Att ta steget ut

<3 Kloka tankar! Associerar lite till att det man minst av allt vill göra oftast tenderar vara precis det som man borde göra. Det är knasigt hur slående det kan vara! Typ i relationer där man är rädd för att skapa konflikt eller bli utesluten och därför står man inte upp för sig själv, sätter inga gränser och kommunicerar inte ut sina behov – för man tror att det skrämmer bort människor. När det oftast är raka motsatsen och gör att relationen blir sunda och fungerar etc.

Brukar säga det till kompisar ibland när det strular i sina relationer eller på jobbet sådant som: vad är det du minst av allt är sugen på att göra i det här läget? Gör gärna det! Där finns svaret och lösningen oftast.

Ooooo ja. Det är så lätt att hamna i ett undvikande och tro att man inte kan agera annorlunda. Motståndet är så otroligt stort. Jag tror att det är lätt att man ser allt som kan gå fel istället för allt som kan gå rätt – och missar helt ens egna önskningar, behov m.m. För det är ju som du säger, relationer är inte sunda förrän alla berörda parter kan och vågar uttrycka sina önskningar och behov. Jag fastnar ofta i den fällan – och på så sätt distansierar jag mig från andra utan att jag själv förstår det innan det är för sent. Tror också att det kan ha lite med självkänslan att göra? Har man en stark känsla av att man är betydelsefull och värd att må bra så har man ju mycket lättare att ta plats och uttrycka sina behov.

<3 Ja, självkänsla och kanske även vad man får/kan kräva av andra och inte? Tänker att om man blivit väldigt ifrågasatt (kanske blivit straffad) av människor så är man inte precis jättepepp att framledes ”kräva nåt” eller sätta gränser?

Känner även igen att det så himla mycket lättare att fokusera på vad som kan gå snett och sedan ha svårt att se vinsterna om man vågar.

När du skriver bygga sitt eget fängelse – är det främst socialt som du önskar komma ut ifrån? Alltså är det knutet till det relationella – om du vill säga?

Nej, där slår du nog huvudet på spiken. Negativa erfarenheter tenderar ju att hänga kvar och har man då ett flertal negativa erfarenhet av att sätta krav, be om stöd osv. så blir det ju väldigt svårt att göra det. Jag har nog lärt mig att jag inte har rätt till det. Så det är väl något jag måste jobba på: att lära om.

Det är definitivt det sociala som är det som håller mig tillbaka mest. Jag är alldeles för beroende av andras bekräftelse av att jag duger. Det behöver liksom inte ens hända något särskilt – bara frånvaron av att någon bekräftar mig får mig att tänka att jag gjort något fel, att jag inte är önskad osv. Det blir en så fruktansvärt negativ spiral som jag liksom inte hinner hejda. Just att jag aldrig känner mig riktigt trygg med andra, att jag alltid väntar på katastrofen typ… och så dålig självbild och självkänsla ovanpå det. Jag har liksom inget ”skydd” om du förstår hur jag menar? Sedan är jag väl rädd för det mesta egentligen. Att våga satsa på en utbildning, ett jobb osv. är också väldigt svårt. Tror att jag lever i ett konstant krisläge. Jag fattar liksom aldrig att faran är över.