Hem > Forum > Ångest > Att leva med GAD

Att leva med GAD

Visar 12 inlägg - 61 till 72 (av 104 totalt)
103
  • Tack för svar! Fint att veta att tråden lever:) Fattar absolut det där med fristad på jobbet. Så skulle jag gärna ha det och är väl i stort sett så det har varit hittills. Dock så tar det ju också på energin att till viss del behöva dölja hur en mår. Särskilt i perioder med hög ångestnivå. Men det positiva är att en då tvingas fokusera på annat. Är dock så trött på att känna skam pga av att jag ibland (rätt ofta:/) reagerar med ångest. Skulle det göra mig till en sämre anställd? Nä, det tror jag inte. Men som sagt, skulle vara intressant att höra hur ni andra med GAD/ångest/mm. hanterar situationen? Om ni inte jobbar, hhjälper det er att vara öppna med familj/vänner eller kan det vara skönt aatt inte alla vet och frågar hur ni mår?

    Har ätit medicin de senaste 10 åren minst, och det har hjälpt mig riktigt bra. Dock biverkningar som fick mig att testa SNEI I istället för SSRI. Vill dock byta tillbaka till sertralin som jag åt från början. Tycker att den hjälper mig mer mot ångest.

    Sorry. Skulle givetvis vara SNRI inte SNEI😑

    Skammen är ju en helt orimlig men väldigt grundläggande del av problemet. Förödande för självkänslan. Jag har slutat att försöka förstå den.

    Jag har upptäckt att det bästa för mig är att hålla mig sysselsatt – jag fastnar lätt i olika tvång och något slags psykisk kramp om jag är passiv för länge. Intressant att fortfarande upptäcka saker om sig själv.

    Känner igen mig väldigt mycket i skammen Blue Cytone. Ungefär som att andra kan se ångestbubblan som försluter mig. Ibland undrar jag om de verkligen gör det eller om det bara är inbillning från min sida.

    Intressant och positivt att tråden lever vidare, vill gärna bidra till att det fortsätter, denna tråd hjälper mig en hel del. Och igenkänningsfaktorn är stor hos de flesta av er andra. Jag har också valt, hittills, att vara ganska tyst på jobbet, har bara pratat med min tidigare chef och hon finns dessutom kvar på jobbet om det skulle vara så. Samtidigt lite svårt också, vill inte behöva dölja egentligen, är inte så bra på det alltid, men som andra skrivit, det hjälper inte heller så mycket att prata med andra som har svårt, förstås, att inte helt förstå när man inte gör det själv.

    Det som just nu i livet är kämpigast är min relation till min fru. Kan inte skriva detta nu utan att tårar flödar. Hon har ”stått ut” med mig så länge nu (träffades 2009, gifte oss 2013), hon accepterar mig fullt ut. Men hon känner sig inte sedd, inte uppskattad. Och jag förstår, alldeles för mycket av min tid går åt till mig själv och hur jag mår. Och jag blir så ledsen av att förstå det, men sen fastnar jag bara i hur JAG mår av det, hur min oro och ångest bidrar till MIN dåliga självkänsla och som gör mig väldigt passiv och avvaktande och blir då bara än mer ledsen, och rädd. Men jag vill inte ha det så. Dvs det är klart att jag ska kunna vara ledsen för hur det är, hur hon känner det, men sen då, jag vill ju inte fastna där, i att bara vara ledsen. Men det blir väldigt lätt så, svårt att lyfta mig och göra något konkret, som märks. Det är helt enkelt svårt med känslor, jag behöver och vill ha dom, men inte så att jag låter dom ta över och styra allt i tillvaron.

    Jag kan dock, genom att (som idag) släppa på ventilen helt och låta allt ösa ut (hemma, inte kvar på jobbet) nu ibland också på nåt sätt uppleva att det leder vidare, nånstans. Förstår nog inte riktigt hur, men det är väl ett sätt att tillåta känslor, oavsett hur dom är, och om jag kan låta bli att döma och kanske se på det i efterhand och låta tankar bara vara tankar så blir det som ett steg vidare. Vet inte om det låter vettigt, bara nåt som jag kan känna ibland. Har ibland jämfört det med att kräkas, när en sån känsla kommer smygandes vill jag till varje pris undvika det, fruktansvärt att må så illa, men sen efteråt är det ju så väldigt skönt och egentligen helt ofarligt och onödigt att vara rädd för och undvika. Ändå blir det så.

    Ta hand om er!

    Teal Gopary:

    Jag tror inte att din fru ”står ut” med dig, jag tror att hon älskar dig. Annars hade hon nog inte stannat hos dig. Men du har rätt – en av ångestens svåraste konsekvenser är att den gör en fruktansvärt självupptagen. Jag har själv kämpat med – eller mot – detta länge. Försök när du mår som sämst att låta din fru se dig i din vånda och gör något för henne – köp en blomma, laga nån mat hon gillar, köp en tidning till henne som hon gillar. Det krävs inte så mycket, bara visa att du tänker på henne. Det är också ett bra sätt att så att säga vända ögonen utåt istället för inåt en stund och glömma sig själv. Konkreta handlingar får mig ofta att må bättre. Lycka till!

    Teal Gopary: Jag tror inte att din fru ”står ut” med dig, jag tror att hon älskar dig. Annars hade hon nog inte stannat hos dig. Men du har rätt – en av ångestens svåraste konsekvenser är att den gör en fruktansvärt självupptagen. Jag har själv kämpat med – eller mot – detta länge. Försök när du mår som sämst att låta din fru se dig i din vånda och gör något för henne – köp en blomma, laga nån mat hon gillar, köp en tidning till henne som hon gillar. Det krävs inte så mycket, bara visa att du tänker på henne. Det är också ett bra sätt att så att säga vända ögonen utåt istället för inåt en stund och glömma sig själv. Konkreta handlingar får mig ofta att må bättre. Lycka till!

    Blue Cytone,

    Bra svar, tack så mycket, och ska verkligen tänka på det sättet. Som du skriver så brukar handling hjälpa och att då rikta den utåt till någon man älskar är väl en väldigt bra idé.

    Tack.

    Har läst en hel del i tråden och börjar nog förstå att jag har GAD

    Jag har varit hos en terapeut som gick mig diagnosen men blundat för den och hoppas att måendet ska bli bättre men just nu är jag så spänd och min mage är katastrof har gått och mått så här nu i ca 3 år Funderar starkt på medicin jobbar heltid nytt jobb och vill väldigt gärna jobba men har ständigt värk och ångest för min uppsvällda mage

    Har blivit en ond spiral av oro som gnager i mig och jag får aldrig tillbaka kraften som jag hade förr har en jobbig barndom som jag tror gjort detta med mig men jag ska inte ge upp hjälper mig att läsa era inlägg

    Ta hand om er

    Red Segajo:

    Medicin är ofta bra. Jag har till slut fått en medicin som hjälper ganska bra, gör att jag funkar bättre i vardagen. Jag har inga fysiska symtom liknande dina men generellt är det bra att försöka att inte tänka så mycket på ångesten – man matar den så att säga när man tänker på den och då växer den. Jag mår bäst när jag har saker att göra, då då rinner ångesten ofta av mig.

    Kram

    Är det någon mer därute som kämpar med generaliserat ångestsyndrom? Själv har jag lidit av GAD sedan 20-årsåldern men har egentligen aldrig varit öppen med min diagnos, på grund av skam och skuld. Jag har nu kommit till en punkt i livet där jag är trött på att skämmas, trött på skuldkänslor och trött på stigmat kring psykisk ohälsa. Vore skönt om det fanns någon i detta forum att dela tankar/känslor och erfarenheter med.

    Jag lider också av GAD och vill gärna ha kontakt med dig!

    Jag håller med, det är viktigt med terapi för att reda ut tankar och känslor. Jag har själv gått i både KBT och annan terapi. Det har hjälp mig mycket, och jag försöker även bli mer öppen mot min omgivning när det gäller mitt mående. Ett steg i att acceptera min diagnos fullt ut är att gå med i detta forum, att diskutera och reflektera tillsammans med andra i samma situation. Man känner sig ju ofta extremt ensam med sin ångest, skäms, håller det inom sig och försöker på alla vis hålla det ifrån sig. Och då blir det ju ofta ännu värre. Jag har tyvärr blivit expert på att dölja hur jag verkligen mår, både på jobbet och hemma. Inte ens min man och mina barn kan läsa av mig. Tänker därför att jag ska försöka göra tvärtom denna gången, ventilera, vara ärlig och framför allt, inte skämmas mer!! Tänk vad många som skulle må bättre om inte den där skamskänslan som omgärdar psykisk ohälsa fanns. Så sorgligt egentligen, det där stigmat som omgärdar psykisk ohälsa!! Hoppas man kan vara en del i att bryta det och att man på så vis kan hjälpa andra! Hur har det varit för dig? Har du varit öppen mot omgivningen med hur du mår? Det låter som om vi har liknande sätt att hantera ”Gadden” på 🙂 Jag tycker mycket om att fixa i trädgården, och jag gillar precis som du yoga. Löpning är som jag skrev tidigare ett livselixir för mig, särskilt morgonlöpning. Där rensar jag tanken och får en känsla av välmående.

    Hur enkelt är det att träna helt ensam tror du? Det går inte ens hitta någon att rasta hunden med, suck

    Red Segajo: Medicin är ofta bra. Jag har till slut fått en medicin som hjälper ganska bra, gör att jag funkar bättre i vardagen. Jag har inga fysiska symtom liknande dina men generellt är det bra att försöka att inte tänka så mycket på ångesten – man matar den så att säga när man tänker på den och då växer den. Jag mår bäst när jag har saker att göra, då då rinner ångesten ofta av mig. Kram

     

    När ångesten tar över helt kan man inte företa sig något

Visar 12 inlägg - 61 till 72 (av 104 totalt)
103

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.