Hem > Forum > Ångest > Ångestpåslag

Ångestpåslag

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3
  • Sprang nyss på en gammal kollega på gatan från en arbetsplats där jag blev mobbad. Det var absolut ett trevligt möte men det väckte en hel del känslor till liv som skapar ångest och jag märker hur jag känner mig lika dålig som jag gjorde när jag arbetade där – den där skruvade bilden de hade av mig.

    Har bävat för den dagen då jag kommer springa på någon av dem eftersom jag var svårt, svårt mobbad på den arbetsplatsen. Den här tjejen såg mig först på gatan och liksom sprack upp i ett leende och sa typ: nämen heeeeeej! Själv blev jag inte lika förtjust precis men tror kanske inte att det märktes. Vi uppdaterade varandra om livet och sedan frågade jag lite om gamla arbetsplatsen. Hon var inte delaktig i någon mobbing emot mig så hyser inga negativa känslor emot henne egentligen utan det var nog mer bara den där avgrunden som öppnades att höra namnen på kollegorna, vilka som arbetade kvar och inte – att den världen fortfarande existerar känns nästan overkligt att ta in.

    Jag är så trött på att behöva konfronteras med diffusa känslor som mynnar ut i ångest och olustkänslor. Som att springa på folk. Eller som igår där någon gammal snubbe hörde av sig bara sådär random. Jag ringde upp innan jag hade googlat vem det var och fick då inget svar. Som jag minns det avslutade jag det hela eftersom jag inte var alls intresserad och för att han var så otroligt dålig på att lyssna, betedde sig som ett barn. Åh gud så jobbigt.

    Tycker verkligen inte om mitt liv av tusen anledningar.

    Varma kramar till dig! Det kan väcka mycket att stöta ihop okontrollerat med sitt förgångna. Jag minns en gång när jag gömde mig på en toalett för att slippa just detta, att konfronteras med en person jag inte ville möta just då. Det var jobbigt. Både att gömma sig men hade nog varit värre att stå öga mot öga med personen. Nämen hej….det hade krävts en charad av mig. Det är så himla mycket skådespel vi ägnar oss åt i det sociala. Kanske är du ingen bra skådis bara.

     

    <3

    Förstår dig. Jag bävar själv för att stöta på mina kollegor från ”arbetsplatsen from hell”. Att tvingas stå där med pokerfacet medan tusen känslor rasar inombords är minst sagt utmattande bara det 🙁

    Jag undviker i stort att röra mig i de delar av stan där risken är som störst att stöta på de från min ”arbetsplats from hell”. Det har lyckats rätt bra men stötte på min gamla chef för några månader sedan. Var på väg till ett naturområde jag ofta är i då det ligger inom gångavstånd från mitt hem och halvvägs dit ser jag aggressiva chefen som triggade min ptsd för en tid. Jisses vad det rörde upp känslor av att bara se honom. Fokuserade på min vän som var med mig och tog mig förbi med tunnelseende. Men det tog tid att samla ihop mig igen efter det. Vilket rasade samman igen för en tid sedan när jag fick höra av slump att en av mina mobbare varit i detta område. Hen bor en timmes bilresa därifrån och av alla 100-tals fina naturområden så valde hen ”min” lilla plätt. Liksom why?.

    Jag tänker att man borde lära sig att bli bättre på att skydda sig själv. Förr eller senare så stöter man ju på sitt förflutna vare sig man vill det eller ej.  Jag jobbar just nu själv med det. Att liksom artigt avpollettera människor som triggar eller jag liksom inte orkar med just då…med ett snällt typ Hej trevlig att se dig. Titta på klockan och liksom… du…jag hade gärna pratat men har en tid att passa. Eller något liknande.  Har själv svårt att göra så ännu. Men tränar på det.

     

     

    Trådstartaren

    Stort tack för era givande svar <3

    Ja gud, detta alltså att springa på folk kan vara riktigt plågsamt. Blev påmind om att jag såg en annan kvinna på gatan ganska strax efter jag hade slutat på den arbetsplatsen, kanske hade det gått ett halvår, och då behövde jag fysiskt gömma mig också för kände att det fanns en viss risk för fysisk misshandel, att hon skulle ta saken i egna händer och få ur all sin vrede (en sista gång och utan att vara ”under lupp” på själva arbetsplatsen?) hon bar emot mig. Jag var hennes chef och hon var inte nådig att ha som medarbetare. Jag är inte alls främmande för att hon skulle kunna knocka mig i framtiden. Är rädd för henne.

    Den här tjejen ovan som jag mötte är som en sommardag i jämförelse måste jag säga. Trevlig absolut, inte delaktig i någon mobbing, men som ni säger, det där skådespeleriet som somliga ägnar sig åt. Jag vet inte riktigt? Alltså om jag hade mött någon som jag vet slutade pga. mobbing hade jag nog iaf frågat hur den mår – liksom mår på riktigt efter det som hände? Beklagat det hela? Liksom synliggjort dennes verklighet? Det var nog det också som jag fick ångest av, höra henne kvittrandes droppa namnen på mina förövare och prata som om den arbetsplatsen är så himla fantastisk. Det var faktiskt lite osmakligt även om jag förstår att det förmodligen inte var avsiktligt alls. Hon lever väl med sina skygglappar och är väl på så vis någon form av medlöpare. Som att vara gränslösa, skada varandra är så normaliserat på den där arbetsplatsen att folk vet nog inte längre vad som är onormalt att utsätta sina kollegor för. Antar också att sånt här gärna kallas ”interna konflikter” eller ”brist på personkemi” och liknande. Istället för ren skär mobbing med ett tydligt offer (en hackkyckling) samt tydligt utmärkande förövare som systematiskt skadar en person. Det är ju knappast en form av ”konflikt” som pågår.

    Bra ide att försöka lära sig att hantera såna här situationer i framtiden. Gillar förslagen på vad man kan säga. Liksom för att freda sig själv från situationen generellt men ändå sköta det snyggt. Tack för de orden.

    <3

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.