Hem > Forum > Ångest > Barn ger mig ångest?

Barn ger mig ångest?

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4
  • Jag är 31 år och vet inte om jag vill ha barn, men jag vet inte om det är något som jag verkligen inte vill eller om det bara är mina rädslor och ångest som står i vägen. Samtidigt har jag aldrig riktigt haft den där barnlängtan som många har. Strax innan pandemin separerade jag och min sambo, och barn var en av anledningarna. Jag ville vänta, det ville inte hon. Så det blev som det blev.

    Nu efter att ha varit i stort sett helt ensam sedan mars så flyger tankarna kors och tvärs om livet, och när jag tänker på vad som hände mellan oss så tänker jag mycket på just det här med barn. Varför får jag sån ångest av barn? Tanken på att jag skulle vara en förälder med allt ansvar som det innebär, jag känner att jag inte skulle klara av det och vara en dålig förälder. Jag har alltid varit en känslig person och har levt med ångest så länge jag minns. Jag tänker att jag inte skulle klara av alla motgångar som det innebär med barn.

    Just barnångesten kan triggas av alla möjliga saker, exempelvis ett samtal på jobbet där kollegan berättar hur jobbigt det är hemma med sina barn, eller när man är på en social tillställning med gamla vänner och majoriteten av samtalsämnena är om deras barn. Det kan också vara när jag besöker någon av mina bröder och deras barn har en dålig dag och är griniga, tjuriga, skrikiga, jobbiga, bråkiga. Och man ser hur jobbigt det är för min bror, som skriker ”Nu lägger ni av!!” och sedan säger ”Fan vad dom är jobbiga…”. Det känns så löjligt att skriva, men jag får till och med ångest om ett helt anonymt barn på Ica lägger sig vid godishyllan och gråter. Jag vet inte vad det är med just barngråt som gör mig så ångestladdad.

    På grund av detta känns det som att jag inte vill ha barn, men jag är orolig att det är mina rädslor och ångest som gör att jag känner så. Jag har ju liksom aldrig känt eller tänkt ”Jag ska inte ha barn!”, men samtidigt har jag aldrig heller tänkt att jag vill ha eller längtar efter barn, just på grund av det jag beskrivit ovan. Någon som har några tankar eller råd?

    Hej! Vilket intressant dilemma.

    Vet inte om det här kanske är lite pessimistiskt, hehe, men jag tror att en del personer skaffar barn och sedan upptäcker hur fruktansvärt jobbigt och krävande det är? Medan när man får syn på det hela hos sitt syskon och spenderar mycket tid med sina syskonbarn så fattar man mer allvaret på djupet och får ett annat helhetsperspektiv efter det? Kan det stämma med det du upplever?

    Jag kan absolut känna igen att få ångest av att se ett barn skrika på ICA. För mig hör det ihop med att ha fått massor av erfarenheter av barn efter jag hängt med kompisar och deras barn (olika faser och åldrar dessutom så blir ganska mycket man hinner snappa upp..). Och sedan mina syskonbarn också. Efter detta är jag också rätt skärrad över ansvaret det innebär. Typ sekunders-ansvaret. Man måste alltid vara närvarande och beredd på att fånga ett barn i luften med ena armen och samtidigt hålla koll så de andra inte slår ihjäl sig, känns det som.

    Kan det vara det som hänt dig? Du har sett på nära håll vad barn verkligen kan innebära och det har lett till funderingar och ångest ifall det verkligen kan vara något för just dig?

    Avatar

    du bör vara riktigt tydlig från början med din partner att du inte vill skaffa barn , finns många bra kvinnor där ute som inte heller vill skaffa barn , så gäller bara att hitta på de , att inte skaffa barn innebär både fördelar och nackdelar du bör tänka över ordentligt så du finner ett slutgiltigt besked i frågan

     

    klart du skulle fixa att va förälder , men du kommer då att få välja bort ett annat friare liv som barnlös

     

    alla behöver inte avla i livet liksom !!!!

    Avatar

    Indigo R: Jag tror att magkänslan säger ganska mycket om vad man vill. Det är såklart inte fel att undersöka vad barnrädslan bottnar i för att fatta ett välgrundat beslut i barnfrågan, så länge du inte känner att du borde vilja det ena eller det andra alternativet. Du behöver inte heller välja mellan allt eller inget- ditt liv kan innehålla barn även om du inte har egna. Genom att engagera dig i andras barn, tex syskonbarn, kan du anpassa ”barndosen” efter vad du orkar med.

    Mvh Barnfri

    Hej igen,

    Kom att tänka på en till grej apropå det du skrev om att vara en känslig person och sedan oron över att axla ansvaret. Kanske det skulle underlätta om du i framtiden hittar en flickvän och eventuell framtida mamma som har extra mycket trygghet och stabilitet i sig själv? Som du kan bli lugnad av att se hanterar detta med att ha barn på ett moget och pedagogiskt sätt? En självständig person kanske? Vet inte om din ex-flickvän också hade såna kvalitéer men att det ändå inte kändes som rätt väg för dig att ta?

    Det är mycket som kan vara svårt att avgöra kring huruvida man drivs av rädslor och när man istället kan behöva gå emot dem?

    Värme

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.