Det här att du upplever dig gå utanför dig själv när du får denna ångest, skulle det kunna vara en sorts överlevnadsmekanism? För att det blir för plågsamt att stanna kvar i din kropp och känna i de stunderna?
Det finns säkert fler som upplevt de symtom som du beskriver med domningar. Ångest kan ge många olika symtom. Det är exempelvis inte ovanligt att människor som första gången drabbas av en panikångestattack är övertygade om att de fått en hjärtinfarkt. Jag själv har upplevt det som att allting gungar, som när man är på en färja. Jag har också mått illa och till och med kräkts. Jag har sökt vård för oro och ångest utan att förstå att det handlar om det, utan sökt vård för de fysiska symtomen.
Det är också vanligt med overklighetskänslor. Det finns många olika många sätt som overklighetskänslor i samband med ångest kan ta sig till uttryck på. Jag kommer att tänka på en bok som jag läste om psykisk ohälsa- en självbiografi, där författaren beskrev det som att hon krympte och stod i ögat på sig själv och tittade ut genom detta öga på en gigantisk kropp som kändes som om den inte tillhörde henne.
Vid andra tillfällen kunde hon uppleva sin pojkvän som en främling och bli livrädd för honom. Alltså att hon plötsligt inte kände igen honom.
Att vi kan känna ångest beror på att det evolutionärt har fyllt en funktion. Man tror att hjärnan inte kan skilja på upplevt hot och verkligt hot, och sätter igång samma artilleri oavsett. Vi har genom evolutionen utvecklat två system i kroppen som kan slå till vid upplevt hot. Det ena gör oss starka för att vi ska kunna att fly eller slåss. Och det andra slår till när vi upplever hotet så stort att det inte är någon idé att fly eller kämpa. Den kallas för “spela-död-reaktionen”. Kan det vara detta som händer dig när du upplever att kroppsdelar domnar bort?
Kram.
