Egentligen vet jag knappt varför jag gör det här inlägget. Jag letar inte direkt efter en lösning, för det tror jag inte att det finns. Vill bara ventilera.
Jag har mått dåligt så länge jag kan minnas. Och då menar jag verkligen sålänge jag kan minnas. Min ångest har funnits med sedan dagis. I så stor utsträckning att jag knappt vem vem jag är utan den. Oron alltså. Den finns där hela tiden. Den kör slut på mig. Bara genom att finnas till. Att gå ut till affären känns som att bestiga ett berg. Att gå till jobbet är ett rent helvete. Jag orkar inte vara social. Orkar inte vara bland människor. Orkar inte jobba.
Jag tror inte att någon i min omgivning riktigt förstår hur illa det är just för att jag alltid har funkat såhär. Jag pratar om det med människor i min närhet, och de flesta vet att jag är lite av en “orolig själ”, men ingen är riktigt medveten om hur mycket det förstör. För ångesten och nedstämdheten har aldrig blivit riktigt förlamande. Mitt mående har aldrig varit ordentligt synligt. Jag har gjort det jag verkligen måste. Jag tar mig upp ur sängen på morgonen. Men det kräver ju så jävla mycket av mig.
Jag har provat alla möjliga former av terapi och mediciner men ingenting hjälper. Förmodligen för att jag har levt med det så länge och så väl vet hur jag fungerar. Jag är så inkörd i mitt tänkande.
Så här har jag alltid känt och jag är så van vid det, men jag orkar snart inte mer.
