Destruktiv

[Azure Bygagi]

Jag är en svart tjej på 20 år som har levt med ångest och depression i snart 10-12 år. Det började ganska tidigt på grund av mitt hat för min hudfärg och min barndom som bestod av kaos på grund av föräldrar som splittrats och som hade nya partners ganska ofta, otrogenhet etc.

Nu idag känner jag att det har påverkat mig mer än vad jag vill erkänna. Jag hade ett jätte fint förhållande, ett sådant som inte är perfekt men du vet ändå att personen vill du tillbringa resten av ditt liv med. Månaderna går och jag jobbar som normalt på mitt jobb tills jag en dag får reda på att en kollega tycker om mig. (detta är vart allt går fel) eftersom jag lack attention och var super insecure så blev jag flattered och ville veta mer om den killen då som är min kollega.

Mitt ex som då var min kille fick reda på att jag skrev med min kollega på ett vänligt sätt men det var the fact att jag gömde det och ljög som inte satt bra med honom, så vi gjorde slut. Och detta fortsatte en gång till innan han hade fått nog och det inte gick att rädda vårt förhållande.

Jag var medveten om att det var fel, men jag flörtade inte alls med honom. Ville bara prata och lära känna men inte för att byta ut min kille. Vissa gånger tror jag att jag inte var nöjd med just hans attention och behövde mer – men behövde inte det månaderna innan så vet inte vad som gick snett.

Nu idag är jag gravid med hans barn, super deprimerad och vill bara ta mitt liv. Under hela denna process förlorade jag min soulmate, mitt jobb och även kollegan. Vi har pratat om att han kan vara där för mig pga barnet men utöver det vill han inte ha något med mig att göra. Det gör så ont att hela hans familj ogillar mig.

Jag vet inte hur länge jag klarar vara vid liv. Har sökt terapi hjälp men det är så många dagar tills dess. Vill bara spola tillbaka allt..

<3 Fina du, tänker att vi alla gör misstag. Det är också så vi lär oss mer om andra och även oss själva. Du är väldigt ung också vill jag nog mena. Inte konstigt att du “trillade dit” pga. uppmärksamhetstörsten och även kaoset från uppväxten. Jag tror det är så himla vanligt att vi som växte upp i ett kaos blir just extra sökande efter bekräftelse utifrån. Om man ser till helheten är det alltså inte särskilt konstigt att det råkade bli såhär, lite fel helt enkelt. Men jag förstår att konsekvenserna är så smärtsamma och det tycker jag på ett sätt är lite orättvist. Det går inte att prata med ditt ex om att du precis fått insikt i det här och att du blivit medveten om att din uppväxt på ett sätt påverkar dig än idag – eller hur man kan uttrycka det?

Jag blir också lite orolig när du har självmordstankar och att det är så många dagar kvar till terapin. Var inte rädd för att söka hjälp på psykakuten om du inte står ut längre. Du är viktig och din hälsa ska tas på största allvar, tänker jag.

[Azure Bygagi]

Red Simyna skrev:

<3 Fina du, tänker att vi alla gör misstag. Det är också så vi lär oss mer om andra och även oss själva. Du är väldigt ung också vill jag nog mena. Inte konstigt att du ”trillade dit” pga. uppmärksamhetstörsten och även kaoset från uppväxten. Jag tror det är så himla vanligt att vi som växte upp i ett kaos blir just extra sökande efter bekräftelse utifrån. Om man ser till helheten är det alltså inte särskilt konstigt att det råkade bli såhär, lite fel helt enkelt. Men jag förstår att konsekvenserna är så smärtsamma och det tycker jag på ett sätt är lite orättvist. Det går inte att prata med ditt ex om att du precis fått insikt i det här och att du blivit medveten om att din uppväxt på ett sätt påverkar dig än idag – eller hur man kan uttrycka det? Jag blir också lite orolig när du har självmordstankar och att det är så många dagar kvar till terapin. Var inte rädd för att söka hjälp på psykakuten om du inte står ut längre. Du är viktig och din hälsa ska tas på största allvar, tänker jag.

Tyvärr inte. Vi pratar endast när jag ska uppdatera honom att jag är vid liv för han är rädd att jag ska ta mitt liv. Jag har köpt promise rings till honom och bad han att inte kasta hans för det är ett tecken på att vi hittar tillbaka till varandra när vi blivit bättre människor.

Vi hade ett mål att höras om 6 månader för att se hur vi liksom ser varandra och om vi ska försöka igen. Jag kanske är en hopeless romantic men bara känner det i mitt hjärta att han kommer bli min igen. Aldrig känt så innan. Även första gången jag såg honom visste jag.

 

Det är sjukt.

 

och det gör mig deprimerad att jag måste låtsas som han inte betyder någonting för mig att jag inte vill ha tillbaka honom nu.. jag har ett bokat möte på Fredag:)

Ah, låter fint att prata igen om ett halvår. Då finns det hopp! Tänker att du kanske kan försöka vila i att “if i meant to be, it will be”?

Bra med tiden på fredag!

[Purple Hunugu]

Hej Azure,

Vad tufft det du har gått igenom och känner. Jag minns när jag var gravid att just graviditets-hormonerna gjorde allt hundra gånger värre, vilket jag inte var beredd på att det skulle påverka så mycket. När du väl får komma till vården kan du förhoppningsvis få stöttning och olika typer av hjälp som bara det kan underlätta. Jag gick ner i en djup depression och sedan psykos när jag var gravid och postpartum. Inte för att skrämma upp dig, det är ju min individuella erfarenhet såklart. 🙂 Men hormonerna är starka och inte att leka med, men tror inte man tänker på det.