Jag vill inte mer. Allt blir bara fel. Den mörka sidan av mig vill ta över, de tycker jag den i så fall skulle göra rätt i. Men så har vi dom förhävliga hinder som förstör mig mig. Jag bryr mig alldeles för mycke om va andra tycker, tänker och känner. Jag tänker på alla jag skulle såra, och jag tänker på jobbet som behöver mig. Jag kan knappt bli sjuk som de är nu. Det är hemskt när inte alla har samma kunskap av allt på jobbet, så att de blir kaus när en person som i stort sätt är den ända som har kunskap om ett område blir sjuk. Paniken man skapar.
Srn jobbar jag halvtid med min egen upptrappning. Men fy fan va jag hatar att gå när jag ser hur mycke som är kvar att göra. Då är de svårt att välja min hälsa mot arbetsmoralen. Det är därför jag är rädd för att jag snart gör något dumt och hamnar på sjukhus på ett eller annat sätt. För jag väljer fel. Klarar inte av situationen jag är i.
Vet inte va jag ska göra, vården säger- åk upp till psykakuten. Men dom kommer ju fråga va de är jag vill. Då hamnar jag ändå i samma situation. Kan inte välja inläggning eftersom de drabbar jobbet om jag blir borta och jag vet inte annars vad jag kan be vården om.
