ångest över mat och min kropp

Hej om någon läser detta

Jag hatar hur jag själv ser ut och skäms över min kropp dagligen även för min familj. Släktingar kallar mig smal men jag ser verkligen inte mig själv som smal överhuvudtaget. Jag försöker äta mindre och det sista jag vill är egentligen att äta, men när jag ätit mindre några dagar längtar min kropp efter mat så mycket att jag äter allt även om jag verkligen inte vill. Det händer oftast på
helgerna och då blir det oftast mer godis än vad jag vill äta egentligen men kan inte sluta. Och då kommer självskadebeteendet när jag ska lägga mig för jag förtjänar det känns det som. Jag skäms och vågar inte berätta för någon men skriver här ifall någon annan känner likadant. Isåfall är ni inte ensamma iaf. Vet inte var jag ska ta vägen, det känns som detta kommer sluta dåligt speciellt med mitt självskadebeteende men bryr mig inte längre om vad som händer i framtiden.

Hälsningar från en tjej med ångest kring mat och min kropp jag hatar som behöver tips på vad jag ska göra 😫

Jag har också problem med att äta ”korrekt” eller kanske mer bra.

När jag var 13 år gammal fick jag problem att äta. Sitter kvar en idag. (25 år skrivande stund)
Det blir som ett illamående av vissa rätter under vissa dagar, så illa att jag inte kan ta mer än någon tugga.

Det som då har hjälpt mig är att ta mer kontroll över vad jag äter, lagar mycket mer mat själv nu. Vilket ger mig mer frihet i matvalen dag för dag. Jag får alltså i mig mer.

När det kommer till kroppsynen är den dålig. Jag är 178cm lång man med vikt på 58kg. Absolut kunde det vara värre men det är ej optimalt. Efter en tid med vård av min psykolog som faktiskt inte hade fokus på mina matvanor så såg jag en annan bild av mig själv i spegeln. Jag avskydde fortfarande det jag såg. Men det var inte fetma, utan alla ben som syns genom skinnet. Allså alldeles för mager. Det som är positivt är att synen på mig själv har då blivit mer verklig, även om man är lite hård mot sig själv.

Vet inte hur mycket detta hjälper, är ej bra på råd men att dela med sig av varandras erfarenheter och problem kan i sedan tu hjälpa varandra.

uppskattar verkligen ditt svar

ja det är svårt att veta hur man ska bära sig åt när hjärnan säger en sak som inte är sann. men ändå ett steg framåt att se verkligheten när man kollar i spegeln.

jag är inte heller bra på att ge råd till andra men att prata om det tror jag verkligen hjälper, så är väldigt glad att du berättade, det hjälper alltid att veta att man inte är ensam. även fast ingen borde behöva gå igenom det

[Azure Lasoja]

Jag har nog aldrig blivit kallad smal. Alltid varit överviktig och med en i princip obefintlig självkänsla.
Innan pandemin gick jag med i viktväktarna och gick tillslut ned till ett bmi som låg precis inom normalvikt-gränsen. Kände jag mig smal? Nej. Mådde jag fortfarande dåligt över min kropp? Ja.
Jag vet inte om jag någonsin kommer älska min kropp, men jag börjar mer och mer inse att det inte finns någon vikt eller någon form som är avgörande.
Vill tipsa om kontot Karolinepettersson på instagram som är dietist och pratar jättemycket om hur man kan ändra hur man ser på mat och kosthållning och speciellt hur man ska undvika att binge-äta. Det har hjälpt mig jättemycket.