Den korkade, den ALLT

Här ligger jag min förbannade jävla ångest…igen! Tacksam över dess nivå än så länge. Utåt sett: social, pratglad, målmedveten och en man inte pratat över, en som alltid lyssnar och kommer med råd och ideer.

inåt set: nervös, socialt inkompetent, vill inte alltid lyssna på andra, panikkänslor, har inget att säga

Det där är hur jag ofta beskrivs, och jag förstår det. Men bakom mina ord snurrar hjärnan på i tusen för att hitta på bra saker att säga. För att fånga upp den där personen och få den att gilla mig. Saken är den, att jag ibland säger för mycket, är för på, säger saker jag inte har att göra med. Min hjärna snurrar går upp i högvarv, jag får tänka på att prata långsamt och inte stamma (ingen märker av ngt av de här). De kan Tex vara att prata lite ”glatt” skit om chefen till nya kollegan med glimten i ögat. De känns okej just då, men när kvällen kommer och jag börjar fundera över vad jag sagt och gjort får jag panik.

Känner mig dom den dummaste idioten som gått i ett par skor. Dum, glappkäfftig, ful jävla pajas rent utsagt. Jag får panik, det hettar i ansiktet och magen vänder sig av ångest så fort jag tänker på vad jag sagt. Tänk om kollegan säger detta till chefen? Tänk om, tänk om, tänk om hela tiden.

 

Får panik på mig själv… jag kan ju inte direkt bota min ångest genom att komma mig själv i spegeln och säga ”du är bra”. För jag har ju faktiskt ”snackat skit om chefen”. Och det är inte bra. 😢 finns det någon som är som mig?

Absolut, prata enormt mycket och sedan komma hem och ta sig för pannan, analysera varje ord man sagt och vilken respons det gav, känna ett självhat som är snudd på brutalt – det känns igen. Att ångesttänka.

Värre tycker jag dessutom det kan bli om man är extra mycket i sitt eget sällskap under några dagar eller i en period? En gång läste jag i en bok där det stod att det ensamhet kan göra med en är just att skapa enorma känslor av självtvivel. Att det är så onaturligt och absurt egentligen att vara supermycket själv i livet (om man nu är det) att när man är det så fylls man tillslut av så mycket självförakt att man har oerhört svårt också för att inte läsa in hur mycket som helst av sitt eget beteende och även andras. Tänker på det du skrev om att det är när du kommer hem som de här känslorna kommer ikapp.

Vet inte om det stämmer på din situation eller det du skriver utan jag kom bara att tänka på det att ju fler såna här självkritiska tankar jag har om mig själv, desto mer har det handlat om att jag i grunden känner mig lite märklig på något sätt? Osäker på min plats i tillvaron. Är det så för dig också?

Jag menar att prata lite skämtsamt om sin chef med en kollega tycker inte jag nödvändigtvis behöver vara avskyvärt? Är inte det roligt snarare att kunna ha lite distans till “chefen” som man ju underförstått ska ha sådan respekt för? Jag hade absolut inte fått ångest för det “en bra dag”. Tänker på dagsform där. Kan det vara så för dig också att du vissa dagar är starkare än andra och beskyller dig själv hårdare där?

Vet inte om det här en kvinnlig grej också, att vi läxas upp direkt om vi inte beter oss “socialt kompetent” eller liknande? Att det finns en skräck i att ha gjort bort sig? Skämt ut sig, liksom, för allmän beskådan.

Tycker inte du verkar det minsta konstig på något sätt! <3

Du förstår mig precis, jag känner mig ofta märklig, som en konstig varelse bland alla vanliga och allt jag vill är att passa in. Men det är bara min känsla. Jag har sambo och två barn, massor av nära vänner och min egen och sambons familj som står mig nära, är i princip aldrig ensam. Jag brukar försöka tänka att jag inte hade haft så många runtom mig om jag vore så vidrig som jag själv kan känna mig. Men spelar mina tankar för roll när ångesten tar över,ingen.

Precis som du skriver så finns det värre dagar. Har försökt att hitta något mönster i menscykeln över varför men inte hittat något. Gör det då bara tydligare att de inte är ångest pga av ngt annat än att de jag då gjort eller sagt var fel…

 

Tack!!