Ångest och känner mig jagad…

[Purple Melumi]

…ångest mer lr mindre hela tiden… känner mig jagad och bevakad av andra, måste vara perfekt hela tiden…hela sommaren har det varit i spinn på alla håll och kanter, kroppen går på högvarv och jag vet snart inte vad som är sant lr inte…bara att det är på väg utför. Så mkt förstår jag just nu. Är på semester just nu med partnern och utåt sett är allt bra men ångesten jagar mig fortare och snabbare och det enda som dämpar för stunden är alkohol…tankar och livet snurrar för fort och jag får inte ihop ngnting längre..partnern förstår ingenting..känner mig helt vilsen..finns det Ngn som orkar lyssna och förstår mig? #ledsenochångestfylld

[Olive Hufuvi]

Jag förstår lite grann tror jag, har också haft stark ångest i perioder, det är fruktansvärt jobbig känsla och  det är lätt att den “förvränger” ens verklighet. Man ser allt genom den liksom. Du verkar befinna dig i en jättejobbig sits, där du söker dämpa ångesten med alkohol och aktiviteter(?), fort verkar det gå i alla fall. När jag har befunnit mig i liknande lägen har jag behövt stanna upp, för mig har samtalen med någon jag vet kan förstå eller åtminstone försöka förstå, hjälpt. Finns det någon sådan person i din närhet? Din partner verkar du inte kunna få stöd ifrån riktigt. Kan det också vara en del i problemen? Jag har nyligen kommit ur en relation där jag inte upplevde att vi var på samma våglängd och där empatin från min partner saknades när jag mådde dåligt. I en nära relation behöver man ju det tänker jag.

[Purple Melumi]

Tack för att du orkade läsa och svara…det är nog en del av problemet, jag har väldigt svårt att öppna mig- och min partner kan inte läsa av mig. Hen är fin på många sätt men jag känner mig inte sedd på det sättet jag skulle velat…känner mig inte sedd ngnstans faktiskt. Jobbet kväver mig- jobbar i vården och tar hand om andra. I backspegeln har sommaren snurrat på i ett extremt tempo och nu känner jag mig dessutom extremt ångerfylld för saker jag gjort och sagt. Då hade jag bara ett extremt sug efter alkohol och ruset, nu bara för att dämpa ångesten…

Jag läser mina gamla inlägg här och ser att allt bara upprepar sig, att jag fått så många fina svar och råd om att söka hjälp men jag vågar inte öppna mig för Ngn…vågar inte visa att jag inte är perfekt och bli dömd av andra…där jag bor är acceptansen inte stor…

Har precis vaknat efter ngra timmars sömn och känner redan att jag skulle behöva ngt att dricka…jag orkar verkligen inte med mig själv….

Om du orkar och vill får du gärna berätta din historia också…är en bra lyssnare och vill gärna höra mer.

[Azure Radina]

Det måste vara tufft för både dig och din partner. På min ort finns “mobila teamet” på öppenvårdpsykiatrin, dit man kan ringa för att ventilera i stunden. Det har hjälp mig under den här sommaren. Jag har även tagit hjälp av “anhörigas riksförbund” när jag vill ha stöd i att stötta min partner som också lider av psykisk ohälsa.

Om du har en tid med läkare eller sjuksköterska, så underlättar det ofta ens egna mål om man är förberedd. När jag låg inne på slutenvården i våras så spenderade jag den mesta tiden på att läsa om alternativ till de mediciner jag redan hade. Funkar dom inte så finns det mängder att prova och olika kombinationer. Har läkaren dåligt bemötande, så krävs någon annan. Vissa är villiga att låta en prova nya mediciner medan andra är mer vrånga.

Jag hoppas att det blir bättre för dig snart! Livet är allt annat än lätt 😥

[Purple Melumi]

Tack för ditt svar, du verkar ha det tufft…inläggning slutenvård…orkar du berätta om vad som hände? <3

Ett annat av mina problem är att jag jobbar på liten ort, känner de flesta läkare och annan personal som jobbar runt omkring, har även själv jobbat på just mobila teamet som du beskriver. Så himla sorgset att jag känner igen mig i de patienter jag själv mött genom åren men ändå inte kan hjälpa mig själv…

Vill verkligen inte ha medicin. Har därför försökt med olika strategier för att hålla mig på banan- skrivit dagbok för att se mönster, försökt leva strikt med mat och sömn och motion. Osv. Men utan att jag märker det själv så tappar jag kontrollen rätt vad det är. Och sen är det kört, bara att samla ihop spillrorna och ha ångest.
Jag vill inte vara utan euforin men jag vill inte ha det här…

Möt dina rädslor är mitt tips. Är de verkliga? Är de i din fantasi? Möt någon professionell och prata om dina rädslor. Gå de att ta itu och analysera?   Viktigt att du pratar med någon som kan ge dig rätt stöd.  Om du inte orkar vänta, skriv ner dina tankar och läs vad du har skrivit. Allt börjar med dig.  Det som är botten i dig är också botten i andra.

[Azure Radina]

Jag har samma problem, både jobbar och bor på en liten ort där alla känner alla. Jag är dessutom inte uppväxt där och mina barns pappa har vänt alla emot mig.

Anledningen till att jag hamnade på slutenvården är att jag kämpar allt jag kan för att kunna flytta från orten och få med mig mina barn. Det vart helt enkelt för mkt för mig efter mötet i tingsrätten att jag valde att självskada. Absolut ett dåligt val, men det gjorde att jag förstod att jag behöver hjälp. Det vart ett fult ärr och jag skäms. Samtidigt tänker jag när jag ser på det att “jag ger verkligen allt för mina barn. Ingen kan säga annat.”

Nu står jag och väntar på psykoterapi, har du provat det?

[Purple Melumi]

Yellow Sygiru- Mina rädslor att bli dömd och inte accepterad om jag visar mina ”svaga ” sidor är nog tyvärr realistiska, det är en ganska hård jargong bakom kulisserna där jag arbetar och faktiskt på andra arbetsplatser jag haft tidigare. I ett litet samhälle vet alla allt om alla och du får inte sticka ut. Jag har mina barn/ungdomar här annars hade jag flyttat.

Jag kan helt enkelt inte acceptera att jag inte är perfekt. Jag hade samtalskontakt som ung, hjälpte mig att gå vidare där och då men inte mina tankar uppenbarligen…dock har du säkert helt rätt i att jag behöver hitta ett sätt att öppna mig och våga göra det…tack!

Azure Redina- oj vilken tuff tid du tagit dig igenom, kram till dig. Jag förstår när du säger att du är den som flyttat in och slår ur underläge, att inte veta hur man ska ta sig ur en oändlig labyrint och där man t.o.m. kan vara beroende av andra. Jag håller tummarna för att du får fint stöd av några andra runtomkring och att psykoterapi fungerar bra för dig…jag vet inte om jag provat men hade behandling med dagverksamhet (och inläggning slutenvård) som ung pga ätstörningar, kanske var det psykoterapi?

kram till dig!

[Purple Melumi]

Det jag också känner…är att jag har tre lägen- mittemellan (där livet bara travar på, saker och ting fungerar och jag är varken glad lr ledsen utan bara är liksom, lite tråkigt men ändå funktionellt), uppåt (enda gången jag känner lycka och hur allt är som ett stort rus, färger, dofter och hur jag bara älskar livet, jag är oövervinnlig- men jag hamnar också i bråk med andra, säger upp mig och påbörjar saker jag inte kan avsluta. Om det håller på för länge går det tyvärr alldeles över styr. På många sätt. Enda trösten efteråt är om jag inte testat droger lr gjort ngt olagligt. Sjukt egentligen att jag ändå inte vill vara utan ruset, det är som sagt enda gången jag känner ren glädje i livet) och så nedåtläget (där är jag nu…nattsvart, destruktiva tankar, försöker dämpa ångesten på alla sätt jag kan, vill inte jobba, vill inte ta hand om andra, vill bara vakna en morgon och det har vänt, för så funkar det för mig)

Önskar att jag vågade visa Ngn detta och be om hjälp, lever med rädslan att ställa till det för mig i mina ”uppåtperioder” eftersom jag inte förrän efteråt fattar att jag haft fel- eller göra dumma destruktiva beslut i mina ”nedåtperioder”.

Jag försöker nog bara peppa mig själv att söka hjälp genom att skriva av mig här och höra att jag ändå är en ok människa…tack för att ni orkar läsa<3

[Azure Radina]

Det låter lite som att du skulle kunna vara bipolär. Har du läst något om det? Även om du inte vill äta mediciner så kan stämningsstabiliserande kanske hjälpa. Det är jätte jobbigt att pendla mellan hög och låg stämning, det tar mycket energi.

Prova att söka vård på annan ort, det kan kännas lättare att inte behöva ha ångest för att man kanske stöter på någon som känner igen en i väntrummet.

[Purple Melumi]

Azure Radina: visst kan jag se tecken som visar åt det hållet, även om man inte ska sätta diagnos på sig själv…tänker om jag bara anstränger mig lite hårdare och sköter mig strikt så händer det inte. Just nu tänker jag så. Lägger skulden på mig själv att jag inte är bra nog. Inte ansträngt mig bra nog. Är väldigt asocial just nu, med vänner och arbetskamrater. Vill helst inte prata med Ngn. Vill helst inte gå till jobbet men behöver pengarna. Inuti huvudet rullar svarta tankar och hur illa jag tycker om mig själv. Varför jag inte kan fungera som andra.

Det finns nog en liten del av mig som oxå är rädd att aldrig mer få känna euforin och lyckan och hindrar mig från att söka hjälp…hur ska man då stå ut med livet? Om man aldrig mer får känna en mix av nyförälskelse, fyrverkerier, att åka berg och dalbana göra tio saker samtidigt utan att behöva sova och bara älska sig själv och hela världen som doftar underbart och har klara vackra färger…hur står man ut utan det? Nu har allt en grå slöja över sig med en ständig malande ångest…

Men du har nog rätt🙏⭐️Att söka hjälp på annan ort är nog det enda rätta. Önskar Ngn bara kunde vara den som hjälpte mig ta steget och inte lät mig fly…

Tack för ditt svar⭐️Hur mår du?