Att leva med GAD

Tack för svar.

Jag har kontakt med psyk öppenvård. Jag har tidigare ätit venlafaxin men satte ut den i juni. Hade då bara kvar 25 mg saroten för sömnen.

Jag har oxascand vb men ångesten är så intensiv och förlamande att 5-10 mg inte biter. Vet inte riktigt hur mycket jag vågar ta för vill inte fastna i beroende

Försöker förstå varför ångesten framförallt accelererat senaste veckan och kanske en anledning är utsättning av saroten??

Anonym skrev:

Hej ny här på forumet. Är inne i ett långvarigt (40 dagar nu) ångest skov där ångesten är ohanterbar. För att illustrera den så finns tankar nästan varje dag på att åka in till psykakut. Min ångest har alltid historiskt sett lättat lite efter ett tag men inte denna gången utan bara blivit än mer intensiv. Till råga på allt satte jag för en vecka sedan ut 25 mg saroten och igår satte jag in duloxetin (Cymbalta). Är i princip oförmögen att göra ngt alls. Är så otroligt rädd att ångesten aldrig ska släppa – att aldrig få uppleva en dag med en icke förlamande ångest igen.

Hej och välkommen till forumet och tråden! Låter väldigt jobbigt det du beskriver. En sak jag tänker på när jag läser, är om en del av ångesten du känner just nu beror på insättnings-och utsättningssymptom? Vad tror du om det? Jag har erfarenhet av att insättning och utsättning av antidepressiv medicin skapat ohygglig ångest hos mig, en ångest som inte har betett sig som jag är van vid, utan varit starkare och svårare att rucka på, haft hög intensitet som varat längre än brukligt. Om man redan innan insättning/utsättning har ett ångestskov blir säkert symptomen särskilt jobbiga. Jag har GAD förresten. Minns inte riktigt hur lång tid det tog innan insättningssymptomen försvann för mig, men tror ett par veckor. Det gäller nog för utsättningssymptomen också. Med andra ord så släppte den fruktansvärda ångesten efter ett tag.

Har du kontakt med vården? Ibland om man har ovanligt hög ångest en period så kanske man behöver lite extra hjälp, utöver eventuellt mer långsiktigt stöd. En samtalskontakt eller vid-behovs-medicin som tar en igenom det värsta, tänker jag spontant. Om du inte har någon möjlighet att be om extra hjälp inom ramen för en pågående vårdkontakt eller om din situation känns så akut att det blir outhärdligt att vänta på den hjälp den kanske kan erbjuda, så tänker jag att psykakuten kan vara ett bra alternativ. Om inte annat för att få ett recept på lugnande.

Anonym skrev:

Tack för svar. Jag har kontakt med psyk öppenvård. Jag har tidigare ätit venlafaxin men satte ut den i juni. Hade då bara kvar 25 mg saroten för sömnen. Jag har oxascand vb men ångesten är så intensiv och förlamande att 5-10 mg inte biter.

Tack för snabbt svar,

Du har svaret till varför din ångest är som den är i dina egna inlägg. Medicinerna du slutat med och börjat med kan ge permanenta förändringar i hjärnans signalsubstanser. De är INTE harmlösa och icke-beroendeframkallande som läkemedelsindustrin fått påstå alldeles för länge. Jag kan inte din sjukdomshistoria eller läkemedelsbild men mixtra in för mycket med läkemedel som förändrar hjärnan. Det är bara en enda försökskanin-verksamhet. Man bara gissar sig fram till en massa signalsubstanser man försöker ändra och sen så ger de ingen omedelbar effekt heller. Och när du efter 2 månader märkt att de inte funkar så kanske du inte kan sluta utan får leva med biverkningar.

Mitt råd är att konsultera mod läkaren igen och INTE förlita dig på hans/hennes kunskaper. Ta del av det forskningsunderlag som finns som INTE är sponsrat eller utfört av läkemedelsindustrin så kan du bilda dig en egen uppfattning av vad som bör prövas och vad som kan få dig att må bättre långsiktigt.

Eftersom inte Sobril biter kan du antingen öka dosen eller be om att få stesolid. 5-10 mg är väldigt låga doser Sobril för så hög ångest som du beskriver. OBS! Gör dock ALLA steg ihop med förskrivande läkare. Informera denne om dina tankar och funderingar. Det viktigaste är att inte vara totalt opåläst och låta lökarna styra själva. Det tenderar till att man får en uppsjö av mediciner med extremt lidande som följd.

Mitt förslag är att du ber om stesolid att och påbörjar psykoterapi

Oj, du hann få ett svar innan jag hann skriva klart. Och i ditt svar på det svarar du på de flesta av frågorna jag ställde….

Anonym skrev:

Hej och välkommen till forumet och tråden! Låter väldigt jobbigt det du beskriver. En sak jag tänker på när jag läser, är om en del av ångesten du känner just nu beror på insättnings-och utsättningssymptom? Vad tror du om det? Jag har erfarenhet av att insättning och utsättning av antidepressiv medicin skapat ohygglig ångest hos mig, en ångest som inte har betett sig som jag är van vid, utan varit starkare och svårare att rucka på, haft hög intensitet som varat längre än brukligt. Om man redan innan insättning/utsättning har ett ångestskov blir säkert symptomen särskilt jobbiga. Jag har GAD förresten. Minns inte riktigt hur lång tid det tog innan insättningssymptomen försvann för mig, men tror ett par veckor. Det gäller nog för utsättningssymptomen också. Med andra ord så släppte den fruktansvärda ångesten efter ett tag. Har du kontakt med vården? Ibland om man har ovanligt hög ångest en period så kanske man behöver lite extra hjälp, utöver eventuellt mer långsiktigt stöd. En samtalskontakt eller vid-behovs-medicin som tar en igenom det värsta, tänker jag spontant. Om du inte har någon möjlighet att be om extra hjälp inom ramen för en pågående vårdkontakt eller om din situation känns så akut att det blir outhärdligt att vänta på den hjälp den kanske kan erbjuda, så tänker jag att psykakuten kan vara ett bra alternativ. Om inte annat för att få ett recept på lugnande.

min förhoppning är ju att det kan handla om framförallt utsättning symptom men kan ju inte vara säker på det. Insättn symtom har nog inte börjat ännu.

är så fruktansvärt rädd för morgondagen hela tiden då hoppet om lindring inte finns där längre.

Anonym skrev:

min förhoppning är ju att det kan handla om framförallt utsättning symptom men kan ju inte vara säker på det. Insättn symtom har nog inte börjat ännu. är så fruktansvärt rädd för morgondagen hela tiden då hoppet om lindring inte finns där längre.

Tufft. : ( Har du möjlighet att rådgöra med vårdkontakt om hur du har det just nu?

Några tankar om bensodiazepiner och beroende och några andra relaterade saker förresten, som jag får efter att ha läst konversationen mellan er, Blue Docuno och Green Calyde. Det är sant att den typen av medicin kan vara väldigt effektiv mot ångest, men ett av problemen är att ens tolerans ökar och man behöver mer och mer för att få samma effekt. Det är ett av skälen till att den är starkt beroendeframkallande – om den används på fel sätt. Därför är det generellt sett viktigt att inte ta benso för länge, utan främst använda det som en kortsiktig behandling mot t.ex. kraftig ångest. Observera att jag inte är någon expert, blott en psykiatriskt intresserad amatör (och patient…) så det kan mycket väl finnas undantag där indikationen medger en längre behandling av benso, men som en generell förhållningsregel gäller kortsiktighet, vad jag förstår.

Det Green Calyde skriver om att alltid samråda med läkare innan medicinförändring och delge denne ens tankar och funderingar är superviktigt! Om man orkar vara påläst själv om olika mediciner så kan det förstås vara en fördel, tänker jag, men det är mycket begärt när man mår dåligt och förhoppningsvis träffar man en lyhörd läkare som lyssnar och förmår balansera ens egna önskemål med tillgänglig forskning som hen klarar av att kritiskt värdera. Sådana finns. En viss skepsis tror jag på, men även viss tillit. Svårt att veta kanske, vilka situationer som kräver vad… Men som patient gör man så gott man kan och mer kan man inte göra.

Lite till om beroende. Om andra mer vanliga psykiatriska läkemedel såsom SSRI (vanlig form av antidepressiva) är beroendeframkallande eller ej råder det delade meningar om, vilket delvis beror på olika definitioner av beroende. Men att vi ännu vet för lite om vad t.ex. antidepressiva gör med hjärnan samt varför de hjälper vissa och andra inte (för det finns ju en hel del som upplever att de blir/blir hjälpta), och att patienter rapporterar svårigheter med att sluta, som gör att de fortsätter att ta medicinen trots att den inte hjälper/inte längre hjälper, det stämmer. Fanns ett program om det sistnämnda i P1:s Kropp och själ för ett tag sedan. Förhoppningsvis blir läkarkåren mer kunniga om hur svåra utsättningssymptom (och även biverkningar under pågående medicinering) kan vara och aktar sig för att vifta bort patienters erfarenheter.

Anonym skrev:

Tufft. : ( Har du möjlighet att rådgöra med vårdkontakt om hur du har det just nu?

har bara kontakt med mobilt team från öppenvården.

Det är en vänlig röst i telefonen men kan ju inte direkt hjälpa smärtan

Anonym skrev:

har bara kontakt med mobilt team från öppenvården. Det är en vänlig röst i telefonen men kan ju inte direkt hjälpa smärtan

Ger hen inga förslag på hur de kan hjälpa dig?

Anonym skrev:

Ger hen inga förslag på hur de kan hjälpa dig?

bara genom att lyssna. Är inte mottaglig för goda råd just nu.

Anonym skrev:

bara genom att lyssna. Är inte mottaglig för goda råd just nu.

Ah. Vad bra att de lyssnar. Funderar du på att åka in till psykakuten om det känns outhärdligt? Tänker att det kan vara ett bra alternativ när allt annat känns hopplöst.

Anonym skrev:

Tack för snabbt svar, Du har svaret till varför din ångest är som den är i dina egna inlägg. Medicinerna du slutat med och börjat med kan ge permanenta förändringar i hjärnans signalsubstanser. De är INTE harmlösa och icke-beroendeframkallande som läkemedelsindustrin fått påstå alldeles för länge. Jag kan inte din sjukdomshistoria eller läkemedelsbild men mixtra in för mycket med läkemedel som förändrar hjärnan. Det är bara en enda försökskanin-verksamhet. Man bara gissar sig fram till en massa signalsubstanser man försöker ändra och sen så ger de ingen omedelbar effekt heller. Och när du efter 2 månader märkt att de inte funkar så kanske du inte kan sluta utan får leva med biverkningar. Mitt råd är att konsultera mod läkaren igen och INTE förlita dig på hans/hennes kunskaper. Ta del av det forskningsunderlag som finns som INTE är sponsrat eller utfört av läkemedelsindustrin så kan du bilda dig en egen uppfattning av vad som bör prövas och vad som kan få dig att må bättre långsiktigt. Eftersom inte Sobril biter kan du antingen öka dosen eller be om att få stesolid. 5-10 mg är väldigt låga doser Sobril för så hög ångest som du beskriver. OBS! Gör dock ALLA steg ihop med förskrivande läkare. Informera denne om dina tankar och funderingar. Det viktigaste är att inte vara totalt opåläst och låta lökarna styra själva. Det tenderar till att man får en uppsjö av mediciner med extremt lidande som följd. Mitt förslag är att du ber om stesolid att och påbörjar psykoterapi

Reagerade på det du skrev om psykoterapi och stesolid.Jag har blivit nekad terapi i flera år för att jag tar benzo vid behov.Läkarna vet att det är vid behov ,jag får bara det minsta antalet som finns och bara varannan månad.Trots det nekas psykoterapi.Alla har sagt att forskning visat att man inte är mottaglig för psykoterapi när man tar benzo,  inte ens om man tar  5 mg stesolid i veckan…Jag åt xanor vb  tidigare men den läkaren som skrev ut det var privat och gick i pension och nu har jag äntligen lyckats få en annan läkare att skriva ut stesolid, som hjälper snabbare vid panikångest.Men det var extremt svårt att få benzo, har försökt i ett halvår….fick köpa på nätet för att klara mig, är helt sjukt att jag skulle behöva det! Men vad skulle jag göra???  Stesolid hjälper bra vid riktigt svår ångest. Tar den bara då.Men jag är utestängd från all hjälp. Fick inte ens fortsätta hos psykoterapeuten i primärvården, då hon menade att jag ändå inte kommer jobba (vill ha sjukskrivning för att jag inte klara att jobba ) och att man då inte prioriteras lika mkt som en ung person som har ett arbetsliv framför sig.Det är tre anledningar att jag aldrig får prata med någon! Benzo, att jag är för gammal och att jag inte kan arbeta! Stödsamtal kan man inte få längre, det har tagits bort! Så jag får alltså ingen hjälp alls!Hon hänvisade mig till kyrkan och träfflokal i kommunen!Psykiatrin är jag utestängd från, försökt få remiss flera ggr.Är det någon annan som varit med om samma? Känns som alla är emot mig! Min kille har GAD och själv tror jag att jag oxå har det,är rädd för det mesta…Har väldigt mkt ångest på nätterna särskilt. Sover mkt dåligt. Har mardrömmar.