Varje nyår kommer melankolin över mig och därmed ångesten. Jag ser bara ett mörker och kan inte ta mig för något utan blir sittande med tankarna malande. Jag kan inte stoppa virrvarret inom, trots tidigare hjälp från psykiatrin. Men jag måste orka för min sambos skull som behöver mig ännu mer och kan inte visa känslorna utåt. Gråter jag mår han dåligt och jag måste vara stark för honom.
