Att leva med GAD

Är det någon mer därute som kämpar med generaliserat ångestsyndrom? Själv har jag lidit av GAD sedan 20-årsåldern men har egentligen aldrig varit öppen med min diagnos, på grund av skam och skuld. Jag har nu kommit till en punkt i livet där jag är trött på att skämmas, trött på skuldkänslor och trött på stigmat kring psykisk ohälsa. Vore skönt om det fanns någon i detta forum att dela tankar/känslor och erfarenheter med.

Har levt med psykisk ohälsa i 8 år, haft olika diagnoser som visat sig vara fel, bl.a. bipolär sjukdom som jag behandlades för i 2 år innan det visade sig att det var fel… Just fått diagnosen gad och för första gången känns det som rätt diagnos. Nu ska jag ”bara” lära mig att hantera eländet… Tips?

Skönt att du har fått rätt diagnos nu. Själv har jag också behandlats för en rad ”andra” tillstånd såsom panikångest, utmattningssyndrom och depression. Men jag har alltid känt att det är något annat som ligger till grund för min psykiska ohälsa. Det är först för ca en månad sedan som jag pratade med min läkare om GAD, och jag känner igen mig i alla symptom. Jag har provat olika antidepressiva tidigare men aldrig fått fullgod effekt.  Äter nu sedan ungefär en månad tillbaka Venlafaxin som jag hört ska hjälpa mot GAD. Känns dock fortfarande lite svajigt, men hoppas det ska stabilisera sig snart!! Själv då, äter du någon medicin som har hjälp dig?

Saker som har lindrat min oro och fått mig att må bättre är framför allt olika typer av träning, såsom löpning, cykling, dans och yoga. Jag arbetar själv som hälsopedagog så jag har turen att få jobba med kost, träning och hälsa i mitt arbete. En slags egen-terapi samtidigt som man hjälper andra. Andra saker som hjälper mig är att pyssla i min trädgård, vara ute i naturen och att baka. Och du? Har du några tips?

 

Inga antidepressiva läkemedel har hjälpt mig, av fluoxetin blev jag så uppvarvad att jag fick diagnosen bipolär, vilket visade sig vara fel. Har efter detta försökt att börja med cipralex, citalopram och sertralin men har blivit så otroligt dålig under insättningen att jag tvingats sluta. Har inte känt att jag haft någon stöttning och förståelse av psykiatrin för dessa biverkningar, känns bara som om medicin skrivs ut på löpande band utan riktig uppföljning. Har hittills genomgått 19 mediciner via öppenpsyk. Nu har jag bara lyrica och lergigan. Eftersom jag får sådana vidriga biverkningar har jag inte vågat testa venlafaxin, men läkaren har haft det som ett alternativ. Känner att lyrica hjälper mig något men absolut inte fullt ut.

Själv tror jag att det som hjälper är terapi. Om jag inte lär mig att hantera mina tankar och känslor kan jag aldrig komma vidare och alltid ramla tillbaka i gamla mönster. Det senaste halvåret har jag lärt mig otroligt mycket om mig själv, vilka tankebanor som är ”fel”, i viss mån kan jag stoppa negativa tankespiraler tidigare än förut etc. Har meddelat att jag vill ha KBT men enligt läkaren var kön lång så han höjde lyrican istället…

Det som hjälper mig i övrigt är mindfulness, yoga, kreativt skapande samt trädgårdspyssel.

Jag håller med, det är viktigt med terapi för att reda ut tankar och känslor. Jag har själv gått i både KBT och annan terapi. Det har hjälp mig mycket, och jag försöker även bli mer öppen mot min omgivning när det gäller mitt mående. Ett steg i att acceptera min diagnos fullt ut är att gå med i detta forum, att diskutera och reflektera tillsammans med andra i samma situation. Man känner sig ju ofta extremt ensam med sin ångest, skäms, håller det inom sig och försöker på alla vis hålla det ifrån sig. Och då blir det ju ofta ännu värre. Jag har tyvärr blivit expert på att dölja hur jag verkligen mår, både på jobbet och hemma. Inte ens min man och mina barn kan läsa av mig. Tänker därför att jag ska försöka göra tvärtom denna gången, ventilera, vara ärlig och framför allt, inte skämmas mer!! Tänk vad många som skulle må bättre om inte den där skamskänslan som omgärdar psykisk ohälsa fanns. Så sorgligt egentligen, det där stigmat som omgärdar psykisk ohälsa!! Hoppas man kan vara en del i att bryta det och att man på så vis kan hjälpa andra! Hur har det varit för dig? Har du varit öppen mot omgivningen med hur du mår?

Det låter som om vi har liknande sätt att hantera ”Gadden” på 🙂 Jag tycker mycket om att fixa i trädgården, och jag gillar precis som du yoga. Löpning är som jag skrev tidigare ett livselixir för mig, särskilt morgonlöpning. Där rensar jag tanken och får en känsla av välmående.

Jag har alltid skämts för min psykiska ohälsa och försökt dölja det på alla sätt. Nu har jag varit sjukskriven i över 4 år och skäms varje gång någon frågar mig vad jag jobbar med. Är högutbildad och har alltid jobbat mycket och ”varit duktig” så mitt mående de senaste åren efter att bubblan spruckit är verkligen inte jag. Har också gått med här för att bli mer öppen och för att få tips från andra i samma situation eftersom jag inte tycker att jag får någon hjälp från psykiatrin.

Eftersom jag haft sådana fruktansvärda biverkningar vid insättning av antidepp så har jag inte vågat tacka ja till Venlafaxin som min läkare nu föreslagit. Hur var insättningen för dig? Vilken dos är du uppe i? Och hur mår du nu?

Förstår dig precis! Kommer själv från en högpresterande familj där man absolut inte pratar om psykisk ohälsa, vilket spär på skammen ytterligare. Att vara duktig och prestera har alltid varit mycket viktigt för mig och därför blev det en krock inuti, när jag vid 25 års ålder för första gången upplevde svår ångest. Vem var/är jag då, om jag inte längre kan vara glad och duktig? Skammen brände inuti, och gör det fortfarande, efter 20 år. Har lärt mig att dölja min ångest så bra att ingen kan se hur jag egentligen mår. Så otroligt trött på att hålla upp den där glada fasaden för alla andras skull. Om jag hade brutit benet eller fått diabetes hade jag berättat det för min omgivning utan att fundera. Så otroligt sorgligt! Önskar att jag så småningom vågar vara öppen med hur jag egentligen mår på insidan och på så vis hjälpa andra i en liknande situation. Det tar ju så otroligt mycket energi att hålla upp en slipad fasad!

Du har till skillnad från mig varit klok nog att sjukskriva dig. Jag har hela tiden känt att jag måste jobba, att jag liksom inte har något val, vilket i sin tur har lett till ännu mer stress och stundtals en outhärdligt hög ångestnivå. Jag ser det som ett friskhetstecken att sjukskriva sig. Ett sundhetstecken i mitt liv är i alla fall att jag har bestämt mig för att gå ner i tid och att jobba mer hemifrån till hösten, vilket jag hoppas hjälper mig.

Jag har, precis som du, riktigt jobbiga insättningssymptom av antidepp-medicin, men det är helt klart värt det. Jag började med Venlafaxin för drygt 6 veckor sedan och är nu uppe i 225 mg o känner att det äntligen börjar stabilisera sig. En underbar känsla, när det plötsligt klarnar och när livet börjar kännas hanterbart igen. Eftersom jag även har svåra sömnproblem i samband med stressiga perioder i livet tar jag även mirtazapin 15 mg vid behov till kvällen, vilket har hjälpt mig väldigt mycket. Hur är det för dig? Har du också sömnproblem? Och i så fall, har du hittat någon medicin som hjälper?

 

Psykisk ohälsa är så tabu och jag upplever att väldigt väldigt få förstår. Kommer från en familj där det funnits psykisk ohälsa sedan jag var liten, men trots detta har varken föräldrar eller syskon någon förståelse alls. Nu senast förra veckan ifrågasatte de när jag ska bli frisk egentligen, de som är psykiskt sjuka brukar ju bli bra, och de flesta blir ju utförsäkrade, hur kan du fortfarande vara sjukskriven? Och så har de mage att fråga om jag själv inte undrar hur det ska bli egentligen! Det är ju det jag har ständig ångest över! Och jag försöker på alla sätt jag förmår att bli frisk! Dessutom väntar jag just nu svar från FK om förlängd sjukskrivning. Den här gången med ny diagnos. Har ångest från helvetet just nu och vet inte vad jag ska ta mig till om den inte går igenom.

Som tur är har jag en förstående sambo som själv lidit av psykisk ohälsa. Dock har har svårt att förstå sig på gad, med ständig ångest för allt. Barnen är ganska små, förskoleålder samt lågstadie, så det är svårt att förklara för dem hur mamma mår.

Det är så ofantligt jobbigt att hålla uppe fasaden, men det finns liksom inget alternativ eftersom förståelsen är så låg. Och så skäms jag så otroligt mycket! Känner fortfarande att allt är mitt fel och att jag måste skärpa till mig och ta mig samman för att bli som alla andra.

Eftersom jag har så dålig erfarenhet av medicin, har stått ut med att testa 19 olika utan att ha hittat rätt, har jag i det längsta försökt klara ut det hela med att försöka jobba med mig själv. Har länge velat ha kbt, och nu när jag äntligen verkar ha fått rätt diagnos, tror jag att det kan få bra effekt. Har dock blivit allt mer nerslagen det senast för kön verkar vara oändlig. Fick förslag på att jag kunde låna en bok eller möjligt vis få kbt via nätet till hösten, men allt tar sån tid. Därför är jag nyfiken på dina erfarenheter av ssri/snri. Vilka ssri har du testat? Var det någon som funkade mot ångest? Min läkare har föreslagit Venlafaxin men eftersom jag brukar få såna hemst vidriga insättningsproblem så är jag skräckslagen över Venlafaxin efter allt jag läst på nätet. Den verkar ju vara värre än ssri. Hur var det för dig? Vilken dos startade du på? Hur trappade du upp?

När jag befinner mig i mina värsta ångestskov så har jag svårt att somna och vaknar tidigt med jätteångest som sitter i hela förmiddagen. Med 2 melatonin, en lång promenad precis innan läggdags samt att läsa bok tills jag somnar med boken i handen funkar bäst då, men jag vaknar oftast ned megaångest ändå. När jag inte är i ett akut skov somnar jag med 1 lergigan. Blir lite trött av lyrican också.

 

Jag har inte så stor erfarenhet av olika antidepressiva. Har endast provat Sertralin och Fluoxetin och båda dessa har fungerat relativt bra. Under senare år har det dock känts som att grundspänningen i kroppen ökat, trots mediciner och trots regelbunden träning mm. Jag pratade därför med min läkare för ett par månader sedan om att jag ville prova Venlafaxin. Jag slutade tvärt med Fluoxetin och satte in 75 mg Venlafaxin. Det var en jobbig första vecka med känslor av panikångest och hög anspänningsnivå i kroppen. Efter två veckor höjde jag till 150 mg, vilket gjorde att jag mådde bättre. Jag tyckte dock att grunspänningen i kroppen kvarstod så efter ytterligare en månad höjde jag till 225 mg. Nu känns det stabilt. Jag har även tagit bra beslut gällande både privat-och arbetsliv vilket självklart har bidragit till att jag mår bättre.

Som jag skrev i tidigare mail tränar jag regelbundet, vilket hjälper mig mycket!! Jag löptränar och tränar landsvägscykling,  något som jag verkligen rekommenderar om du inte redan provat det. Fungerar verkligen som antidepressiva för mig!

Hej TS!

Jag fick diagnosen GAD för drygt ett år sedan. Är inte 100% säker på att den stämmer då jag även har haft OCD sen kring 10-årsåldern (är idag 25). Men absolut har jag en nästan konstant ångest som går upp och ner. Jag känner igen mig mycket i det du säger gällande skuld och skam och tabut kring psykisk ohälsa. När jag började visa symptom på OCD så blev jag ofta utskälld istället för att få den hjälp jag egentligen behövde. Detta gjorde att jag skämdes av att må dålig och att må dåligt var någonting som man inte skulle visa utåt.

Detta levde jag med i många år och jag hanterade till stor del den konstanta ångesten och oron med att högprestera inom skola och även jobb när jag väl blev vuxen. Detta för att både ge mig känslan av att jag iallafall duger till något och i ett försök i att göra andra stolta. Men jag blev precis som du less på att behöva känna den här skammen och skulden och det gör mig väldigt glad att du känner att det får räcka nu. Du ska inte skämmas för att du mår dåligt. Vilka anledningar som än ligger bakom så hoppas jag du får den hjälp du behöver. Och om du någon gång känner behovet av att skriva av dig så finns vi många här på forumet som vill hjälpa och stötta bäst vi kan!

 

 

Hej! Ursäkta långt uppehåll… hur går det för dig? Börjar medicinen hjälpa?

Av någon anledning ökar min ångest över sommaren. Fint väder, sommarlov och allt borde vara perfekt, men ändå känns det inte bra. Kanske beror det på att man ”borde må bra” och att man skäms för att man inte är nöjd och kan njuta? Så trött på mitt mående nu. Vill ju bara må bra…

Förstår precis hur du känner. Så mycket förväntningar under sommaren. Jag mår bättre men har fortfarande problem med sömnen. Har du något tips på medicin (som ej är beroendeframkallande)? Har testat det mesta men inte hittat något som fungerar. Den som fungerat bäst är Mirtazapin, men den vill jag undvika för den går jag uppnå vikt av. Har du något tips? Kanske finns det några mediciner man kan kombinera?

Och hur mår du? Funkar det bra med din medicinering?