Hej
Tidigare i veckan så hade jag fått nog, orkade inte bära på mina tvångstankar själv längre. Så jag bokade tid hos min kurator och var där igår.
Jag var så nervös att jag fick tunghäfta och jag grät väl 70% av mötet. Det är 2a gången jag gråtit på psykmöten. Men jag berättade allt iallafall. Alla äckliga sexuella tvångstankar, alla hemska mordiska tvångstankar och allt självgranskande kopplat till händelser i vardagen. “Tänk om jag gjorde fel då för 2år sedan och var otrogen mot min partner” t.ex.
Jag var extremt lättad idag när jag vaknade men nu sitter jag här igen och bara tänker. “Tänk om det inte är tvångstankar och att jag fejkade igår”. Så börjar jag tänka på allting igen och att det nog är sant för jag fejkade nog bara.
Finns det ingen gråzon i detta?? Varför låter jag mig inte få en dags semester ))): min kurator sa att hon inte kan säga säkert när jag kan få träffa en psykolog men att det troligtvis behövs någon med erfarenhet av detta. Vad fan ska jag göra under tiden?
