Hej Pink Dusapi! Så fruktansvärt, känner med dig! När jag haft så starka känslor av vanmakt och egentligen behöver motivation (lever också i det vakuumet och problematiken just nu) brukar jag istället försöka tvinga mig själv att sätta mig ner och gråta. Storgråta. Bara släppa ut alla spänningar inom mig. Tycka riktigt jäkla synd om mig själv och den förskräckliga situation som man hamnat i mm. Det kan oftast kännas som ett plåster på såret, att ömma om sig själv på ett kärleksfullt sätt. Speciellt gynnsamt tycker jag detta kan vara när man upplever att ingen annan kan förbättra sin situation och man upplever stor, stor hjälplöshet i allt. Tror du att du kan pröva det? Att gråta ut all smärta och frustration? Eller känns det redan som att du gråter mycket pga. situationen? Har läst nånstans också att olika må-bra-känslor frigörs när man gråter, det liksom renar systemet på en så man kan må pyttelite bättre? Kram
Tack för att du lyssnar. Usch, det är så förlamande att uppleva detta. Får jag fråga varför du delar denna upplevelse, vad föranleder det hos dig tror du?
Ja, gråtit har jag gjort många gånger förr. De senaste åren, innan denna djupare svacka, har jag i mycket hållit det tillbaka eller helt inte kunnat eller känt behovet av det. Men nu gråter jag som ett såll och visst är det iaf lite befriande om så bara för stunden.
Jag bara önskar att jag inte var så vansinnigt beroende av snabba belöningar för de är utom räckhåll. Jäkla hjärna att spöka med en. Försöker verkligen att acceptera att läget är som det är just nu och det är bra nog men det är inte så enkelt.
