. Allt detta har gjort mig så begränsad, jag kan efter detta inte sova själv, jag har förlorat glädjen i att göra saker som att träffa vänner och att ta hand om mig själv. Jag vill innerst inne inte lämna mitt hem. Det enda jag vill göra är att vara hemma med familjen och INGEN annan. Det känns som att jag håller på att bli riktigt sjuk eller galen. Allt känns så tomt, jag känner mig så tom men samtidigt så full av känslor och annat skit som gör att jag bara vill sprängas. Jag vet inte vem jag är och jag vet inte vad jag vill göra. Jag önskar ingen den här smärtan och den ångesten eller vad fan det nu är jag går igenom. Detta har fått mig att tappa mig själv helt och hållet, hela mitt system har stängt av, kan varken tänka, prata eller göra saker korrekt eller klart. Vilket folk i min omgivning lägger märke till, mitt tal är segt, minns inte vad jag pratar om eller vad jag gjorde för endast några minuter sedan vilket gör att jag kan upprepa mig eller bara stänga av. Och det blir värre när man redan är medveten om det men när någon annan märker och påpekar det. Någon som upplevt något liknande eller som kanske har några tips på vad jag kan göra? Behöver lite ljus i det mörker jag befinner mig i. Jag är sjutton år gammal.

    Hej min vän,

    Låt mig börja med att säga att jag vet EXAKT hur det känns. Jag vet precis vad du menar när du berättar om vad det är du går igenom både mentalt och fysiskt. Jag vill sedan följa upp med en fråga: Vet du om någonting kan ha hänt för ungefär vid årets början eller kanske under förra året som kanske DÅ inte verkade som en stor grej, men som kan ligga som orsak bakom detta? Min ångest har alltid en anledning, vare sig den anledningen är mitt eller någon annans fel. Jag är väldigt mottaglig då jag har levt med psykisk ohälsa i ca 15 år. Depression först och främst. Men det låter mörkt att höra att någon har suttit fast med detta av och till under så lång tid. Jag förstår det. Min ångest har oftast en topp, ett värsta sena. Då låser den mig, ger mig kramp, jag kräks och jag får visuella hallucinationer. Jag får en sådan panik i mitt inre att jag fortfarande, som vuxen, inte vågar vara ensam alla gånger. En gång ringde jag min mor kl 01:30, skrek ”hjälp mamma, hjälp” och hon satte sig i bilen, körde 2 mil och höll mig under resten av natten. Min sambo är annars mitt stöd men han jobbar skift och kan inte alltid vara hemma. Min ångest har också sin tysta närvaro, då jag precis som du upplever att jag knappt vet vem jag är, VAR jag är, vad fan jag håller på med och världen blir nästan fysiskt skev. Det som hjälper då är att gråta om jag  behöver. Annars ringer jag någon, min mamma tex. Är min sambo i närheten så kommer jag långt med hans famn. Är jag ensam så går jag hit, till MIND och försöker hjälpa någon annans. Kort och gott så brukar jag tänka att varje god handling jag gör är de facto god och kan inte vara dålig. Det är ett bra bekämpningsmedel mot min ångest de flesta gånger.

    Men jag vet varför jag får min ångest. Jag vet anledningen bakom den även om den kan vara olika stark i sina jävla högerkrokar ibland. Ibland står något nytt bakom den men oftast inte.

    Hur har din dag varit idag? Känns det lättare på något vis?

    Trådstartaren

    Hej min vän, Låt mig börja med att säga att jag vet EXAKT hur det känns. Jag vet precis vad du menar när du berättar om vad det är du går igenom både mentalt och fysiskt. Jag vill sedan följa upp med en fråga: Vet du om någonting kan ha hänt för ungefär vid årets början eller kanske under förra året som kanske DÅ inte verkade som en stor grej, men som kan ligga som orsak bakom detta? Min ångest har alltid en anledning, vare sig den anledningen är mitt eller någon annans fel. Jag är väldigt mottaglig då jag har levt med psykisk ohälsa i ca 15 år. Depression först och främst. Men det låter mörkt att höra att någon har suttit fast med detta av och till under så lång tid. Jag förstår det. Min ångest har oftast en topp, ett värsta sena. Då låser den mig, ger mig kramp, jag kräks och jag får visuella hallucinationer. Jag får en sådan panik i mitt inre att jag fortfarande, som vuxen, inte vågar vara ensam alla gånger. En gång ringde jag min mor kl 01:30, skrek ”hjälp mamma, hjälp” och hon satte sig i bilen, körde 2 mil och höll mig under resten av natten. Min sambo är annars mitt stöd men han jobbar skift och kan inte alltid vara hemma. Min ångest har också sin tysta närvaro, då jag precis som du upplever att jag knappt vet vem jag är, VAR jag är, vad fan jag håller på med och världen blir nästan fysiskt skev. Det som hjälper då är att gråta om jag behöver. Annars ringer jag någon, min mamma tex. Är min sambo i närheten så kommer jag långt med hans famn. Är jag ensam så går jag hit, till MIND och försöker hjälpa någon annans. Kort och gott så brukar jag tänka att varje god handling jag gör är de facto god och kan inte vara dålig. Det är ett bra bekämpningsmedel mot min ångest de flesta gånger. Men jag vet varför jag får min ångest. Jag vet anledningen bakom den även om den kan vara olika stark i sina jävla högerkrokar ibland. Ibland står något nytt bakom den men oftast inte. Hur har din dag varit idag? Känns det lättare på något vis?

    Hej!

    Jag är väldigt tacksam för ditt svar och jag vet inte riktigt hur jag ska kunna beskriva känslan av bekräftelse som man får när man inte längre känner sig lika ensam. Jag tror att min panikångest beror på saker och händelser som har inträffat under de senaste åren. Jag har tidigare haft lätt för att ”sopa saker under mattan” och förtränga grejer genom att inte bry mig om dem eller lägga dem åt sidan. Mycket för att jag alltid tagit på mig rollen som den starka och tuffa. Jag har alltid hjälpt folk med allt och lite till och jag tror att allt detta har gjort så att jag mer eller mindre har kämpat mot ett ”osynligt hinder”. Jag har under de senaste månaderna haft otroligt svårt för att få saker och ting gjorda, koncentrera mig och att göra saker helhjärtat. Folk i min omgivning har påpekat detta och att det är förståeligt att det som händer mig nu, händer.

    Min dag har varit si sådär, men jag har tagit mig igenom den hyfsat än så länge!

    Hur har din dag varit?

    Kram.

    Hej! Jag är väldigt tacksam för ditt svar och jag vet inte riktigt hur jag ska kunna beskriva känslan av bekräftelse som man får när man inte längre känner sig lika ensam. Jag tror att min panikångest beror på saker och händelser som har inträffat under de senaste åren. Jag har tidigare haft lätt för att ”sopa saker under mattan” och förtränga grejer genom att inte bry mig om dem eller lägga dem åt sidan. Mycket för att jag alltid tagit på mig rollen som den starka och tuffa. Jag har alltid hjälpt folk med allt och lite till och jag tror att allt detta har gjort så att jag mer eller mindre har kämpat mot ett ”osynligt hinder”. Jag har under de senaste månaderna haft otroligt svårt för att få saker och ting gjorda, koncentrera mig och att göra saker helhjärtat. Folk i min omgivning har påpekat detta och att det är förståeligt att det som händer mig nu, händer. Min dag har varit si sådär, men jag har tagit mig igenom den hyfsat än så länge! Hur har din dag varit? Kram.

    Hej igen!

    Vad glad jag blir av att läsa ditt svar för jag vill verkligen inte att du ska känna att du är ensam i detta. Det är mycket bra av dig att acceptera att det kan finnas anledningar. Du behöver inte gå in på detaljer här om du inte vill, men för mig så utlöstes min senaste och allra svåraste period av ett svek jag utsatte någon jag älskar för. Ett enormt svek. Jag kunde leva med det själv rätt länge och trycka undan det. Jag, precis som du, har sett mig själv som ”stark” och ”tålig” men faktum är att jag har varit raka motsatsen. Jag förstod det inte förrän jag återigen sökte hjälp och fick kontakt med akutpsykvården. Först trodde jag att all min ångest endast berodde på mitt stora felsteg, och till en viss del så stämde det, men det visade sig bara vara en utlösande faktor. Bakom allting, bakom all ångest och bakom mina misstag låg en mycket djupare ravin av inre kris som har puttrar och förgiftat under flera herrans år. Det gick att spåra till min barndom och unga tonår. Att få vetskap om detta och att plötsligt kunna förstå och förklara större delar av många av de val jag har gjort i mitt liv var överväldigande. Det var så mycket att ta in! Det blev mycket på många fronter så att säga. Den första tiden efter mitt sk ”uppvaknande” var extremt tung. Min ångest försvann inte för en sekund under flera veckor och den tog mig till branten, till avsatsen som innebar att jag ville ta mitt eget liv. Återigen ringde jag akutpsykvården, föll ihop och bad om hjälp. Sedan dess har det blivit lättare, liiiite lite åt gången, dag för dag. De senaste två dagarna har nästan varit helt utan den där klibbiga massan i bröstet sedan 4 månader tillbaka och de värsta tankarna håller sig borta under allt längre perioder. Jag äter ingen medicin eftersom de på sätt och vis stör min karaktär, men det gäller inte alla. Vi är individuellt utformade på den fronten 🙂

    Mina råd till dig är: tala med en kurator eller en psykolog. Finn någon som kompetens till att hjälpa dig genom detta och dessutom ge dig de verktyg som du kan använda för att hjälpa dig själv mellan gångerna. Kom också hit och skriv av dig när det känns tungt eller om du behöver påminnas om att du INTE är ensam❤️ Ta ett papper och skriv titeln ”Enkla mål för svåra dagar”. Det kommer komma dagar då man inte kan eller bör tvinga bort sin ångest. Då kan det vara bra att ha enkla mål man kan fokusera på eftersom bra saker alltid är bra saker 🙂 På min lista finns tex ”Städa, bädda sängen, laga mat, spela, måla en tavla, ta en promenad, gymma” osv. De kan vara hur små eller ”obetydliga” som helst och du kan välja vilket mål du vill hur många gånger som helst. Jag har också en annan lista som heter ”Jag är en bra:” och där fyller jag på med mina goda egenskaper, min goda person. Man kan vara bra PÅ saker som att tex måla eller sjunga och de är också viktiga, men det viktigaste är att vi alltid påminner oss om att vi ÄR bra. Slutligen vill jag säga något viktigt om än uppenbart:

    Ingen är perfekt min vän. Ingen lever ett fläckfritt och perfekt liv. Ingen av oss är fläckfri men det finns en skönhet i att alltid sträva mot det som gör oss och de vi älskar lycklig, varm och trygg. Var snäll mot dig själv. Vi trampar snett i land på alla möjliga vis och man kan inte alltid ställa sig upp och springa på en gång.

    Och igen. Du är inte ensam 🙂 Min dag har varit bra. Lite tung under eftermiddagen men så tog jag mig till gymmet och gjorde bra ifrån mig så det kändes genast lite bättre. Sedan fick jag komma hem och fortsätta prata med dig och det förstärker bara känslan. Så tack för att du är här och delar med dig 🙂

    Trådstartaren

    Hej igen! Vad glad jag blir av att läsa ditt svar för jag vill verkligen inte att du ska känna att du är ensam i detta. Det är mycket bra av dig att acceptera att det kan finnas anledningar. Du behöver inte gå in på detaljer här om du inte vill, men för mig så utlöstes min senaste och allra svåraste period av ett svek jag utsatte någon jag älskar för. Ett enormt svek. Jag kunde leva med det själv rätt länge och trycka undan det. Jag, precis som du, har sett mig själv som ”stark” och ”tålig” men faktum är att jag har varit raka motsatsen. Jag förstod det inte förrän jag återigen sökte hjälp och fick kontakt med akutpsykvården. Först trodde jag att all min ångest endast berodde på mitt stora felsteg, och till en viss del så stämde det, men det visade sig bara vara en utlösande faktor. Bakom allting, bakom all ångest och bakom mina misstag låg en mycket djupare ravin av inre kris som har puttrar och förgiftat under flera herrans år. Det gick att spåra till min barndom och unga tonår. Att få vetskap om detta och att plötsligt kunna förstå och förklara större delar av många av de val jag har gjort i mitt liv var överväldigande. Det var så mycket att ta in! Det blev mycket på många fronter så att säga. Den första tiden efter mitt sk ”uppvaknande” var extremt tung. Min ångest försvann inte för en sekund under flera veckor och den tog mig till branten, till avsatsen som innebar att jag ville ta mitt eget liv. Återigen ringde jag akutpsykvården, föll ihop och bad om hjälp. Sedan dess har det blivit lättare, liiiite lite åt gången, dag för dag. De senaste två dagarna har nästan varit helt utan den där klibbiga massan i bröstet sedan 4 månader tillbaka och de värsta tankarna håller sig borta under allt längre perioder. Jag äter ingen medicin eftersom de på sätt och vis stör min karaktär, men det gäller inte alla. Vi är individuellt utformade på den fronten 🙂 Mina råd till dig är: tala med en kurator eller en psykolog. Finn någon som kompetens till att hjälpa dig genom detta och dessutom ge dig de verktyg som du kan använda för att hjälpa dig själv mellan gångerna. Kom också hit och skriv av dig när det känns tungt eller om du behöver påminnas om att du INTE är ensam❤️ Ta ett papper och skriv titeln ”Enkla mål för svåra dagar”. Det kommer komma dagar då man inte kan eller bör tvinga bort sin ångest. Då kan det vara bra att ha enkla mål man kan fokusera på eftersom bra saker alltid är bra saker 🙂 På min lista finns tex ”Städa, bädda sängen, laga mat, spela, måla en tavla, ta en promenad, gymma” osv. De kan vara hur små eller ”obetydliga” som helst och du kan välja vilket mål du vill hur många gånger som helst. Jag har också en annan lista som heter ”Jag är en bra:” och där fyller jag på med mina goda egenskaper, min goda person. Man kan vara bra PÅ saker som att tex måla eller sjunga och de är också viktiga, men det viktigaste är att vi alltid påminner oss om att vi ÄR bra. Slutligen vill jag säga något viktigt om än uppenbart: Ingen är perfekt min vän. Ingen lever ett fläckfritt och perfekt liv. Ingen av oss är fläckfri men det finns en skönhet i att alltid sträva mot det som gör oss och de vi älskar lycklig, varm och trygg. Var snäll mot dig själv. Vi trampar snett i land på alla möjliga vis och man kan inte alltid ställa sig upp och springa på en gång. Och igen. Du är inte ensam 🙂 Min dag har varit bra. Lite tung under eftermiddagen men så tog jag mig till gymmet och gjorde bra ifrån mig så det kändes genast lite bättre. Sedan fick jag komma hem och fortsätta prata med dig och det förstärker bara känslan. Så tack för att du är här och delar med dig 🙂

    Tack såå himla mycket för att du delar med dig och för goda råd!! <3

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.