Skolan är snart över, när studenten är här. Även om skolan varit det jobbigaste hela mitt liv, har det varit en trygghet. Varje vardag kliver man upp och går till skolan. Jag är inte kapabel till att skaffa jobb, gå på arbetsintervju. Min socialfobi och selektiva mutism tar över mig då, med hjälp av min livslånga ångest. En arbetsintervju, en gång, för ett års sedan och jag har träffat på chefen på detta ställe flertal gånger. Han är snäll och hälsar alltid, men jag kommer ba ihåg den upplevelsen och klarar inte ens av ett “hej” eller ögonkontakt. Hur ska jag lyckas efter gymnasiet, har alltid haft stort behov av hjälp i skolan. Universitetet-nej, kommer inte klara av. Skaffa jobb- nej, kommer inte gå…
Känslorna svämmar över och ensamheten känns så stor, även jag har familj och kompisar som stöttar mig. Jag känner mig hemsk som känner mig ensam, men en kompis är med sin kille mestadels och den andra med sin bästa kompis. De har nån som de står såå nära och jag vill inte störa det, men jag har ingen sån nära person som jag kan gå till helt utan plan. Som är där när det behövs… De är upptagna men säger alltid att mitt mående är viktigt, men det känns inte så viktigt att jag kan störa dom när dom är med andra och har kul. Jag vill vara social, skaffa kompisar och försökte men den personen verkade vilja va kompis men dissar mig. Det är tydligen inte mitt fel, hen är ba inte så social på snap osv.
Jag vet inte hur jag ska göra, jag klarar inte av att jag inte vet vad som händer till sommaren. Och jag vill ha nån som man är tajt med, som det känns som att jag kan störa om jag behöver nåns stöd. Det känns själviskt, som att problemen är så små och jag behöver stöd.
Är jag ensam med såna tankar och känslor?
