Poesi för katter.
Ibland säger kroppen ifrån. Nej nu orkar jag inte bära allt längre. Minnen, måsten, stress, träffa människor, vänner. Finnas där. Prata. Vara utåtriktad. Social, äta, träna, betala räkningar. Diska. Vara rolig glad och helt jävla fantastisk.Alltid räkna 12345 andas. Stänger in, helst under täcket. Inga steg, ingen mat, inget jobb.För vissa åker ner och tillbaka fler gånger än för andra. Och det måste väl vara okej att vi alla är olika. Huvudsaken är att man tar de där 12345 och andas. Tar tag i sig själv. Lyssnar. Kanske 12345 andas igen. Du måste inte umgås just nu, du måste inte tänka smal smal smal. Du måste inte vara smal smal smal. Och att bearbeta trauman tar tid. Det behöver inte hända nu nu nu. 12345 andas. Ta tag i dig själv. Vad behöver du just nu. Vad får dig att må bra. Vad får dig på banan igen. Hela tiden andas och så lyfter du dig i de andetagen. Ställer dig upp och börjar om. 12345 andas. Det är skitjobbigt just nu. Men du är en jävla hurricane killer och du kan klara allt i världen. För nu säger jag det. Och då är det så. Andas.
