Hem > Forum > Ångest > Återfall och rädd

Återfall och rädd

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1
  • Avatar
    Trådstartaren

    Hej alla,

    Nu är min ångest här igen, tillbaka i mitt liv. År 2015 så gick jag in i väggen och blev där i mörkret, jag hade sådan ångest så jag bara skrek och skrek för att det gjorde så ont, att vara instängd i sin egen kropp. Jag kunde inte bo kvar i vår lägenhet, min sambos och min, utan fick flytta ut till mamma och pappa. Jag sov inte, åt inte utan hade bara fruktansvärd ångest.

    Där var ingen läkare som ville ta tag i mig ”för jag var för ung för att ha ångest och må dåligt, ta en Ipren, lägg dig och vila så ska du se att det går över.”

    Jag är en väldigt glad och sprallig tjej i vanliga fall, försiktig och högkänslig. Tänker alltid på andra före mig själv.

    Efter någon månad så och två vändor på psykakuten fick jag en läkare som var helt fantastisk, hon hjälpte mig med medicinering och fick en remiss på kbt.

    Jag fick Venlafaxin som jag som högst åt 375 mg om dagen, biverkningarna upp till den dosen var fruktansvärda men sen så började det stabilisera sig. Jag fick mirtazapin 30 mg till natten, samt lergigan 50 mg också till natten och sen oxascand 3 x 15 mg om dagen.

    Mitt i allt detta kaos så köpte min sambo och jag ett hus, och KBTn flöt på bra och sen kunde jag till och med flytta hem till min älskade sambo och katt, börja vara själv. Vilket som 28 åring kändes skönt.

    Sen i april, i år 2018, bestämde vi oss för att sälja vårt hus och flytta tillbaka in till stan, jag fick nytt jobb och kände direkt att min ångest kom tillbaka. Jag pratade med min läkare som tyckte jag skulle höja min Venlafaxin (som jag hade lyckats trappa ner till 75 mg) till 150 mg och om det behövdes 225 mg. Hon berättade även då att hon skulle sluta som läkare.

    För ca 3 veckor sedan så blev ångesten ett faktum, vi hade visning på huset och jag jobbade så mycket som 55 h i veckan. Jag fick åka in till psykakuten för ca 1 vecka sedan och där sa dom att jag måste ta bort min oxascand för min läkare som sa att jag lätt kunde äta 30 x 3 om dagen, vilket bara gjorde att jag grät och grät och levde i konstant dimma. Så nu har jag fått ett utsättningsschema för oxascanden samt att jag i 1 och en halv vecka ätit 225 mg venlafaxin och är igång med min kbt.

    Jag vaknar kl 04 på morgonen och bara gråter på förmiddagarna och kan typ sova hela eftermiddagen och kvällarna. Illamående och torr i munnen. Och sen så är jag återigen här, på min mamma och pappas soffa, som 31 år gammal.

    Jag är så rädd för att mina mediciner inte ska hjälpa mig denna gången, att jag har utvecklat någon tolerans mot Venlafaxin?och att oxascand som var min säkerhet också ska försvinna. Även om jag har massa underbara människor runt mig så känner jag mig ändå ensam och som en enda stor belastning, som bara går omkring och gråter.

    Såg att du tagit bort din användare men kände att jag ville skriva en kommentar ändå. Livet går upp och ned, för många av oss kan det gå ner väldigt djupt, men minns att du en gång tidigare tagit dig uppåt igen, du är bättre rustad denna gång även om det inte känns så just nu. Du är älskad, även med din ångest!

    I min KBT jobbade jag mycket på att inte se min ångest som ett monster som förstör mitt liv utan en inre skrikande fyraåring. Jag sparkar inte eller försöker slå tillbaka mot en fyraåring, jag försöker ta hand om hen, hålla om hen och inte skylla på hen för hur hen beter sig. Det hjälpte mig i alla fall.

    Rädsla är en naturlig känsla, det är okey att känna rädsla.

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.