Hem > Forum > Ångest > Att leva med GAD

Att leva med GAD

Visar 6 inlägg - 49 till 54 (av 54 totalt)
53
  • Jag fick min GAD-diagnos i år, vid 30-års ålder och ytterligare ett magplask ner i träsket där jag inte kunde hantera vardagslivet och ångesten i en kombination. Det var pinsamt; jag är väldigt självmedveten. Fick en ADHD-diagnos i tidiga 20-års åldern som var både en befrielse men också en sorg. Jag vill ju fan bara funka. Har gått i många års samtalsterapi som utvecklat mig och lärt mig hantera mycket. Kämpat för att kunna leva ett medicinfritt liv med jobb och sunda sociala relationer. Min ständiga ångest har jag trott är normalt; så som merparten har. För alla har ju ångest.

    Tills jag simmade i träsket. Igen. Fick panikångestattacker, sömnlöshet, avskärmade mig…

    Jag kanske har lidit av vissa drag som min ADHD ger mig. Men den ger mig ju också en energi som gör att jag orkar utmana mig själv och se var jag har svårt att fungera. Kunna tänka ut ett sätt att ändå lyckas med sånt som är svårt för mig. Notera att jag inte förmildrar någon annans svårigheter pga ADHD; jag hade ett helvete när jag växte. Men i vuxen ålder har ADHD aldrig varit ett funktionshinder. GAD däremot.

    Ångesten man fan inte kan sätta fingret på. Ångesten som ständigt gnager, skenar iväg, gör en till ett psykfall, handikappar i ens vardag. I våras fick jag diagnoserna GAD och agorafobi. GAD känns som en slaskdiagnos som jag inte vet hur jag ska arbeta med. Min ångest har ju varit överallt och ständigt; trots SSRI, stämningsstabiliserande, en period när en psykiatriker tyckte att jag skulle äta antipsykotika (trots att jag aldrig haft drag av schizofreni/psykossjukdom, eller något manitillstånd som kunnat förväxlas med psykotiska drag). Trots Atarax. Trots benzo. Jag trodde inte att medicin var utvägen men gick med på att äta sertralin för att ge hjärnan en paus från det som rörde sig där inne. Efter två månader som zombie bad jag om att få testa Venlafaxin.

    Rävgiftet. Fy, vad mycket obehagligheter jag läste innan. Fy vad mycket obehagligheter jag kände av första veckan. Fyfan vad plågsamt det blir inom några timmar om jag missar en kapsel. Men redan vecka två kom ljusningen: min energinivå började stiga. Jag började långsamt bli någon sorts människa. Efter några månader känner jag mig som en glad människa – även om Venlafaxinet inte ”dödar” ångesten helt. Den gör den mindre kraftig, lättare att tänka rationellt kring. Jag gick från en blöt, sjukskriven pöl till att orka arbeta heltid med engemang på ett par månader. Orka vårda mina relationer igen. Göra saker jag mår bra av och som håller ångesten stången; motionera, få adrenalinkickar, resa osv. Venlafaxin har hjälpt mig att förstå att livet inte alltid måste vara så jävla svårt och jobbigt, och att för vissa av oss kanske det är så att vi måste gå på medicin resten av livet. Med det inte sagt att jag utesluter terapi eller liknande.

    SSRI/SNRI har alltid sina nackdelar. Jag har alltid haft svårt att gå upp i vikt/hålla vikt. Haft en väldigt stor aptit som jag nu får kämpa för att ha ens hälften av. Sover mer än tidigare – men drömmer något rysligt konstiga och intensiva drömmar som gör att jag sällan känner mig utvilad. Sexlusten har inte försvunnit men minskat avsevärt. Kan varken hantera smaken av kaffe eller koffeinets verkan längre. För mig är det helt klart stora minus. Men att ha ork att vara människa gör det värt det.

    Dags att skriva nåt igen och hålla tråden vid liv. Tycker att det är ett bra forum och en bra tråd. Och jag skulle också vilja anspela lite på rubriken, dvs det GÅR att leva med GAD. Jag började själv här med att få beskriva mig själv och mitt mående och det är väldigt skönt att kunna dela med likasinnade. Men vi som vet vad vi menar, som kan känna igen oss i beskrivningar av andras mående, vi kan också dela med oss av det som faktiskt fungerar. Att dela med sig av positiva erfarenheter, trots GAD, kan hjälpa till att peppa och motverka att gräva ner sig i allt negativt, nåt som jag själv brukar vara duktig på.

    Det kommer inte att komma en dag när jag är ”frisk”, dvs helt och hållet befriad från ångest. Inte heller finns en mirakelmedicin som bara tar bort allt jobbigt, lika lite som det finns ett super bantningspiller som motverkar övervikt. Men det finns en del saker som hjälper och mildrar och inte minst detta forum är ett bra exempel.

    Jag vet inte när nästa tillfälle, nästa ruttna dag eller vecka eller period kommer, jag vet bara att den kommer. Det svåraste för mig är att acceptera detta. Det är lätt här och nu att beskriva, men mycket svårare i verkligheten. Samtidigt så accepterar min fru detta så varför inte jag?

    Jag försöker lika mycket för er andra som för mig själv att belysa även ur ett positivt perspektiv hur det är med GAD. Det går, även om det inte är så det känns emellanåt .

    Har inte diagnos GAD men stämmer på alla symtom. Har diagnos OCD. Har lidit av ångest i drygt 35 år. Känner som många andra i tråden skam och skuld och lider av stigmat runt psykisk ohälsa. Var sjukskriven för utmattning för några år sen, jobbar nu heltid vilket stärker min självkänsla fast det är tufft många gånger. Bruka försöka gå undan och bara sitta i vilrummet en stund och andas när ångesten kommer. Har på något sätt förstått att ångesten inte alltid är kopplad till något konkret utan ”bara” är ångest. Jag är gift och har barn och lever således ett på ytan normalt liv men är rädd för allt. Jag önskar att jag kunde tala om min sjukdom utan att människor ryggar tillbaka. Har just nu mycket stressutlöst ångest inför nytt jobb. Äter Venlofaxin vilket har hjälpt delvis, kommer nog försöka trappa upp mer inom kort. Tack för era inlägg, det hjälper att veta att man inte är ensam. Försök komma ihåg att ångesten är en del av dig, inte hela dig. Och framför allt – det går att leva med den fast man ibland inte tror det.

    Har inte diagnos GAD men stämmer på alla symtom. Har diagnos OCD. Har lidit av ångest i drygt 35 år. Känner som många andra i tråden skam och skuld och lider av stigmat runt psykisk ohälsa. Var sjukskriven för utmattning för några år sen, jobbar nu heltid vilket stärker min självkänsla fast det är tufft många gånger. Bruka försöka gå undan och bara sitta i vilrummet en stund och andas när ångesten kommer. Har på något sätt förstått att ångesten inte alltid är kopplad till något konkret utan ”bara” är ångest. Jag är gift och har barn och lever således ett på ytan normalt liv men är rädd för allt. Jag önskar att jag kunde tala om min sjukdom utan att människor ryggar tillbaka. Har just nu mycket stressutlöst ångest inför nytt jobb. Äter Venlofaxin vilket har hjälpt delvis, kommer nog försöka trappa upp mer inom kort. Tack för era inlägg, det hjälper att veta att man inte är ensam. Försök komma ihåg att ångesten är en del av dig, inte hela dig. Och framför allt – det går att leva med den fast man ibland inte tror det.

    Hej och välkommen. Och vilket bra inlägg. Beskriver i princip min syn och jag skulle kunna ta efter att gå undan en stund när det är som värst. Idag har inte varit en toppen måndag, men inte jordens undergång heller. Vi behöver egentligen inte skämmas, jag vet det och skulle egentligen inte ha så svårt att berätta för andra, men det är ju ändå svårt att förklara när det väl sköljer över en och jag förstår ju inte själv just då.

    Jag ska också träna mer på att ångest är en del av mig, men definitivt inte hela jag och den ska inte definiera mig. Vad som oftast får mig att känna ångest, att hamna i negativa tankar, är när jag tappar lust bara sådär, som att den rinner ur bara. Jag hamnar lätt i undvikande tankar, att slippa, att inte behöva göra nåt, men det kan vara svårt då också att göra ingenting. Eller att vara morgontrött. Det är jag inte alltid, men det händer, liksom det väl gör för andra, och en sån dag, som idag, är det svårt att landa på jobbet och ens ha lust att träffa någon och orka prata. Svårt att komma igång, blir avvaktande och passiv och vill helst bara hem igen. Och var är då det sunda förnuftet och viljan? Jobbigt, svårt.

    Jag hade Venlafaxin förut, i nästan 20 år och den var nog bra för mig, men när jag till slut nån gång kände mig stillastående i mitt mående så kände jag att jag ville göra en förändring och nu kör jag med Voxra och Cymbalta i kombination. Inte en lösning, men en förändring och ofta det som behövs. Det är alltid bara en hjälp. Det är jobbigt ibland och så är det för alla fast på olika sätt.

    Det hjälper att läsa inlägg här och dela med sig.

    Hej!

    Jag känner mycket väl igen känslan av att plötsligt tappa lusten/energin. Jag brukar tänka på det som att någon skjuter hål i tanken och allt bränsle rinner ut. Jag får då också flykt- och undvikandetankar, vill slippa undan och inte behöva leva upp till något. Jag har dock lärt mig att jag, när jag mår bra, vill göra saker och tycker om att göra saker. Det är som att jag är två personer – en förtvivlad och uppgiven, och en glad, rolig och kraftfull. Och båda är lika sanna och lika mycket jag.

    Jag har tröttnat på att försöka förklara för människor som inte lider av mer eller mindre konstant ångest vad det handlar om, framför allt för att de oftast tror att de förstår, vilket de knappast kan göra, precis som jag inte förstår hur det är att ha svår migrän bara för att jag har ont i huvudet ibland.

    Jag försöker tänka att de dagar jag inte är till någon glädje för mig själv får jag vara det för andra – främst för min familj men även vänner och arbetskamrater – även om jag just då inte kan förstå hur någon kan stå ut med mig, eftersom jag inte gör det själv…

    Nåväl, jag lever och tänker fortsätta med det, och det är ett stort stöd att få ta del av andras erfarenheter, så tack för det!

    Ska vi se det hela ur ett mer humoristiskt perspektiv så går jag hellre en flera timmar lång promenad än träffar personer i lägenheten eftersom jag ser det som besvärligare. Tapetserare, visningar eller på annat sätt där människor behöver tillträde och som jag inte absolut MÅSTE stanna och prata med. Jag är medveten om att jag borde träna på att kunna ta emot personer i ens hem, men det ger mig alltid starka obekväma känslor.

    Jag förmodar att det tar emot för många av er också att prata om sina bekymmer och det är i såfall väldigt modigt ni som vågar dela med er. Det är väldigt obekvämt för mig att skriva med andra människor över huvud taget om något som kan ha något med mitt privatliv att göra. Mitt hjärta slår ljudligt när jag ska läsa ett svar, jag har samma svårigheter att läsa ett personligare mejl.

    Om jag får dela med mig av ett tips som jag tycker fungerar är; planera inte för mycket i förväg, om du bestämt dig för att ta itu med en sak, ta itu med den på en gång och se fram emot känslan av att ha fått det gjort istället för att fokusera på händelsen i sig.

Visar 6 inlägg - 49 till 54 (av 54 totalt)
53

Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.