Hem > Forum > Ångest > Den tuffa tiden jag gått igenom har satt spår i mig

Den tuffa tiden jag gått igenom har satt spår i mig

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1
  • Har haft en tuff helg.
    Egentligen har det varit flera år. Men den här helgen har nästan bara varit fylld av tårar för mig.

    Det började för tre år sedan. Jag träffade min ”första kärlek”, eller vad jag trodde var min första kärlek. I början var det som att sväva på moln. Jag var den blyga tjejen som inte vågade ta för mig, om jag inte kände personerna jag umgicks med superbra. Så att för första gången i mitt liv bli uppvaktad och sedd av en kille var stort för mig. Kort sagt gjorde kärleken mig blind. Han älskade aldrig mig, även om han sa det. För en person som älskar en är väl inte otrogen? En person som älskar en är väl inte psykiskt och fysiskt aggressiv mot en? I nästan två år (av och på) spenderade jag dagar och nätter med honom. Jag förlorade vänner, familjemedlemmar m.m. på grund av honom. Min kärlek för honom gjorde mig blind. Allt jag gick igenom med honom gjorde mig så jävla osäker, till slut visste jag inte ens vad som var rätt och fel, det spelade liksom inte någon roll att människor i min närhet sa till mig att ”du mår ju inte bra, snälla lämna honom. Vi finns här för dig”. Även om det var det i stunden jag ville så var det inte så jävla enkelt… 17år och kär, det var fan inte enkelt.

    September 2016, mina föräldrar bestämde sig äntligen för att skilja sig. Ni som läser det här tänker säkert, vad fan snackar hon om, vadå äntligen?
    Jo, under min uppväxt har jag aldrig ens sett mina föräldrar ge varandra en kram, mamma har sagt ”jag och pappa är bara ett team”. De älskade inte varandra. Det var bara konstant bråk och tjaffs, som faktiskt skapade en oro även för mig, eftersom jag var liten.
    Men den här tiden var inte enkel för mig. Samtidigt som jag var i ett förhållande med en kille som behandlade mig som skit så splittrades min familj. Vart skulle jag ta vägen nu? Ja, så kände jag.
    I samband med allt detta stack min mamma och bröt kontakten med oss. Nu kändes det som att ”skitsamma, livet är ändå bara ett helvete”.
    Allt detta skapade aggressioner för mig. En jävla massa aggressioner. Jag började festa väldigt mycket, jag gick ut på klubbar och fick jag i mig lite väl mycket dricka så var allt jag ville att starta ett bråk med någon, och det gjorde jag också.
    Min pojkvän hade sån makt och kontroll över mig att jag aldrig vågade säga ifrån. Min mamma hade lämnat mig. Klart jag var arg. Men aggressionerna gick ut över oskyldiga personer.

    Iallafall, efter 2 år av helvete så lyckades jag äntligen lämna den här killen jag var tillsammans med. Men mamma är fortfarande inte här.

    Jag bor nu i en bostadsrätt tillsammans med min nuvarande pojkvän som jag varit tillsammans med i 1,5år och livet borde ju kännas bra för mig nu. Jag har ett jobb, jag har en pojkvän som älskar mig och gör allt för mig, jag har vänner runtomkring mig som jag har skitkul med. Men någonstans har den tuffa tiden jag gått igenom satt spår i mig.

    Jag äter Sertralin sedan 3år tillbaka. Utan den hade jag fan inte klarat mig igenom vardagen. Men jag blir ändå ledsen rätt ofta, jag blir ledsen och stressad över något men kan aldrig komma fram till varför eller vad det är som gör mig ledsen. När jag blir sådär ledsen övergår det till att jag blir arg, jag blir arg på mig själv för att jag inte fattar varför jag sitter och grinar. Det värsta är att min pojkvän ofta får ta skiten, jag kan börja skälla på honom fast ingenting är hans fel, det är dock något som jag är medveten om och det är även han, så jag ber alltid om ursäkt. Men det är fan inte rätt.

    Varför är jag såhär? Varför är jag så ledsen och orolig fastän jag är nöjd med mitt liv?

    Hej! Kan relatera mycket till det du skriver.

    Min lösning har varit att vara verbal, säga vad jag tycker och känner om allt, så man aldrig exploderar i en extrem känsla. För dem blir ofta missriktade, och hamnar på fel person. Att prata om sitt förflutna är nödvändigt också, tex informera en partner varför man beter sig på olika sätt, och berätta varför man tror att det beteendet finns.

    Samt ha en ärlig och rak dialog alltid, så det är tydligt vad jag och motpart känner, då hinner inte hjärnan över analysera något heller.

    Med tiden har explosionerna nästan försvunnit, men dem händer såklart. Fast nästan bara när jag är ensam – Så länge min partner förstår mig vet jag att jag kan med normal samtals nivå ventilera mina känslor.

    Mvh

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.