Hem > Forum > Ångest > Att tvivla på allt och alla (GAD)

Att tvivla på allt och alla (GAD)

Visar 11 inlägg - 1 till 11 (av 11 totalt)
10
  • Är det någon här som sökt hjälp för sjukdomsbesvär men i slutändan hamnat hos psykiatrin? Min första termin på gymnasiet gick bättre än förväntat. Jag kom in i en vänskapskrets, festade, hade bra betyg, och fick min kärlek besvarad för första gången. Jag satsade stenhårt på precis allt som gick att satsa på för att leva upp till … ja vad var det jag försökte leva upp till egentligen? Jag hade en massa föreställningar kring hur man ”ska” bete sig, och hade egentligen aldrig riktigt funderat på varför, förutom att det verkar få andra att tycka om en. En inre stress kom krypande och höll mig vaken om nätterna och jag kompenserade min bristande energi med kaffe. Alla omkring mig verkade klara av allt som var nytt med gymnasiet utan problem, så varför skulle det vara annorlunda för mig. Jag som alltid klarar mig själv.

    Jag fortsatte att pusha mig igenom alla motstridande känslor tills det bara tog stopp en dag. Jag var helt snurrig, som att jag hade 40 grader feber, och det kändes som att jag skulle svimma. Till en början var jag inte särskilt orolig, utan tänkte att jag hade just feber, men efter att det gick veckor och månader utan någon som helst förbättring steg paniken. Min spontana reaktion var att försöka kontrollera situationen och söka sjukvård, vilket jag gjorde vid ett ANTAL tillfällen. Jag var hos akuten flera gånger, tjatade till mig röntgen (för att utesluta hjärncancer), kollade blodvärden, epilepsi, och listan fortsätter.

    Den spontana reaktionen när man blir friskförklarad är ju lättnad, men jag var allt förutom lättad. Symptomen kvarstod ju! Om inte en läkare kan hitta felet med mig, då är det något i mitt huvud som inte står rätt till, tänkte jag. Den onda spiralen fortsatte och mitt misslyckande i att lösa problemet började sabba min självkänsla, och det blev svårare och svårare att klara av vardagen, samt att hålla skenet uppe. Det fanns ingen lösning i sikte, utan det var upp till mig att bli frisk från något obotligt tänkte jag.

    Jag missade skoldagar när det var för jobbigt, och kommentarer som ”Dig har man inte sett på länge!”, gjorde klivet större och större. Jag orkade inte hålla på att förklara något som ingen kan relatera till. Mina försök med vården var dock inte förgäves, eftersom en sjukgymnast rekommenderade mig till en psykolog kort efteråt. Det var då jag fick lära mig om ångest, och vad det egentligen innebär för första gången. Jag fick så småningom diagnosen GAD.

    Jag vet fortfarande inte vad jag ska göra för att lindra mina besvär. Jag är inne på min andra antidepressiva medicin, då den första inte fungerade (och väntar på resultat från den andra), och jag har regelbundna besök hos en psykolog. Jag får jättemycket bra råd och stöd som att t.ex. att berätta för mina vänner om hur jag egentligen mår. Folk är mer förstående än vad man tror, man underskattar alla, särskilt om man har GAD. Den man underskattar mest är dessutom oftast sig själv. Hursomhelst fortsätter jag att tvivla. Har jag verkligen GAD? Är det något annat som är fel på mig? Har jag kanske Autism egentligen (som går i släkten)? Isåfall försämrar det mitt tillstånd att försöka behandla GAD när jag egentligen inte har det? När jag tar upp dessa frågor låter det bara som att jag har GAD ännu mer, vilket gör att jag har svårt att lita på mig själv, och självkänslan brister. Mitt feberliknande tillstånd har jag fått beskrivet som dissociation och allt jag upplever är vanligt vid ångest, alltså inte farligt. Är det någon annan som har väldigt fysisk ångest? Jag har sällan panikångest, men har ständiga overklighetskänslor, svårt att fokusera blicken, prickar i synfältet, svårt att minnas, och väldigt rörigt i huvudet generellt. Ursäkta lång text, du som läser hela är bäst! 🙂

     

     

     

     

     

    Jag läste hela, så jag är bäst….

    Skämt åsido, så låter det som du gått in i väggen på något vis. Kan det även vara utmattningsdepression med i bilden? Är det ”bara” ångest, eller är du också nedstämd/ledsen? Jag tycker även att det var konstigt att det tog sådan lång tid innan någon föreslog att det kunde vara något psykiskt, men det är ju inte så viktigt nu. Gjort är gjort. Vilka mediciner är det du testat och testar?

     

    Trådstartaren

    Jag läste hela, så jag är bäst…. Skämt åsido, så låter det som du gått in i väggen på något vis. Kan det även vara utmattningsdepression med i bilden? Är det ”bara” ångest, eller är du också nedstämd/ledsen? Jag tycker även att det var konstigt att det tog sådan lång tid innan någon föreslog att det kunde vara något psykiskt, men det är ju inte så viktigt nu. Gjort är gjort. Vilka mediciner är det du testat och testar?

    Haha tack, stark insats 🙂 Det började som bara ångest men har blivit deprimerad ”i andra hand” som min psykolog beskriver det. Dvs att ångesten orsakade depressionen och inte tvärtom. Det kommer kanske från hopplösheten med att inte kunna må bra när man vill det. Verkligen märkligt, det visar väl på hur litet allvar samhället ser på psykisk ohälsa. Har testat sertralin och nu har jag fluoxetin. Har frågat olika psykologer om jag har gått in i väggen, men de flesta anser att jag är för ung för det, och att det verkar otroligt eftersom att jag kan sova relativt bra nu (tydligen kan inte folk som gått in i väggen sova alls enligt min psykolog). Möjligen är jag utmattad och behöver en längre paus från allt men har nog ingen sån diagnos.

    Haha tack, stark insats 🙂 Det började som bara ångest men har blivit deprimerad ”i andra hand” som min psykolog beskriver det. Dvs att ångesten orsakade depressionen och inte tvärtom. Det kommer kanske från hopplösheten med att inte kunna må bra när man vill det. Verkligen märkligt, det visar väl på hur litet allvar samhället ser på psykisk ohälsa. Har testat sertralin och nu har jag fluoxetin. Har frågat olika psykologer om jag har gått in i väggen, men de flesta anser att jag är för ung för det, och att det verkar otroligt eftersom att jag kan sova relativt bra nu (tydligen kan inte folk som gått in i väggen sova alls enligt min psykolog). Möjligen är jag utmattad och behöver en längre paus från allt men har nog ingen sån diagnos.

    Jag äter också sertralin. Har gjort det i 15 år, till och från. Vet dock inte hur mycket det hjälper, men jag är lite skraj för mediciner, så jag har inte tjatat så mycket om att testa en annan. Det är i alla fall bra att du kan sova ganska bra. Jag mår som bäst sent på kvällarna och nätterna, så jag kan också sova hyfsat. Problemet är att jag tycker det är så skönt att bara vaken när jag mår relativt bra. Man vill ju inte må dåligt alla vakna timmarna, så sömnen blir lidande ibland ändå.

    Trådstartaren

    Jag äter också sertralin. Har gjort det i 15 år, till och från. Vet dock inte hur mycket det hjälper, men jag är lite skraj för mediciner, så jag har inte tjatat så mycket om att testa en annan. Det är i alla fall bra att du kan sova ganska bra. Jag mår som bäst sent på kvällarna och nätterna, så jag kan också sova hyfsat. Problemet är att jag tycker det är så skönt att bara vaken när jag mår relativt bra. Man vill ju inte må dåligt alla vakna timmarna, så sömnen blir lidande ibland ändå.

    Tycker också det är lite jobbigt med medicin, har väldigt svårt för insättningsperioden. Bra ändå att du har en som kanske fungerar, ibland kanske det hjälper trots att det inte känns så. Kan relatera till att må bäst på kvällarna och att vilja vara vaken när det känns bra. Har tendenser att överge min grundstruktur (med sömn, träning etc) så fort jag mår bättre en period, vilket alltid leder till att jag ”kraschar” efter ett tag. Vet inte om vi har liknande svårigheter, men går du runt och är utmattad konstant? Till en början var jag trött men kunde ta mig igenom mycket med viljestyrka, men nu somnar jag hela tiden på dagarna och är ofta helt borta i huvudet känns det som.

    Tycker också det är lite jobbigt med medicin, har väldigt svårt för insättningsperioden. Bra ändå att du har en som kanske fungerar, ibland kanske det hjälper trots att det inte känns så. Kan relatera till att må bäst på kvällarna och att vilja vara vaken när det känns bra. Har tendenser att överge min grundstruktur (med sömn, träning etc) så fort jag mår bättre en period, vilket alltid leder till att jag ”kraschar” efter ett tag. Vet inte om vi har liknande svårigheter, men går du runt och är utmattad konstant? Till en början var jag trött men kunde ta mig igenom mycket med viljestyrka, men nu somnar jag hela tiden på dagarna och är ofta helt borta i huvudet känns det som.

    Jag har två stora problem p.g.a. mitt mående. Dessa problem är att jag inte gör saker jag förut tyckte var kul. Att resa iväg är helt omöjligt. Jag rör mig mest inom orten jag bor, samt att det är mycket dagsform som avgör. Jag rör mig för lite också. Borde gå ut och gå mer, eller nåt liknande.

    Det andra stora problemet är att jag får väldigt stark ångest när frun eller barnen ska resa bort. Sådant kan förstöra flera veckor för mig. Någonting inom mig låser sig när jag ställs inför sådana situationer. Någon slags separationsångest.

    Avatar

    Jag har två stora problem p.g.a. mitt mående. Dessa problem är att jag inte gör saker jag förut tyckte var kul. Att resa iväg är helt omöjligt. Jag rör mig mest inom orten jag bor, samt att det är mycket dagsform som avgör. Jag rör mig för lite också. Borde gå ut och gå mer, eller nåt liknande. Det andra stora problemet är att jag får väldigt stark ångest när frun eller barnen ska resa bort. Sådant kan förstöra flera veckor för mig. Någonting inom mig låser sig när jag ställs inför sådana situationer. Någon slags separationsångest.

    Har du fått träna på att gå ut (trots att det känns motigt) har du fått terapi?Jag tycker också det är svårt att gå ut men tränar på det varje dag. När det är ljust och varmare är det lättare att gå ut. Bara påklädningen på vintern gör att jag drar mig. Det blir för omständigt och så fryser jag ändå….Nu har jag har något mål, tex affären där jag köper något att unna mig eller något till partnern. Då är det lättare att få en promenad, som i sin tur gör att jag mår lite bättre. Det blir tex lättare att somna utan medicin. Jag har också tränat på separationsångest.Förut var jag tvungen att bo med partnern för att må bra men i den här relationen bor vi på skilda håll för att det passar bättre just för oss.Det var jobbigt i början trodde att man ”måste” bo ihop. Nu tycker jag det kan vara skönt emellanåt.Det är nödvändigt att vara ensam för meditation och mindfulness övningar, yoga och att läsa. Annars blir det inte av. Och så är jag så pass ”gammal” så jag har insett att det är skönt att ha något eget som jag själv bestämmer om. Har fått kompromissa om utrymme och med mina saker ( och vanor) så många gånger tidigare.

    Trådstartaren

    Har du fått träna på att gå ut (trots att det känns motigt) har du fått terapi?Jag tycker också det är svårt att gå ut men tränar på det varje dag. När det är ljust och varmare är det lättare att gå ut. Bara påklädningen på vintern gör att jag drar mig. Det blir för omständigt och så fryser jag ändå….Nu har jag har något mål, tex affären där jag köper något att unna mig eller något till partnern. Då är det lättare att få en promenad, som i sin tur gör att jag mår lite bättre. Det blir tex lättare att somna utan medicin. Jag har också tränat på separationsångest.Förut var jag tvungen att bo med partnern för att må bra men i den här relationen bor vi på skilda håll för att det passar bättre just för oss.Det var jobbigt i början trodde att man ”måste” bo ihop. Nu tycker jag det kan vara skönt emellanåt.Det är nödvändigt att vara ensam för meditation och mindfulness övningar, yoga och att läsa. Annars blir det inte av. Och så är jag så pass ”gammal” så jag har insett att det är skönt att ha något eget som jag själv bestämmer om. Har fått kompromissa om utrymme och med mina saker ( och vanor) så många gånger tidigare.

    Håller med dig! Låter som en bra idé att unna sig själv saker eller att ha mål, för ofta blir man ju väldigt självkritisk när man mår dåligt.

    Har du fått träna på att gå ut (trots att det känns motigt) har du fått terapi?Jag tycker också det är svårt att gå ut men tränar på det varje dag. När det är ljust och varmare är det lättare att gå ut. Bara påklädningen på vintern gör att jag drar mig. Det blir för omständigt och så fryser jag ändå….Nu har jag har något mål, tex affären där jag köper något att unna mig eller något till partnern. Då är det lättare att få en promenad, som i sin tur gör att jag mår lite bättre. Det blir tex lättare att somna utan medicin. Jag har också tränat på separationsångest.Förut var jag tvungen att bo med partnern för att må bra men i den här relationen bor vi på skilda håll för att det passar bättre just för oss.Det var jobbigt i början trodde att man ”måste” bo ihop. Nu tycker jag det kan vara skönt emellanåt.Det är nödvändigt att vara ensam för meditation och mindfulness övningar, yoga och att läsa. Annars blir det inte av. Och så är jag så pass ”gammal” så jag har insett att det är skönt att ha något eget som jag själv bestämmer om. Har fått kompromissa om utrymme och med mina saker ( och vanor) så många gånger tidigare.

    Ja, jag har fått träna på att gå ut. Tyvärr är jag för dålig på att fortsätta när själva träningen är över. Jag blir lat/bekväm/rädd för att må dåligt/.o.s.v., så jag slutar med att gå ut.

    Har just börjat hos en ny terapeut som vill köra liknande övningar. Hon sade att endast terapi (prat) har jag nog inte så stor nytta av, då jag gjort det ett flertal ggr genom åren. Så nu är det upp till mig att bestämma mig om jag vill gå vidare eller inte med behandlingen. Hon gav mig några veckor att fundera, samt prata ihop mig med min fru. Jag är livrädd för att säga ja till att försöka med hennes metod, men jag är lika rädd för att inte försöka. Jag kan inte se framför mig hur jag ska klara av att följa något slags träningsschema, när jag tycker det är jobbigt att gå till postlådan ibland. Men det är ju detta jag måste träna bort, vilket jag innerst inne förstår.

    Håller med dig! Låter som en bra idé att unna sig själv saker eller att ha mål, för ofta blir man ju väldigt självkritisk när man mår dåligt.

    Jag har väldigt svårt att sätta upp mål. Dels för att jag tror mig veta att jag misslyckas, men framförallt för att jag inte har lust med något längre.

    Jag sade till terapeuten att ”jag skulle vilja vilja saker”. Det är prio ett för mig.

    Trådstartaren

    Jag har väldigt svårt att sätta upp mål. Dels för att jag tror mig veta att jag misslyckas, men framförallt för att jag inte har lust med något längre. Jag sade till terapeuten att ”jag skulle vilja vilja saker”. Det är prio ett för mig.

    Jag förstår, det låter som symptom på depression. Det är kanske just att göra saker trots att man inte har lust som kan göra att man kommer på andra tankar. Så länge man stannar hemma och är för sig själv mycket (vilket jag gör ganska ofta..) så fylls man bara av sina egna tankar och känslor, och det kan vara bra att distrahera sig med något annat även om det inte känns lustfyllt.

Visar 11 inlägg - 1 till 11 (av 11 totalt)
10

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.

Vi har gjort en säkerhetsuppdatering på Mind forum som innebär att logga in-förfarandet har ändrats. Du kommer i samband med att du loggar in få ditt lösenord skickat via e-mail.