Hem > Forum > Ångest > Att leva med GAD

Att leva med GAD

Visar 2 inlägg - 49 till 50 (av 50 totalt)
49
  • Jag fick min GAD-diagnos i år, vid 30-års ålder och ytterligare ett magplask ner i träsket där jag inte kunde hantera vardagslivet och ångesten i en kombination. Det var pinsamt; jag är väldigt självmedveten. Fick en ADHD-diagnos i tidiga 20-års åldern som var både en befrielse men också en sorg. Jag vill ju fan bara funka. Har gått i många års samtalsterapi som utvecklat mig och lärt mig hantera mycket. Kämpat för att kunna leva ett medicinfritt liv med jobb och sunda sociala relationer. Min ständiga ångest har jag trott är normalt; så som merparten har. För alla har ju ångest.

    Tills jag simmade i träsket. Igen. Fick panikångestattacker, sömnlöshet, avskärmade mig…

    Jag kanske har lidit av vissa drag som min ADHD ger mig. Men den ger mig ju också en energi som gör att jag orkar utmana mig själv och se var jag har svårt att fungera. Kunna tänka ut ett sätt att ändå lyckas med sånt som är svårt för mig. Notera att jag inte förmildrar någon annans svårigheter pga ADHD; jag hade ett helvete när jag växte. Men i vuxen ålder har ADHD aldrig varit ett funktionshinder. GAD däremot.

    Ångesten man fan inte kan sätta fingret på. Ångesten som ständigt gnager, skenar iväg, gör en till ett psykfall, handikappar i ens vardag. I våras fick jag diagnoserna GAD och agorafobi. GAD känns som en slaskdiagnos som jag inte vet hur jag ska arbeta med. Min ångest har ju varit överallt och ständigt; trots SSRI, stämningsstabiliserande, en period när en psykiatriker tyckte att jag skulle äta antipsykotika (trots att jag aldrig haft drag av schizofreni/psykossjukdom, eller något manitillstånd som kunnat förväxlas med psykotiska drag). Trots Atarax. Trots benzo. Jag trodde inte att medicin var utvägen men gick med på att äta sertralin för att ge hjärnan en paus från det som rörde sig där inne. Efter två månader som zombie bad jag om att få testa Venlafaxin.

    Rävgiftet. Fy, vad mycket obehagligheter jag läste innan. Fy vad mycket obehagligheter jag kände av första veckan. Fyfan vad plågsamt det blir inom några timmar om jag missar en kapsel. Men redan vecka två kom ljusningen: min energinivå började stiga. Jag började långsamt bli någon sorts människa. Efter några månader känner jag mig som en glad människa – även om Venlafaxinet inte ”dödar” ångesten helt. Den gör den mindre kraftig, lättare att tänka rationellt kring. Jag gick från en blöt, sjukskriven pöl till att orka arbeta heltid med engemang på ett par månader. Orka vårda mina relationer igen. Göra saker jag mår bra av och som håller ångesten stången; motionera, få adrenalinkickar, resa osv. Venlafaxin har hjälpt mig att förstå att livet inte alltid måste vara så jävla svårt och jobbigt, och att för vissa av oss kanske det är så att vi måste gå på medicin resten av livet. Med det inte sagt att jag utesluter terapi eller liknande.

    SSRI/SNRI har alltid sina nackdelar. Jag har alltid haft svårt att gå upp i vikt/hålla vikt. Haft en väldigt stor aptit som jag nu får kämpa för att ha ens hälften av. Sover mer än tidigare – men drömmer något rysligt konstiga och intensiva drömmar som gör att jag sällan känner mig utvilad. Sexlusten har inte försvunnit men minskat avsevärt. Kan varken hantera smaken av kaffe eller koffeinets verkan längre. För mig är det helt klart stora minus. Men att ha ork att vara människa gör det värt det.

    Dags att skriva nåt igen och hålla tråden vid liv. Tycker att det är ett bra forum och en bra tråd. Och jag skulle också vilja anspela lite på rubriken, dvs det GÅR att leva med GAD. Jag började själv här med att få beskriva mig själv och mitt mående och det är väldigt skönt att kunna dela med likasinnade. Men vi som vet vad vi menar, som kan känna igen oss i beskrivningar av andras mående, vi kan också dela med oss av det som faktiskt fungerar. Att dela med sig av positiva erfarenheter, trots GAD, kan hjälpa till att peppa och motverka att gräva ner sig i allt negativt, nåt som jag själv brukar vara duktig på.

    Det kommer inte att komma en dag när jag är ”frisk”, dvs helt och hållet befriad från ångest. Inte heller finns en mirakelmedicin som bara tar bort allt jobbigt, lika lite som det finns ett super bantningspiller som motverkar övervikt. Men det finns en del saker som hjälper och mildrar och inte minst detta forum är ett bra exempel.

    Jag vet inte när nästa tillfälle, nästa ruttna dag eller vecka eller period kommer, jag vet bara att den kommer. Det svåraste för mig är att acceptera detta. Det är lätt här och nu att beskriva, men mycket svårare i verkligheten. Samtidigt så accepterar min fru detta så varför inte jag?

    Jag försöker lika mycket för er andra som för mig själv att belysa även ur ett positivt perspektiv hur det är med GAD. Det går, även om det inte är så det känns emellanåt .

Visar 2 inlägg - 49 till 50 (av 50 totalt)
49

Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.