Daglig ångest
-
Avregistrerad användareJag är en tjej som haft ångest så länge jag kan minnas. Den största delen är prestationsångesten. Jag pratar väldigt mycket och mår dåligt av det, ofta pratar jag först och tänker sen. Istället för att lära mig och ta tre djupa andetag så är jag expert på att älta problemen och mår ännu sämre. Får EXTREM ångest av att prata för att jag är rädd att säga fel saker vilket gör att jag pratar ÄNNUMER och mår ännu sämre av det!! Hur lär man sig bli lugn och metodisk i att prata? (maler ganska ofta bara på)
Jag klarar liksom inte av att hantera ångesten inombords. Jag har testat gå till psykologer men det hjälper inte. Jag får extremt svårt att fatta beslut pga ångesten då jag inte vet ibland om jag faktiskt känner som jag gör utan det kan hela tiden förändras beroende på humör. När jag försöker vara positiv och kommer in i de banorna så blir det bättre en period men sen dippar det igen. Jag lever i en stressig vardag med jobb och plugg med pendling. Jag försöker förändra situationen för att stressa ner men det är något som gör mig ännu stressigare. Men nu har jag börjat få tankar så som “vad är meningen med livet egentligen”. De har ALDRIG kommit förut. Aldrig ens funderat på döden. De skrämmer mig rätt mycket för jag är väldigt positiv som person men har aldrig haft dessa tankat som sagt. Antingen är det för att jag precis fyllt 26 och har varit i ett förhållande nu i ett år (flyttat för hans skull) och funderar mycket över framtiden och är ganska rädd för att jag nu flyttat osv för hans skull att jag inte ska hitta “hem” här.
Där jag är väldigt förvirrad, trivs inte på jobbet och vet inte alls vad jag ska göra med livet riktigt! Jag är en driven person som har höga ambitioner men har tappat “glöden” och brinner inte för något. Känner mig väldigt pressad över lag och ångesten tar över så att jag inte kan tänka klart, sova ordentligt, får ångestattacker och börjar skrika på sambon om ingenting. Hjärtklappning och har tom svimmat av ångest. Har fått atarax att sova med på kvällarna och sökt läkarhjälp (utan att få hjälp). Detta är inget som syns utåt och det påverkar mitt förhållande ganska mycket negativt. Jag hamnar i negativa spiraler som blir svåra att komma ur och tappar lösningsförmågan. Någon som har tips för hur man ska göra för att inte “få ångest över precis allt”? Samt motverka alla dessa utbrott som bara får mig att må sämre.. Jag trycker ner mig själv inombords och tror någonstans att detta bottnar i ett dåligt självförtroende. Utåt verkar jag väldigt självsäker men de som kan se igenom sånt gör nog det genom att jag kanske snackar mycket skit och så. (pga osäkerhet). Hur gör man för att bli tryggare i sig själv och strunta i vad alla tycker? Blir ofta dömd för att vara ytlig men har kämpat för allt jag har och är uppväxt under dåliga förhållanden. Men har fötterna på jorden men ändå blir jag osäker när andra dömmer mig istället för att vara stolt över allt jag faktiskt åstadkommit. Tror mycket av denna ångest bottnar i min osäkerhet genom att jag varken vet jag vill, vem jag riktigt är, står för eller är osäker på hur jag ska vara! Hur hittar man ro i sig själv?
Det är nog ganska vanliga tankar du har. Jag känner igen mig i vissa saker, fastän jag är man och mycket äldre. Men alla klarar inte av dessa tankar och det är då det blir problem. Du är överkänslig. Jag är också det, men inte om samma saker som du.
Har du tagit medicin mot ångesten någon gång?
Avregistrerad användare TrådstartarenDet är nog ganska vanliga tankar du har. Jag känner igen mig i vissa saker, fastän jag är man och mycket äldre. Men alla klarar inte av dessa tankar och det är då det blir problem. Du är överkänslig. Jag är också det, men inte om samma saker som du. Har du tagit medicin mot ångesten någon gång?
Man känner sig dock väldigt ensam i det och det känns som det är sån skam över att må dåligt! Aldrig tagit några mediciner. Är en sån som lever för “topparna” man får och har varit väldigt rädd för antidepressiva (de erbjuder det varje gång jag kommer till doktorn). För att jag då inte ska fortsätta ha mina “toppar” som får mig att må bra. Är normalt en person som har lätt till skratt men också lika lätt till gråt. Hur gör du för att hantera denna överkänslighet?
Jag är tyvärr feg och undviker ganska mycket. Jag reser inte och jag utsätter mig sällan för det som skrämmer mig. Önskade att jag vågat mer. Nu är jag dock inne i en ganska djup svacka, så nu är det inte aktuellt. Nu är det bara nästa minut som gäller. Har flera ångestattacker dagligen, så just nu är jag överkänslig för allt.
Det jag kan säga är att du långt ifrån är ensam och du ska inte behöva skämmas. Skam är nog en del av sjukbilden, så får du bort det så lättar det lite.
Avregistrerad användare TrådstartarenUsch det låter inte alls roligt! Har det alltid varit så eller har det kommit med tiden? För mig tar det över mer och mer och är så rädd att jag börjar undvika saker endast pga ångesten!
Usch det låter inte alls roligt! Har det alltid varit så eller har det kommit med tiden? För mig tar det över mer och mer och är så rädd att jag börjar undvika saker endast pga ångesten!
När jag var i ca 30 år gick jag in i väggen. Fick panikångest och förstod ingenting. Visste knappt att det fanns. Sedan dess, över 15 år sedan, har jag varit deprimerad, orolig, ångest, panik i en enda röra. Det har dock inte varit nattsvart hela tiden. Själva depressionen avtar ibland, men aldrig helt. Har tyvärr tappat lusten för mina gamla intressen. Problemet är att jag inte ens vill göra saker längre. Och då blir det ännu svårare att orka. Lever för min fru, mina barn och övriga släkten. Vilket inte är lite, men jag skulle även vilja ha saker som var för mig.
Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.