Jag har ångest varje dag. Tanken på att gå utanför dörren är mardröm. Jag har ett heltidsjobb så man får aldrig vila från ångesten. Jag lever ihop med min sambo. Vi har varit till och från i våran relation i 5år. Och vi har det jätte dåligt där i med. Men han menar på att bara jag slutar ha sån ångest och nervositet hela tiden så skulle allt vara bättre. Han försöker på sitt sätt hjälpa mig. Jag försöker förklara för honom att hans sätt hjälper inte mig. Men då är jag inte vuxen i ett vuxet tankesätt.
Det har gått väldigt långt så jag tror på allt han säger. Jag känner inte mig själv. Ser ner på mig själv. Har inga vänner. Och en pojkvän som tycker det inte är viktigt att visa kärlek dagligen utan att det är en självklarhet. Ska till första psykologen på länge imorgon. Jag är rädd att jag inte kommer ta upp den röda tråden. Utan bara kommer ta på mig offerkoftan. Att någon ska tycka synd om mig.
Jag försöker varje dag Ibland har jag bara lite ångest ofta panikångest. Har gråtit inne hos chefen en gång för jag totallt bröt ihop. Jag går inte på mediciner för det ville förra kuratorn inte skriva ut till mig.
Minst 1 gång i veckan vill jag dö. Snart torr jag att jag tar självmord med.
Se om någon svarat mig skulle vara skönt med något svar.
