Hem > Forum > Ångest > Diagnos på diagnos

Diagnos på diagnos

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3
  • Är det flera som har många diagnoser och samtidigt får ångest för man har det man har och eventuellt fler på gång?

    Jag känner att de senare år, så har mitt mående och fysiskt bara blivit värre och sämre.
    Det känns liksom att min kropp och knopp börjar ge upp på mig.

    Jag har deltidsjobb och ligger i process i att försöka få sjukpension på deltid. Har ett anpassat arbete för mina diagnoser, men känner att få jag någon diagnos till, hur mycket mer ska de kunna anpassa för mig..

    Jag känner jag är misslyckad som arbetare, misslyckad som person och misslyckad som mamma/fästmö.

    <3  Japp, har också flera diagnoser. Syftar då på tre fysiska sjukdomar. Sedan finns det psykiska diagnoser också men det orkar jag sällan ta in. Tycker det är dubbelbottnat för lever ofta i förnekelse. Du verkar klara av att inte leva i förnekelse?

    För mig är diagnoserna som påminnelser om att man har det mycket tyngre än friska personer men förväntas klara sig som om man vore som alla andra. Känner du också så? Lät bra ändå att arbetsplatsen anpassar sig efter dig! <3

    Hade aldrig kunnat tro att det skulle gå så illa för mig ärligt talat. Kan känna en chock över mitt liv. På diagnoser. På livet som blivit så extremt komplicerat och svårt. Samtidigt ibland kan jag känna en strimma av hopp och att jag kanske lär mig massor av livet när jag krälar runt såhär på djupaste botten. Jag har fått lättare att känna empati med andra. Blivit mer altruistiskt lagd än vad jag var som yngre. Kan tycka livet kan få enorma nyanser när man varit i så många hälsotillstånd och nivåer av välmående. En bra dag är jag otroligt tacksam för det. Tar ingenting för givet. Känner du också så att dina diagnoser också formar dig i en positiv riktning på ett sätt?

    Jag har en ganska komplicerad muskelsjukdom och ibland kräver det att jag kryper på golvet. Jag har ingen assistent. Vad man ska man göra? Man får bita ihop.

    Empati från andra i den här uppförsbacken är det lite sisådär med ärligt talat. De två senaste kompisarna jag hade skällde ut mig för noter och sa föraktfullt att jag är en jättejobbig person – en outhärdlig människa att lyssna på och vara med. Den ena sade också att mina problem/sjukdomar/svåra liv var så pass omfattande och problematiska att inte ens en psykolog skulle klara av att lyssna på dem. Jag är bortom räddning, menade han på. Lite oklart vad jag skulle göra med den informationen. Kanske ta livet av mig? Jag vet inte. Efter det försöker jag vara tyst. Det är på nätet jag har kvar min röst <3 Utanför har jag nästan slutit mig helt.

    Åh, sådär känner jag med. Man vill leva ärligt, men det känns ju som att det inte är accepterat, och därför mår man extra dåligt för att man inte kan ’bottna’ i exakt den man är, diagnoser, sjukdomar och allt. Så känner jag.

     

    <3 Gud vilken intressant vinkel att andra inte vill acceptera ens problem och därför är det svårare att bottna själv i det. Så är det verkligen! Huvudet på spiken där. Tycker det varit så hela livet i princip att ”mina problem” har just vänds emot mig (tänker då framförallt på familjemedlemmar). Det är typ synd om de för att jag har problem. Exakt likadant betedde sig mina två fd kompisar, det var hemskt för dem att ha en kompis som behövde prata om sitt liv (och som tyvärr även innehöll en del minst sagt svårigheter). Det märkliga var bara att när de själva pratade om sina problem så ansågs det alltid som något ”nytt” och ”spännande”, ”berikande”. Det var storslagna tankar de hade om sig själva och sina ”problem”. Absolut inte att de förstod att det var minst lika ansträngande och faktiskt energikrävande för t ex mig att lyssna i timmar, veckor, månader, på det. Men jag kan inte minnas att jag klagade på det, herregud. Tycker det är konstigt när människors empati inte vaknar när någon har det jättesvårt. Ju fler diagnoser och svårigheter, desto mer hjälp och stöttning behöver man ju. Det sista man behöver är att bli utskälld. En gång för flera år sedan nämnde jag för min syster att jag behövde kanske gå på socialbidrag. Då höll hon på börja gråta och sa att det var inte den bilden hon hade om mig. Så det slutade med att jag fick trösta henne då, eftersom hon hade en sån ”misslyckad lillasyster”. Hur jag skulle göra för att få pengar, det pratade vi inte om. Haha, det är så absurt. Det finns hur många exempel på det här som helst när jag tänker efter. Det är mest synd om min omgivning som känner mig (med så mycket problem) typ. Ingen frågar sig om de kan hjälpa till på något sätt. Så ibland krälar jag på golvet. Och så skriver jag här på Mind eftersom jag förpestar allas tillvaro irl.

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.