Föräldrarskap

Hej Alla,

Idag känner jag mig som världens sämsta mamma.

Lång historia kort. Separerad sedan +2år och har 2 barn. Ena barnet är extremt mammig, alltid varit.

Men idag var droppen, då jag faktiskt ringde hennes pappa och bad honom att hämta henne. Vilket jag aldrig gjort förut, men nu…

Min dotter utmanar mig så inåt hel***e. Hämtade tidigare på fritids idag, då jag lovat barnen det. Hämtar 2 glada barn, på vägen hem som tar ca 15min med bil, så hinner dottern bli jätte sur av någon anledning. När vi väl kommit innanför dörren så börjar vi bråka. Hon blir jätte arg, stampar i golvet och skriker. Jag ber henne sluta, men slutar i ännu mer bråk. Hon i ren protest målar hela sig själv och delar i rummet med läppstift. Jag känner hur all energi bara rinner av mig och det får vara nog. Jag skickar in henne i badrummet för att duscha. Hon vägrar och sitter på golvet och skriker. Jag går och hämtar mobilen och ringer hennes pappa. Gråtandes ber jag honom att snälla hämta henne då jag pallar inte mer. Han hämtar henne och tar med henne hem till sig.

Pang boom så kommer ångesten över hur jävla värdelös jag är som inte orkar ta hand om mitt barn. Men år och år och år av detta utmanande och all bråk, vi som hade gått till att kunna fungera bra. Men senaste veckorna har varit hemska. Allt jag gör är fel fel fel fel….all mat är äcklig, allt jag vill att vi ska göra är fel, gör jag något rätt så blir det ändå fel fel fel…..

Är så sjukt svårt att vara ensamstående mamma. inte bara ekonomiskt, utan att sköta allt själv. Sedan mår jag dåligt själv också av andra anledningar.

Vet inte längre vad jag ska göra och hur jag ska orka.

 

Tack för mig!

Jag tycker inte du har gjort något fel <3 Förstår att det är tungt såhär efteråt. När jag var barn blev jag utkastad av min mamma och hon hade aldrig dåligt samvete utan tyckte hon gjorde i princip allting rätt och att det var jag som var “snorungen”. Världens bästa mamma brukade hon även kalla sig själv. Om jag tänker på hur du skriver här nu låter du som raka motsatsen, alltså en mamma som faktiskt på riktigt bryr sig. En mamma med hjärtat på rätta stället. Försök att inte anklaga dig själv för hårt <3

Kan du ringa upp henne nu ikväll och prata igenom det som hände under dagen kanske? Eller hur är situationen nu då när hon är hos sin pappa? Tänkte isf så båda kan få chansen och möjligheten att be om ursäkt, eller förklara, varför man agerade som man gjorde? Du har ju förmodligen inte något att be om ursäkt över, men menar på att uppmuntra till dialog?

Tänker lite på din dotter där också att hon kanske behöver lära sig kommunicera sin frustration istället för att agera ut det genom stampande och att rita i badrummet? Kanske är det vad som är problemet här, dottern har svårt att reglera sina känslor?