Ångest,relationer,destruktivit beteende,sexmissbruk?

En nära anhörig gick bort och  trots att vi försökte hjälpa honom så nådde vi inte fram och alla år av misshandel mot hans stackars kropp gjorde att den inte orkade mer.  Några av våra andra anhöriga skyllde på mig för att jag var den som stod honom närmst.

Har inte haft kontakt med psyket för jag känner inget förtroende för ngn. Efter hans död brakade äktenskap och jag gav mig snabbt in i förhållande med ett ex som jag alltid fortfarande haft känslor för, såg till att skapa en trygghet hos honom, tog hand om hans barn samtidigt som jag vid sidan av inledde en sms/konversations romans med min chef som gav mig en massa materiella och ekonomiska fördelar och hans kärlek till mig börjar bli besatt medans jag bara känner mig besvärad men ändå fortsätter för jag vill inte förlora mina fördelar. Sedan i tisdags kom min nya kärlek på mig och kastade ut mig och nu står jag här och inser hur destruktivt jag levt.

Trodde inte att jag kände något alls när han kastade ut mig och talade om att han aldrig mer ville se mig men har inte ätit på tre dagar och knappt sovit och idag slog ångesten ned i kroppen som en atombomb, totalt fysisk. Vet inte hur jag ska överleva detta eller ens hur jag tar mig vidare…

Vet inte om det är för att jag förlorat en man som jag älskat och åtrått i så många år eller om det är rädslan för tomheten. Eller saknar jag möjligtvis sexet som blev som ett beroende, han tog stryptag och var hårdhänt men ändå mjukare än någon annan jag någonsin varit med.

Igår kontaktades jag av ännu ett ex (verkar som universum vill testa mig eller att destruktiva män kan sniffa sig till mig).

Han har mått dåligt i flera år också pga av sorg men ville träffas för att han var i trakten och jag (idiot) går med på att träffas, vi träffades snabbt bara och sa hej då han var i mina trakter men sedan bestämde vi att träffas idag trots att jag absolut inte känner något för denna man.

Jag förstår mig inte på mitt beteende och varför jag inte bara kan lägga av, vill inte vara ensam, vill inte förlora relationen till mina barn ändå tar jag sådana idiotiska beslut. Vart kan man få hjälp på riktigt innan man går under?

 

Hmm din text tolkar jag som att du genom att göra dig själv illa slipper tänka på jobbiga saker?

Det känns inte som att stryptag är speciellt kärleksfullt …  Även om jag inte har några moraliska betänkligheter för olika typer av sex men just stryptag  och beteenden som skadar på riktigt alltså. Att vara med en partner som tar stryptag – är du inte rädd för att få hjärnskador?

Har du funderat på att ta tag i din sorg? Det finns sorgbearbetnings grupper – skulle det vara något för dig? Du verkar ju så medveten om att du utsätter dig för negativa saker…

Anonym skrev:

Hmm din text tolkar jag som att du genom att göra dig själv illa slipper tänka på jobbiga saker? Det känns inte som att stryptag är speciellt kärleksfullt … Även om jag inte har några moraliska betänkligheter för olika typer av sex men just stryptag och beteenden som skadar på riktigt alltså. Att vara med en partner som tar stryptag – är du inte rädd för att få hjärnskador? Har du funderat på att ta tag i din sorg? Det finns sorgbearbetnings grupper – skulle det vara något för dig? Du verkar ju så medveten om att du utsätter dig för negativa saker…[/quote

Du har nog rätt i att jag någonstans är väldigt medveten om vad jag utsätter mig själv för men det känns på något sätt som jag står vid sidan av och ser på ett snöskred eller en trafikolycka.

När det gäller mitt förhållande med mannen som kastade ut mig så är jag tillbaks hos honom efter en vecka utan mat och på gränsen till att göra något dumt så tog han hem mig och vårdade mig som ett barn i flera dagar för att få kroppen att fungera. Han säger att detta är min sista chans och att jag inte får svika någonsin igen för då kommer han inte att förlåta och han kommer att se till att jag får lida.

Har nu börjat öppna ögonen för hur pass destruktiv den relationen är, han vill ha kontroll på hela min tillvaro, han tänder på att tillfoga mig smärta  det säger han själv  och det har eskalerat samtidigt som ju mer illa han gör mig fysiskt och ju mer svartsjuka han visar så visar han samtidigt mer ömhet och omtanke utanför sängen vilket gör mig totalförvirrad.

Det här är en man jag känt eller trott mig känna i 20 år som alltid varit en nära vän även när vi inte har varit tillsammans och han har aldrig någonsin visat något av detta beteende tidigare. Nu har han avslöjat en del saker som jag inte haft en aning om tidigare som visar att han har ett våldsamt förflutet. Kanske inbillar jag mig svartsjukan eller kontrollbehovet, det var ju faktiskt jag som svek, kanske överdriver jag? Han får mig både att känna mig trygg då jag vet att han aldrig skulle låta någon annan trampa på mig samtidigt som jag blir nervös och osäker när han hela tiden dubbelkollar mig och ifrågasätter allt jag gör och säger.

Har vågat öppna mig för min närmsta vän som även sett hans beteende och hon vill att jag ska lämna honom då han enligt henne bearbetar mig systematiskt samt psykiskt misshandlar mig.

Jag har dock kommit så pass långt med min väns hjälp att jag fått remiss till terapeut och ska söka mig till kbt som jag hört skall vara bra.

HMM jag känner igen det – jag var i ett destruktivt förhållande med en psykopat  som försökte kontrollera min tillvaro i minsta detalj… Känns som du behöver kontakta någon jour och prata med någon som har varit i din situation.

Kom i håg att din partner är mer beroende av dig än tvärt om hur du än känner dig- därför det omväxlande vårdande och aggressiva beteendet mot dig. De här personerna får en alltid att känna att man sviker dem och deras problem för dagen. De följer en instruktionsbok – alla gör likadant…

Ring en kvinnojour om du är kvinna och prata med dem – då kan höra någon annans åsikt utöver din väninnas. Terapeut verkar vara en bra ide oxå . Men Kvinnojouren ger dig lite perspektiv

kram

Anonym skrev:

HMM jag känner igen det – jag var i ett destruktivt förhållande med en psykopat som försökte kontrollera min tillvaro i minsta detalj… Känns som du behöver kontakta någon jour och prata med någon som har varit i din situation. Kom i håg att din partner är mer beroende av dig än tvärt om hur du än känner dig- därför det omväxlande vårdande och aggressiva beteendet mot dig. De här personerna får en alltid att känna att man sviker dem och deras problem för dagen. De följer en instruktionsbok – alla gör likadant… Ring en kvinnojour om du är kvinna och prata med dem – då kan höra någon annans åsikt utöver din väninnas. Terapeut verkar vara en bra ide oxå . Men Kvinnojouren ger dig lite perspektiv kram

Tänk så mycket ett litet ord kan betyda… att du skrev kram fick tårarna att tränga upp i mina ögon och att läsa det från någon som vet vad det handlar gjorde att jag inte känner mig lika dum och inbillningssjuk.

Han får mig att känna mig så liten och korkad och att han kan se allt jag gör och när jag ljuger för honom (för att jag gjort eller sagt ngt som jag vet att han inte accepterar) så känns det som han ser rakt igenom mig och jag blir nervös och ångestfylld.

I helgen hade vi ett bråk som eskalerade då han fick för sig att jag stött på en annan man trots att han varit med hela kvällen och sett att så inte var fallet men när vi skulle gå så kom killen fram till mig och sa att han ville att jag skulle höra av mig till honom dagen efter… vilket förstörde hela våran helg och lördagskvällens antiklimax med att jag hotade med att hoppa från balkongen, jag som inte är den dramatiska typen, och han som sa “gör det”  men sedan så lugnade han ned sig och “förlät” mig men resterande delen av lördag, söndag och måndag har jag fått intyga och svära på mina barn att jag inte gjort något men ändå fortsätter han att gnaga om det och allt annat han tror att jag ljuger om.

Kvinnojour har jag tänkt på men känner som om jag slösar på tid som kunde gå till kvinnor som verkligen lever i fara.

Kram 🙂

DU lever i fara så TA KONTAKT med kvinnojouren NU

Tack för dina råd, jag ska försöka finna mod och ord att prata men har lättare att skriva än att öppna munnen för orden vill inte komma ut. För att göra saken pissigare så har min närmsta vän nu deklarerat att hon inte vill ha kontakt med mig så länge jag är tillsammans med honom för hon vill inte se mig gå under och hon blir så arg när hon pratar med mig men istället för att få mig att ta tag i det hela känns det mer som han faktiskt är den enda jag har och jag känner mig så sviken av min vän som jag alltid ställt upp för och aldrig svikit närhelst hon behövt mig. Förvisso har hon sagt att jag får höra av mig om jag behöver hjälp (dvs är i fara) eller när jag lämnat honom men det känns föga tröstande.

Även om de dåliga stunderna med honom är de som får mig att sjunka ned i mörkret som bara är fyllt med ångest och oro så är de bra stunderna min höjdpunkter, de stunder jag känner mig levande och älskad. Jag föraktar mig själv för att jag är så svag eller kanske bara jäkligt korkad eller så kanske jag inbillar mig allt? Jag svek ju faktiskt honom så han kanske har rätt?

 

Anonym skrev:

Tack för dina råd, jag ska försöka finna mod och ord att prata men har lättare att skriva än att öppna munnen för orden vill inte komma ut. För att göra saken pissigare så har min närmsta vän nu deklarerat att hon inte vill ha kontakt med mig så länge jag är tillsammans med honom för hon vill inte se mig gå under och hon blir så arg när hon pratar med mig men istället för att få mig att ta tag i det hela känns det mer som han faktiskt är den enda jag har och jag känner mig så sviken av min vän som jag alltid ställt upp för och aldrig svikit närhelst hon behövt mig. Förvisso har hon sagt att jag får höra av mig om jag behöver hjälp (dvs är i fara) eller när jag lämnat honom men det känns föga tröstande. Även om de dåliga stunderna med honom är de som får mig att sjunka ned i mörkret som bara är fyllt med ångest och oro så är de bra stunderna min höjdpunkter, de stunder jag känner mig levande och älskad. Jag föraktar mig själv för att jag är så svag eller kanske bara jäkligt korkad eller så kanske jag inbillar mig allt? Jag svek ju faktiskt honom så han kanske har rätt?

Om han hotar dig med stryk för att du vill lämna ska du kontakta kvinnojour.  Om det är bråk och tjafs utan hot om våld (som det lät som här) måste du vara tydlig med att du inte accepterar hans beteende. Säg att du gör slut om han fortsätter så. Jag har själv en kille som det ofta blir gräl med. Men en sak vet jag säkert och det är att han aldrig kommer slå mig. Om han skulle det (eller hota mig) skulle jag lämna direkt. Vi har varit tsm i 5 år så jag vet vart jag har honom. Jag står inte ut med förnedring. Min kille är deprimerad och har ångest. Bråken handlar ofta att jag inte får svar på mina frågor och att han inte orkar prata när jag behöver stöd. Men han är inte kontrollerande . Jag känner mig ensam helt enkelt. Men utan honom skulle jag vara ännu mer ensam. Jag har ingen familj och inga vänner. Hoppas du orkar bryta dig loss!

Vill bara tillägga att om du är rädd för honom är det ett dåligt tecken. Man ska kunna tala om ifall  man inte  accepterar något hos den man är tsm med.UTAN att vara rädd. jätte viktigt!

Anonym skrev:

Tack för dina råd, jag ska försöka finna mod och ord att prata men har lättare att skriva än att öppna munnen för orden vill inte komma ut. För att göra saken pissigare så har min närmsta vän nu deklarerat att hon inte vill ha kontakt med mig så länge jag är tillsammans med honom för hon vill inte se mig gå under och hon blir så arg när hon pratar med mig men istället för att få mig att ta tag i det hela känns det mer som han faktiskt är den enda jag har och jag känner mig så sviken av min vän som jag alltid ställt upp för och aldrig svikit närhelst hon behövt mig. Förvisso har hon sagt att jag får höra av mig om jag behöver hjälp (dvs är i fara) eller när jag lämnat honom men det känns föga tröstande. Även om de dåliga stunderna med honom är de som får mig att sjunka ned i mörkret som bara är fyllt med ångest och oro så är de bra stunderna min höjdpunkter, de stunder jag känner mig levande och älskad. Jag föraktar mig själv för att jag är så svag eller kanske bara jäkligt korkad eller så kanske jag inbillar mig allt? Jag svek ju faktiskt honom så han kanske har rätt?

Men hur ska hon hjälpa dig – bli medberoende genom att lyssna på dina problem men låta honom ha ihjäl dig?  Och hon har lovat att hjälpa dig om du känner att du är i fara! Det kallar jag för en bra kompis. Du kanske lever i något som kallas normalisering – något som andra tycker är mycket upprörande är inte så farligt för att du är van.

Det är typiskt för en person som är kontrollerande att använda dessa tekniker – att älska högt och hata/skada/psykisk terror omväxlande. Det får den som är utsatt att tror att felet verkligen ligger hos hen istället för den som utför dessa omotiverade saker.

Det är bra att du kan skriva – det är första steget. Skulle det vara något och skriva ner det du tänker och känner och maila det till kvinnojouren och se vad de säger om saken.

kram från en cybervän

Anonym skrev:

Men hur ska hon hjälpa dig – bli medberoende genom att lyssna på dina problem men låta honom ha ihjäl dig? Och hon har lovat att hjälpa dig om du känner att du är i fara! Det kallar jag för en bra kompis. Du kanske lever i något som kallas normalisering – något som andra tycker är mycket upprörande är inte så farligt för att du är van. Det är typiskt för en person som är kontrollerande att använda dessa tekniker – att älska högt och hata/skada/psykisk terror omväxlande. Det får den som är utsatt att tror att felet verkligen ligger hos hen istället för den som utför dessa omotiverade saker. Det är bra att du kan skriva – det är första steget. Skulle det vara något och skriva ner det du tänker och känner och maila det till kvinnojouren och se vad de säger om saken. kram från en cybervän

Anonym skrev:

 

Jag begär inte att hon skall hjälpa mig eller att vi ens ska prata om mitt förhållande, det har jag aldrig krävt. Men att förlora en vänskap som jag haft sedan tonåren, att inte få umgås eller ens prata i telefon med en vän jag alltid pratat med ett par ggr per dag känns hemskt och det får mig att känna att min kille kanske har rätt ändå som säger att hon inte är en bra vän.

jag har alltid ställt upp för henne och funnits där närhelst hon behövt mig även då hon var i ett destruktivt förhållande med en man som misshandlade henne både psykiskt och fysiskt. Hon säger sig veta hur vårat förhållande kommer att bli för att hon genomlevt det själv men för min del börjar jag känna att en riktig vän inte bara klipper alla band så där.

När det gäller mitt förhållande så har det blivit seriöst så snabbt att jag känner att jag inte hinner känna efter. Han har ju gått från att vara en del av mitt liv till att bli centrum plus att jag på kort tid dessutom fått ta över modersrollen till hans barn då hans ex i princip har övergett barnen (hon har inte kontaktat dem på 6 månader)

Kanske är det att allt går så fort som har gjort saker och ting turbulenta? Han har ju aldrig slagit mig utanför sängen även om han flera ggr har talat om hur pass farlig han är, vad han är kapabel till och har visat vapen etc så säger han samtidigt att han inte skulle slå en kvinna.

Han poängterar alltid hur illa hans ex betedde sig trots att han gjorde allt för henne och att det är hon som fått honom att bli så här kontrollerande då hon alltid ljög. Jag märker ju att han blir märkbart lugnare när jag är med honom hela tiden och när jag inte håller på med mobilen. Kanske lugnar han ned sig med tiden och känner inte samma behov av att kolla av mig på jobbet osv. Jag måste bara se till att visa att han visst kan lita på mig och att han inte har något att oroa sig för.  Den här helgen som var hade vi det jättebra och han blev bara arg en gång då han tyckte att jag var grinig i tonen när jag svarade på en fråga.

Jag väntar fortfarande på kallelse till KBT där jag hoppas kunna ta tag i mina problem och lära mig hantera saker bättre. Läkaren som jag gick till var rätt nonchalant och skrev först bara remiss men efter en utskällning av min kille (det var han som bokade tiden för han vill inte att jag ska vara kvar på mitt jobb som läget är) som ringde och skällde ut henne så fick jag sjukskrivning och lugnande utskrivet samt löfte om att kallelsen skulle komma inom en vecka.

kram

 

>>>Han poängterar alltid hur illa hans ex betedde sig trots att han gjorde allt för henne och att det är hon som fått honom att bli så här kontrollerande då hon alltid ljög. Jag märker ju att han blir märkbart lugnare när jag är med honom hela tiden och när jag inte håller på med mobilen. Kanske lugnar han ned sig med tiden och känner inte samma behov av att kolla av mig på jobbet osv. Jag måste bara se till att visa att han visst kan lita på mig och att han inte har något att oroa sig för. Den här helgen som var hade vi det jättebra och han blev bara arg en gång då han tyckte att jag var grinig i tonen när jag svarade på en fråga.<<<

Hmmm varför känns det som det kunde varit mitt ex som sakt det här – att tala om hur mycket den föra ljög och gjort hen kontrollerande. Din kille följer den kontrollerande personens manuall till punkt och pricka.

Hoppas du får din KBT snart – det är du värd.

kram tillbaka