Hej.
Höll på att skriva att jag hoppas att det bara är jag som mår piss ikväll, tyvärr vet jag att det inte är så.
Jag är 21 år gammal. Så Länge jag kan minnas har jag lidit av ångest. Som liten kunde jag få vredesutbrott pga dålig och dysfunktionell familjesituation, då reagerade min mamma genom att totalt ignorera mig när jag sedan låg på marken och grät medan jag bönade och bad om förlåtelse för de elaka saker jag hade sagt. Jag kände mig så otroligt ensam, mer ensam när det är folk kring en, än när man är helt ensam fysiskt sett i ett rum.
stora problem i relationen med min pappan vilket lett till ett manshat i dagsläget för stort att hantera. Har blivit dåligt behandlad av fler män än vad jag kan räkna, både emotionellt och sexuellt.
depression från 14-18 års ålder, generell ångest samt oräkneliga panikångestattacker. drogmissbruk. Behandlingshem. Min syster har haft tungt missbruk i flera år men nu när hon är ren umgås hon fortfarande med samma 20 år äldre man som förut, som är så uppenbart manipulativ och hemsk. Har en hemsk känsla av att hon kommer dö snart och därför känns det som en bättre idé att jag försvinner först, så jag slipper hantera den olidliga sorgen efter mitt livs kärleks bortgång.
jag har alltid haft problem med vänner. Lätt att skaffa nya vänner men svårt att behålla pga låg självkänsla och folk blir rädda för min ångest. Har adhd och misstänker borderline (även min psykolog, dock ingen diagnos fastställs). De vänner jag har nu är alla sambos trots 20 års åldern. Känner mig ensam och oälskad, de har ej tid att hitta på roliga spontana saker, som är precis det jag behöver nu för att slippa dras ner mer och mer i mitt medberoende till min syster.
det låter så tragiskt när jag skriver allt detta. Visst är det svårt att greppa att ens egen historia handlar om en själv? Tipsar alla att läsa ”the power of now ” av Eckhart Tolle. Ger en perspektiv på egot och medvetandet. Ikväll hjälper den inte ett jack shit dock. Känner mig neddragen i smutsen och har börjat kolla upp olika lämpliga självmordstekniker igen.
har också så härliga minnen – bott utomlands i över 1 år, härliga skratt och roliga ungdomsminnen. Alla som möter mig nu från mitt förflutna gratulerar mig till hur hälsosam och snygg jg ser ut, och hur jag är ”lyckad ” som har tagit mig ur depression och missbruk. Men ångesten är alltid kvar. Jag skadar mig inte längre, hänt ca 3-4 ggr senaste 3-4 åren. Värsta jag gör är att snusa Lol. Så jag vet att det går framåt. Men historian är tung att bära. Vill släppa den och gå vidare. Egot är i vägen. Vill knyta mig an till ångesten, ens enda vän ibland.
Berätta gärna solskenshistorier, om det finns några här, vill höra om någon som blivit av med denna ångest jag går runt och lever med. Har haft härliga perioder men självkänslan säger stopp då med. Vet vad man ska göra, allt som står på UMO och 1177, men har någon fler konkreta tips, för oss maskrosbarn eller med trauma i bagaget?
kärlek <3
