Hem > Forum > Ångest > Ångest så armar och ben domnar bort

Ångest så armar och ben domnar bort

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3
  • Jag har mycket ångest och djup depression. Upplever ni också att det känns som att armar och ben domnar bort? Oftast i samband med extremt hög ångest med medföljande andra ångestsymptom. Det brukar också kännas som att jag ser på mitt liv som i en film. Typ att jag kan se migsjälv men jag kan inte påverka så mycket. Jag står som bakom en vägg och kollar på mitt liv med smärtsam likgiltighet.

    Avatar

    Det här att du upplever dig gå utanför dig själv när du får denna ångest, skulle det kunna vara en sorts överlevnadsmekanism? För att det blir för plågsamt att stanna kvar i din kropp och känna i de stunderna?

    Det finns säkert fler som upplevt de symtom som du beskriver med domningar. Ångest kan ge många olika symtom. Det är exempelvis inte ovanligt att människor som första gången drabbas av en panikångestattack är övertygade om att de fått en hjärtinfarkt. Jag själv har upplevt det som att allting gungar, som när man är på en färja. Jag har också mått illa och till och med kräkts. Jag har sökt vård för oro och ångest utan att förstå att det handlar om det, utan sökt vård för de fysiska symtomen.

    Det är också vanligt med overklighetskänslor. Det finns många olika många sätt som overklighetskänslor i samband med ångest kan ta sig till uttryck på. Jag kommer att tänka på en bok som jag läste om psykisk ohälsa- en självbiografi, där författaren beskrev det som att hon krympte och stod i ögat på sig själv och tittade ut genom detta öga på en gigantisk kropp som kändes som om den inte tillhörde henne.

    Vid andra tillfällen kunde hon uppleva sin pojkvän som en främling och bli livrädd för honom. Alltså att hon plötsligt inte kände igen honom.

    Att vi kan känna ångest beror på att det evolutionärt har fyllt en funktion. Man tror att hjärnan inte kan skilja på upplevt hot och verkligt hot, och sätter igång samma artilleri oavsett. Vi har genom evolutionen utvecklat två system i kroppen som kan slå till vid upplevt hot. Det ena gör oss starka för att vi ska kunna att fly eller slåss. Och det andra slår till när vi upplever hotet så stort att det inte är någon idé att fly eller kämpa. Den kallas för ”spela-död-reaktionen”. Kan det vara detta som händer dig när du upplever att kroppsdelar domnar bort?

    Kram.

    Du är inte ensam, har haft likadant en gång. Jag tror det handlar om att en del av dig vill springa eller slåss men en annan säger ”stanna”. Och det blir nån slags kortslutning mellan hjärnan och nervsystemet. Så var det i alla fall för mig.

    Är det något i situationen du är i där hjärnan säger stanna och kroppen säger spring? Det kanske kan hjälpa?

    Det är en väldigt kraftig panikattack om det händer så, har du fått några lugnande du kan ta?

    Annars fick jag ett jättefint tips från en allmänläkare en gång, fokusera blicken på en fyrkant i rummet, en tavla eller fönster eller liknande, andas sedan in och räkna till fyra medans du följer varje sida av fyrkanten, andas ut och räkna till fyra medans du följer nästa sida av fyrkanten, andas in på nästa och fortsätt så tills hyperventilationen försvinner. Överskottet av syre i kroppen kan ställa till med massa knäppa grejer om man hyperventilerar för länge

    Kram och ta hand om dig 🌻

    Absolut! Känner igen. Ju högre ångest desto mer börjar armar och ben domna bort. Upplever det som att hamna i en glasbubbla och inte längre kunna avgöra om det är verklighet eller att jag befinner mig i en dröm. Har kopplat ihop det med dissociation. Alltså en försvarsmekanism. Kan det vara det du upplever också?

    Kram!

     

     

     

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.