Att leva med GAD

Fy, det lät inte roligt alls 🙁 . GAD är just en ganska svår nöt att knäcka för så fort man löst det ena så dyker något annat upp. Man kan liksom aldrig riktigt slappna av, på riktigt. Tror man ibland bokstavligen behöver ha det talat om för sig att det inte är några problem med en, av en läkare exempelvis. Bara så man verkligen får det bekräftat för sig att det inte är på riktigt så man kan bryta mönstret på så sätt.

Japp, något som man brukar kalla säkerhetsbeteende inom psykologin. Man behöver ständigt försäkra sig om saker.

Man oroar sig för oron och när det inte finns någon konkret oro så oroar man sig över vad man kan ha missat att oroa sig för.

Hej,

Först och främst, det här var en bra tråd, tack TS. Googlade på ”att leva med GAD” (vanligt beteende när jag inte riktigt vet vad jag ska ta mig till med mina ”onödiga” tankar), kan känna igen mig i så mycket och det var värt att läsa. Har också provat en del medicinering, hade Venlafaxin under dryga 10 år (från 27 års ålder ungefär), men för ca 10 år sedan så återkiom en ganska plötslig stark oro, ångest och rädsla och efter det fick jag svårt med att ”lita på” att Venlafaxin kunde ge mig tillräckligt stöd. Kan och vill inte se medicin som en lösning, bara en hjälp, men ibland är det svårt att inte önska att medicin hjälpte lite mer. Men jag vet att det också mycket handlar om egna tankar. Idag står jag på en kombo av Voxra och Cymbalta och det fungerar nog hyfsat ändå tycker jag. Vill som sagt inte förlita mig för mycket på medicin, samtidigt är det ju svårt att bedöma själv vad som är rimligt och sunt att förvänta sig.

Har besvärats sedan skolåldern, är 48 idag, visst är det annorlunda, jag har andra erfarenheter, men har fortfarande svårt att acceptera fullt ut. Har liksom en tendens att glömma bort att jag mår dåligt ibland, men när oroskänslan smyger sig på är det alltid lika svårt att värja sig. Har bl a genomgått en gruppterapi, där jag fick lära mig en del som jag egentligen redan visste, men största behållningen för egen del var att träffa ”vanliga” människor och prata öppet om väldigt svåra problem. Det avdramatiserade väldigt. Det var i våras. Därav sökte jag mig nu till ett forum, tror det är nyttigt att kunna ventilera och få bort en del av ensamhetskänslan. Sen vill jag samtidigt försöka att inte heller bara fokusera på hur jag mår och därmed kanske inte så regelbunden på forum. Men det är en väldigt bra hjälp.

Visst fan blir man trött. Jag kan i perioder av oro vara väldigt ”ventilerande” dvs jag pratar med allt och alla om vad som oroar mig. Sen när jag mår lite bättre så skäms jag över att jag inte kan/orkar hålla oron inom mig och är rädd för att folk tycker att jag är jobbig….blir lite av en ond cirkel. Därför har jag berättat för alla som jag umgås med att jag har detta problem och att jag ibland blir på detta sätt. De flesta är faktiskt väldigt förstående.

Hej alla fina människor i denna tråd! Blev så glad när jag hittade hit, för skulle väldigt gärna ha en ventil och prata med personer som har liknande upplevelser av samma äckliga diagnos!

Själv fick jag min GAD-diagnos för några månader sedan. Har alltid varit en ”orolig själ”, men på senare år har min ångest eskalerat, så jag sökte till slut hjälp. Det var dock inte alls så lätt att bli tagen på allvar som jag trodde. Till våren ska jag gå i KBT-behandling och då hade jag ren tur att jag ens får någon behandling (på vårdcentralen vill de ju helst att man ska läsa självhjälpsböcker eller ta medicin bara…). Det enda som jag tycker har effekt på GAD:en är träning, när jag springer kan jag känna en lugnande effekt som håller i sig i flera timmar efteråt <3 Problemet är dock att eftersom min ångest på många sätt handlar om att jag vill känna kontroll, så kan träning och mat lätt bli något jag kontrollerar för mycket…

Några skrev att deras GAD handlar om att inte duga och det känner jag också igen! Men ni som känner så, är ni också deprimerade? För jag har haft en period där jag haft dålig självkänsla, känt mig sämst i världen osv, och jag tror det – för min del – kanske mer är tankar och känslor kopplade till en depression.

Jodå, känner igen det du beskriver. Det du skriver skulle faktiskt kunna ha varit jag som har skrivit. Träning fungerar bra, jag vill gärna kontrollera min vikt även om det har blivit lite bättre med åldern. ( är idag 40+). Jag har de ända sedan jag var i 19-20 års åldern haft kommande och gående depressioner som jag tror hör ihop med oron som GAD genererar. Jag har även extremt svårt att bli av med dåliga erfarenheter, de liksom förföljer mig och snurrar i huvudet.

Jag äter Venlafaxin men vet egentligen inte om de fungerar, vågar dock inte sluta med dem för då kanske oron blir värre.

Jag är också en ”orolig själ” med dålig självkänsla, men har man depressioner så tror jag automatiskt att det slår mot självkänslan. Det blir en ond cirkel som är omöjlig att ta sig ur. Jag har iaf förlikat mig med att det är så livet ser ut.

Hej

Orolig själ och GAD verkar vara hyfsat goda vänner. Jag blev också glad över att hitta detta forum och denna tråd. Det som jag kan tycka är svårt, bl a, är att hitta en rimlig balans. När det är jobbigt är det skönt att kunna läsa och dela med sig, men samtidigt så vill jag inte köra fast och ”gräva ner mig ”, vill ju kunna släppa och gå vidare, men det är väl just det som är svårt med GAD. Att ”leva” med det.

Vilket bra forum!

Jag har själv levt med GAD sedan jag minns. Är idag 30 men vet inte hur det är att leva utan GAD. Har haft det hela livet. På det har jag social fobi, agorafobi, tvångssyndrom och dagliga panikattacker.

Är idag sjukskriven på 100% och har varit så i ett halvår. Har idag ett högpresterande jobb men har varit sjukskriven i alla mina anställningar. Denna sjukskrivningen har dock varit längst och nu börjar jag fundera på om jag öht kommer kunna jobba i framtiden.

Har provat SSRI, Atarax, Sobril, Stesolid, KBT, Psykoterapi m.m och tyvärr snurrar samma gamla hjärnaktivitet runt och runt.

För mig är det absolut värst på morgon/förmiddag. Särskilt om jag sovit dåligt. Då kan jag knappt resa mig ur sängen utan att jag känner hjärtslagen banka och direkt få panikångest. Men sen brukar det värsta lätta även om ångesten är kvar konstant.

Nu kommer nästa kamp, mot Försäkringskassan. Nu har 180 dagar passerat och jag ska prövas mot hela arbetsmarknaden. Dessutom vägrar de mötas hemma hos mig trots att jag förklarat att det är inte möjligt för mig att mötas på vårdcentralen för avstämningsmöte. Jag har två alternativ, att ta Sobril och bli helt seg i skallen alternativt inte gå och då kanske förlora min sjukpenning. Suck….

Jag fick min GAD-diagnos i år, vid 30-års ålder och ytterligare ett magplask ner i träsket där jag inte kunde hantera vardagslivet och ångesten i en kombination. Det var pinsamt; jag är väldigt självmedveten. Fick en ADHD-diagnos i tidiga 20-års åldern som var både en befrielse men också en sorg. Jag vill ju fan bara funka. Har gått i många års samtalsterapi som utvecklat mig och lärt mig hantera mycket. Kämpat för att kunna leva ett medicinfritt liv med jobb och sunda sociala relationer. Min ständiga ångest har jag trott är normalt; så som merparten har. För alla har ju ångest.

Tills jag simmade i träsket. Igen. Fick panikångestattacker, sömnlöshet, avskärmade mig…

Jag kanske har lidit av vissa drag som min ADHD ger mig. Men den ger mig ju också en energi som gör att jag orkar utmana mig själv och se var jag har svårt att fungera. Kunna tänka ut ett sätt att ändå lyckas med sånt som är svårt för mig. Notera att jag inte förmildrar någon annans svårigheter pga ADHD; jag hade ett helvete när jag växte. Men i vuxen ålder har ADHD aldrig varit ett funktionshinder. GAD däremot.

Ångesten man fan inte kan sätta fingret på. Ångesten som ständigt gnager, skenar iväg, gör en till ett psykfall, handikappar i ens vardag. I våras fick jag diagnoserna GAD och agorafobi. GAD känns som en slaskdiagnos som jag inte vet hur jag ska arbeta med. Min ångest har ju varit överallt och ständigt; trots SSRI, stämningsstabiliserande, en period när en psykiatriker tyckte att jag skulle äta antipsykotika (trots att jag aldrig haft drag av schizofreni/psykossjukdom, eller något manitillstånd som kunnat förväxlas med psykotiska drag). Trots Atarax. Trots benzo. Jag trodde inte att medicin var utvägen men gick med på att äta sertralin för att ge hjärnan en paus från det som rörde sig där inne. Efter två månader som zombie bad jag om att få testa Venlafaxin.

Rävgiftet. Fy, vad mycket obehagligheter jag läste innan. Fy vad mycket obehagligheter jag kände av första veckan. Fyfan vad plågsamt det blir inom några timmar om jag missar en kapsel. Men redan vecka två kom ljusningen: min energinivå började stiga. Jag började långsamt bli någon sorts människa. Efter några månader känner jag mig som en glad människa – även om Venlafaxinet inte ”dödar” ångesten helt. Den gör den mindre kraftig, lättare att tänka rationellt kring. Jag gick från en blöt, sjukskriven pöl till att orka arbeta heltid med engemang på ett par månader. Orka vårda mina relationer igen. Göra saker jag mår bra av och som håller ångesten stången; motionera, få adrenalinkickar, resa osv. Venlafaxin har hjälpt mig att förstå att livet inte alltid måste vara så jävla svårt och jobbigt, och att för vissa av oss kanske det är så att vi måste gå på medicin resten av livet. Med det inte sagt att jag utesluter terapi eller liknande.

SSRI/SNRI har alltid sina nackdelar. Jag har alltid haft svårt att gå upp i vikt/hålla vikt. Haft en väldigt stor aptit som jag nu får kämpa för att ha ens hälften av. Sover mer än tidigare – men drömmer något rysligt konstiga och intensiva drömmar som gör att jag sällan känner mig utvilad. Sexlusten har inte försvunnit men minskat avsevärt. Kan varken hantera smaken av kaffe eller koffeinets verkan längre. För mig är det helt klart stora minus. Men att ha ork att vara människa gör det värt det.

Dags att skriva nåt igen och hålla tråden vid liv. Tycker att det är ett bra forum och en bra tråd. Och jag skulle också vilja anspela lite på rubriken, dvs det GÅR att leva med GAD. Jag började själv här med att få beskriva mig själv och mitt mående och det är väldigt skönt att kunna dela med likasinnade. Men vi som vet vad vi menar, som kan känna igen oss i beskrivningar av andras mående, vi kan också dela med oss av det som faktiskt fungerar. Att dela med sig av positiva erfarenheter, trots GAD, kan hjälpa till att peppa och motverka att gräva ner sig i allt negativt, nåt som jag själv brukar vara duktig på.

Det kommer inte att komma en dag när jag är ”frisk”, dvs helt och hållet befriad från ångest. Inte heller finns en mirakelmedicin som bara tar bort allt jobbigt, lika lite som det finns ett super bantningspiller som motverkar övervikt. Men det finns en del saker som hjälper och mildrar och inte minst detta forum är ett bra exempel.

Jag vet inte när nästa tillfälle, nästa ruttna dag eller vecka eller period kommer, jag vet bara att den kommer. Det svåraste för mig är att acceptera detta. Det är lätt här och nu att beskriva, men mycket svårare i verkligheten. Samtidigt så accepterar min fru detta så varför inte jag?

Jag försöker lika mycket för er andra som för mig själv att belysa även ur ett positivt perspektiv hur det är med GAD. Det går, även om det inte är så det känns emellanåt .