EIPS

Nån som kan hjälpa mig hur jag ska förstå min sambo med EIPS…

Har svårt att hantera känslor som riktas mot mig.. tex ilska och frustration

Jag blir tyst.. känner mig förminskad. Känner mig ibland som ett barn som hela tiden gör fel.

Vad kan jag få för hjälp att hantera detta?

Hur ska jag hantera det?

[Red Comony]

Det är jättetufft att leva med någon som har EIPS. De enda tips jag kan ge är att läsa på men att se om du kan få följa med till hens terapeut för att få tips och råd.

Relaterar! Fick ett enormt känsloutbrott riktat emot mig igårkväll av min angenäma mamma – med förmodad borderline. Det var ord och inga visor. Känner därför extra mycket med dig just idag, Pink Pilena <3

Satan alltså vilken problematik detta med EIPS är! Kan ofta glömma bort det fram till något går rejält snett och så står man där med en person som har noll spärrar, den är inne i en – ska vi kalla det – urladdning? och kan säga hur elaka saker till en som helst. Oavsett om man nyss varit sams, eller om man som i mitt fall är hennes dotter. Nej, nej, i dessa stunder hatar hon mig. Blicken är kolsvart och hon vill förinta mig verbalt – ju elakare desto större njutning. Kanske är min mamma snarare en psykopat?

En personlig erfarenhet, hur som helst, är också att man absolut inte får ha minsta lilla irriterande ton (tex när man vill sätta gränser), utan man måste ha enormt tålamod. E-n-o-r-m-t. Och tala så som man hade talat till en 3 åring. Typ: snälla, rara, du, du behöver inte höja rösten sådär. Gör inte sådär, är du snäll. Alltså hela tiden “vaddera” sina ord i bomull. Det är i princip enda kommunikationssättet som fungerar på min mamma. Hon säger att det annars känns som att få ett knytnävsslag i magen. Det är sällan  heller man tycker de förtjänar att bli så oerhört väl behandlade när de precis gjort något sjukt elakt emot en, men på sikt och för att slippa TIMMAR av verbala attacker, kan det vara värt den kraftansträngningen.

Jag tycker ofta det är så otroligt överdrivet det hon reagerar på och där hennes hat växer sig så snabbt och brutalt. Det gör mig ofta också upprörd att hon anklagar andra (mig då framförallt) för att vara en så extremt elak person. Medan hon själv i hennes egna ögon är “ängeln”. Det är så bisarrt. Noll nyanser. Noll.

Jag är otroligt less på det här.

En sak till. Som jag fått lära mig pendlar en EIPS-person mellan tomhet och superstarka känslor. Det tycker jag förklarar varför man sällan får eller kan ha ett empatiskt utbyte generellt i lite djupare dialoger. Min mamma reagerar inte när jag berättar saker, hon svarar bara typ distanserat med ett “Jaha”. Sedan kan hon om det vill sig illa och hon känner sig kränkt forsa massor av starka känslor ur henne. Så detta med tomhet och sedan intensiva känslor har jag haft hjälp att förstå. Tidigare har jag tolkat den här tomheten som nonchalans, och det kanske det iofs är, men som anhörig till en person sedan snart 40 år tillbaka kan jag bara konstatera att man kan behöva ta skydd när den här växlingen sker. Låter som att det är just det som du försöker göra?

Ett tips där är att prata till personen så som du hade brytt dig om ett litet barn, alltså man kan nästan bara stoppa det med kärlek och med ett övermänskligt tålamod. Någon förlåtelse, förståelse eller upprättelse där man kan prata igenom vad som nyss hände- det tror jag inte går. För personen är exakt som en 3 åring känslomässigt och förstår inte. Det är för komplicerat. Jag tycker det är en djup sorglig insikt. Men när jag förstod det slutade jag åtminstone försöka få den andra att förstå enkla resonemang. Det är väl som att försöka få en person utan ben att sprina. Man kanske heller inte kan vara arg på någon som inte medfött kan. Och det är väl det som är själva avvikelsen.

Ursäkta att jag skriver igen. Känner att jag kanske måste tillägga att min mamma kanske snarare är en narcissist. Det är först nu som jag ser att det här kanske inte riktigt är EIPS. Verkar ju finnas otroligt kloka och resonerande personer som har det också. Den kategorin tillhör ju inte min mamma. Hon verkar ha något värre. Jag har inte i hela mitt liv någonsin hört min mamma säga förlåt, aldrig visat tecken på minsta dåligt samvete. Vet därför inte om min tips är till någon hjälp. Din partner kanske är en tjysst person och som kan be om ursäkt. Gud vad jag hoppas det! <3 <3

Red Comony : Min sambo har ingen terapeut längre. Slutade med det för många år sen då hen hade lärt sig att hantera sina känsloyttringar. Men något hände typ 1 år in i vår relation. Om det är för att jag är en väldigt rund person som går utanför boxen hela tiden och är lite sådär disträ och har en mild adhd eller om det var andra yttre påverkningar vet jag ej. Min sambo är extremt fyrkantig. Man måste följa varje millimeter och aldrig gå utanför boxen. Hen sökte hjälp för några månader sen men det har resulterat i noll hjälp. Dem har inte återkommit med varken tid eller något annat. Resultat: Sambon åter sviken av något som hen hoppats skulle hjälpa och nästa resultat är att jag får varje frustration över detta. Jag försökte fixa det men då fick jag samma gensvar av vården och detta ledde till ilska mot att jag inte litade på vad hen sa..

Ja det är ett sammelisurum hela tiden just nu samt att jag påbörjat ett nytt jobb som kräver 100% av min ork och uppmärksamhet i veckorna. Jag har själv varit inne i väggen för 2 år sen och är  livrädd för att hamna där igen

Red simyna: För att göra mitt svar så kort jag bara kan.. Det går inte att sänka nivån till barnnivå. Då går sambon än mer i taket och tycker att jag daltar. Min sambo kan säga förlåt men det tar någon dag eller två. Hen behöver liksom tid att tänka över sitt beteende. Är iofs mest i dem situationer som jag smäller av totalt. När liksom bägaren rinner över. Jag har mkt tålamod men när det är över så exploderar jag vilket inte min sambo är van vid. Hen är van vid att människor daltar.

Jag känner att det är skönt att bara få prata av mig såhär. Att få kanske lite tips eller bara få ur mig min känsla utan att få höra att skyll dig själv, du har valt att leva i detta själv. Ja det har jag men som sagt min sambo var en helt annan när vi träffades. Helt underbar och uppmärksam. Kan väl lätt jämföra det med dem som träffar nån som sen börjar misshandla. Nånstans kanske min sambo gör detta mot mig. Psykisk misshandel men har så svårt att jämföra det rakt av.

Jag vill bara vara där men ibland är det så förbannat frustrerande och jag går igenom mitt eget “skit”. Förlorat nära och kära och allt sånt där. Men min sambo tar mkt av det som sin förlust..

Vet inte om något av det jag skrev nu make sense

 

Tack för att ni finns här 🙂

Stort tack själv! Lättad att det jag skrev var okej <3

Tror jag förstår precis vad du menar när du beskriver att din partner blir självcentrerad. Att dina förluster snarare börjar handla om att det är hans förluster. Det är han det är mest synd om osv?

Vad intressant att han inte vill att andra ska dalta. Vet du vad exakt han vill ha i stället? Är det en vuxen dialog? Kan samtidigt förstå om det är högst oklart vad man får och inte får göra, känns lite klassiskt med EIPS. Hemskt också att du upplever det som eventuellt psykisk misshandel, det du blir utsatt för.

Skickar styrkekramar!

Red Simyna:

Ja jag vet då inte snart.. Igår tände det till för att jag råkade prassla med en sak så att katten blev rädd..

Med psykisk misshandel pratar jag om tex alltid få höra. “Det där ska jag inte behöva förklara för du är väl vuxen och inte ett barn”

Får ofta höra just att jag är inte din föräldrar och jag ska inte behöva förklara vad hur när hit och dit..

Värsta i hela kråksången är att det är jag bara blir tyst. Jag orkar helt enkelt inte. Jag jobbar inom ett yrke som tar hårt och vill slippa att min UNS startar upp igen. Så mångt om mycket så måste väl jag besluta mig nånstans om jag orkar vara kvar. Om jag orkar kämpa för att få tillbaka den jag träffade. Jag älskar hen när hen är bra men när hen är dålig är det en annan sak. Då är det en hatkärlek.

En av mina vänner som jag pratat med detta om säger att just EIPS påminner lite om Dr Jekyll and Mr Hyde..Och det stämmer väldigt väl. Min sambo kan vara den mest charmanta och sällskaplig människa bland andra men sen när vi är ensamma kommer den andra sidan fram.

Tack tack för styrke kramen.  Den behövdes. 🙂

<3 Vet inte om jag läser rätt mellan raderna men det låter som att han är föraktfull i sin ton när han pratar med dig när han är på dåligt humör? Också att det är att han kommer med pekpinnar och tillrättavisningar vad du får och inte får göra? Gud vad intressant också att han menar att du är ett barn. Så som jag fått lära mig är en person med EIPS på en 3 årings nivå känslomässigt så jag bara antar att det är en projicering som han gör? Förövrigt undrar man ju varför alla andra personer daltar med honom? Så brukar ju inte människor generellt bete sig emot vuxna. Vad jobbigt också att bara lite prassel gjorde att det tände till, låter väldigt otryggt för dig att gå som på äggskal för att det inte ska mynna ut i en konflikt.

Förstår precis det där med Dr Jekyll och Mr Hyde. Exakt sådan är min mamma också. Alla människor på hennes jobb och som träffar henne på stan tycker hon är helt underbar. De tror att hon är en fantastiskt varm kvinna. De skulle bara veta. Jag brukar känslomässigt tänka att hon är som Cruella de Vile, att det är hennes “sanna jag”. Ganska sorgligt. Känner du någonting sånt att du tänker att pojkvännens “true colours” är när han är som bäst, eller när han är som sämst – om du vill säga? Visst önskar man att bara det bra fanns!

Red simyna

Är inte rädd att hen ska göra något typ som slå mig. Men att aldrig veta vem som dyker upp kan vara ganska oroande.

Hens True Colors är när hen är som bäst.. Den andra sidan är den där sidan som bara finns där och dyker upp i Hens sämsta perioder. Dock har den där dåliga dykt upp alldeles för mkt sista tiden. Stressutlöst rakt igenom..

Kanske är min vårdbakgrund som gör att jag vill lösa allt…

Sen är jag och har alltid varit en sådan som bara avskyr konflikter och går undan. Det är först nu som jag exploderar tillbaka..

Vet varken hit eller dit. Jag är trött och känner mig allmänt värdelös mellan varven. Får mitt andrum på jobb. Samtidigt vet jag ju att min sambo är sjuk. Och det är en sjukdom man inte kan ta på och fixa om man inte har rätt utbildning..

Så skönt att få prata med nån som vet orden jag försöker säga.. tack tack tack

Förstår verkligen att det kan vara oroande att inte veta. Förstår att det tar massor av energi från dig också att inte veta när eller om hen skiftar. Tror inte folk generellt kanske kan leva sig in i den kraftansträngningen och stressen det kan innebära, om man inte upplevt något liknande själv i en nära relation.

Det låter jättejobbigt också att det först är på arbetsplatsen som du garanterat vet att du får lugn och ro <3 Förstår också vad du menar med att hen är sjuk och att vilja lösa det – hjälpa till på något sätt.

Jag har tänkt ibland med min mamma att det är som att vara tre i den relationen. Det är liksom min mer normala mamma, sedan jag, och så hennes dysfunktion. Lite som flodhästen i vardagsrummet som man heller inte få tala om för min mamma. Jag får absolut inte ta upp saker som att hon skulle ha något problem eller liknande. Vet inte om du upplever något liknande med din partner? <3