Ångest efter sociala tillställningar

Är en rätt sund sak att reflektera hur du betedde dig och vad som hänt. I syfte till självförbättring och utveckling.

Jag brukar också gå igenom sociala sammanhang, typ dejter. Vad gjorde jag rätt? Vad gjorde jag fel? Fick jag vandra genom pärleporten, eller var det med en röd kind jag åkte hem? (kanske inte skulle ha skrattat när hon visade en bild på sin mamma)

Det är något bra. Så vi utvecklas. Det som är mindre bra är att få ångest för saken… Har du försökt intala dig själv att fokusera dina tankar på hur du ska göra nästa gång? Sen försöka släppa saken? Svårt… Jag vet.

Hur gick dejten då?

Bra poäng! Är egentligen också en stark förespråkare för att man reflekterar och drar lärdomar. Det är väl att jag har oerhört lätt för att falla in i självkritik och att jag tenderar förstora upp grejer som gör att det litegrann ballar ur inombords.

Upptäckt att ångesten bottnar ofta i att jag inte kan läsa av någon riktigt. När något känns oklart mellan varandra.

Dejten verkar intresserad men jag kommer inte få några känslor för honom. Nej, det går inte. Han luktade t ex lite illa. Själv dyker jag upp nyduschad med fina kläder och liksom piffad. Så redan första minuten avgjordes allt. Det räddades aldrig upp och han gjorde kanske inte bort sig, men nä. Jag är ointresserad helt enkelt.

Låter väldigt klokt att lämna tankarna efter man dragit sina lärdomar. Jag pratar faktiskt lite för mycket, mer än ställer frågor till andra, det är faktiskt en lärdom jag behöver ta till mig och lära utav.

Vem duschar inte innan en dejt? Det är inte så att du bara inte hur han luktar för att han inte är din typ?

Lätt hänt att förstora upp, går du på mycket sociala tillställningar? Förutom kyrkan menar jag?

Såg i den andra tråden att du själv har rätt mycket krav på dig själv vid en dejt. Ställer du samma krav på den du träffar?

Alltså jag tror att jag medvetet charmar någon för att se om det kan vara en match. Fysiskt är jag lite närgången. Öppnar mig emotionellt och kollar av hur den andra reagerar på det. Är gärna sårbar och privat. Det var ungefär jag gjorde med killen i söndags också.

Kände typ att jag fick noll kul respons tillbaka. Alltså han är förmodligen ”jätteintresserad” (det brukar folk bli), men jag ”testade” ju honom för att se vad han har att erbjuda. Inte mycket visade det sig. Alltså en tagare tänker jag då!

Ungefär så brukar jag dejta. Så det handlar mindre om en kravlista egentligen, och mer att jag kollar av ifall det kan funka.

Hur gör du när du dejtar?

Vad är en ”tagare”? Om du blir fysisk och öppnar dig så skulle i vart fall jag tolka det som att du är intresserad. Hur tolkade han det som? Hur var hans reaktion på detta?

När jag dejtar? Fokuserar på att få igång ett givande samtal. Inga monologer. Letar gemensamma beröringspunkter. Skulle tjejen som du säger öppna sig så skulle jag nappa på det och bli nyfiken på henne. Hur hon tänker och känner? Dels för att jag genuint är nyfiken. Dels för att jag kan använda den informationen för att knyta henne närmare till mig emotionellt.

En fördel för mig i samtalet med tjejer är att jag genuint är intresserad av emotionella samtal. Jag är intresserad av sådant. Jag har svårt att prata med andra män eftersom jag sällan delar deras intressen.

Är jag intresserad så visar jag det. Försöker få till något som knyter henne till mig. Typ hålla hand, och kram. Inget sexuellt. Men om det går bra en hej då puss. Blir jag avvisad accepterar jag det. Hör av mig sen om jag är intresserad. Försöka känna av fortsättningen.

Men vet inte… Du verkar svår… Omöjlig? Har du träffat någon som uppfyller dina önskemål och som du blivit intresserad av? Vad hände i så fall?

Haha! Jag är omöjlig. Och svår. Men också alldeles, alldeles underbar? Ehm. Vet inte ens själv hur den ekvationen går ihop. Det är bra spegling faktiskt av hur jag är. Svår, magnetisk (det säger dem ofta) och också heeelt omöjlig att bli ihop med. Tror faktiskt en hel drös med män skulle stämma in i den beskrivningen av mig på ett ungefär.

Det paradoxala är att jag också har hyfsat lätt för att få känslor och bli kär. Men jag misstänker starkt att den andra måste ha ett visst driv i sig för att det intresset ska väckas. Blir uttråkad annars.

Är förstås ett vinnande koncept att ha emotionella samtal med kvinnor. Förstår faktiskt inte alls hur så många män kan gå bort sig tidigt där. Något så enkelt. Och inte minst att lyssna. Ställa lite frågor. Det är obegripligt.

Vart tycker du kvinnor oftast går vilse?

Jag har tyvärr en förkärlek för omöjliga tjejer. Vill du gifta dig? Förlåt om jag är för påflugen, det räcker med en förlovning om du tycker att det går för fort fram! 🙂

Vet inte om jag vill säga att så många kvinnor går vilse på det sättet. Men det är inte alla kvinnor som intresserar mig. Inte för att det är något egentligen fel på dem. Jag kanske märker att vi är för olika typer. Jag är ingen festprisse och undviker sådana tjejer som exempel. Gillar tjejer som är åt det introverta hållet.

Ska jag ändå dra något exempel på så var det en tjej som på andra dejten berättade att hon träffat en annan kille sedan första dejten. Hon var orolig för att hon var gravid. Avslutade och gick. Hon hör fortfarande av sig märkligt nog. Får nått/några sms av henne i månaden.

Jag vet rätt snabbt när jag träffar en tjej om jag kommer att kunna utveckla känslor för tjejen i fråga. Men sen tar det tid innan känslorna kommer på riktigt.

Om du nu har lätt för att få känslor och bli kär, varför inget förhållande? Har du haft något längre förhållande? Hur var det i så fall?

Klurat i hur många år som helst på varför jag är den eviga singeln och har fortfarande svårt att peka ut den exakta kärnan i detta. Jag har inte haft något längre förhållande.

Under många år köpte jag rakt av att det hade med anknytning att göra (för det är den enda teorin i princip som singlar hänvisas till?), men övergett den teorin för länge sedan faktiskt.

Mycket tror jag snarare har handlat, och fortfarande till viss del handlar om, är dålig självinsikt från min sida. Haft en oerhört vag förståelse för vem jag är och därför heller inte kunnat navigera i vem jag är kompatibel med. Vem motparten behöver vara.

Exempelvis det där du skriver där om att fatta tycke för en introvert kvinna. Någon som inte festar sig sönder och samman. Det är ju viktigt att veta det. Alltså ha kunskap kring vem man fungerar bättre med. Där famlar jag fortfarande i mörkret. Alltså utbudet är det egentligen inget fel på. Jag skulle lätt kunna skaffa en pojkvän imorgon om jag känner för det. Men jag ser verkligen ingen mening med det av de jag har att välja mellan.

Så jag antar att det jag försöker säga är att jag dagligen numera arbetar lite på det här. Tar lite fler sociala risker jag tidigare inte brukar ta för att utmana mig själv. Försöker ha mer som en ”öppen kanal” med folk jag möter i livet för att kolla vad som händer då.

Låter ju lite skumt att gå på dejt med någon och så berättar denne där och då att henom kanske är gravid. Förståeligt att du gick därifrån!

Vad är det förresten du tycker är frestande med omöjliga tjejer? Är inte det mest bara irriterande? Det skulle nog jag tycka i motsats läge!

Underbart väder, satt ute på tomten hela eftermiddagen igår. Idag ska jag försöka dra igång lite aktiviteter också. Måste börja skaffa ved till nästa säsong. Måla ett av husen och lite annat.

Vadå inget fel på utbudet? Jag trodde du bodde i Stockholm? Där finns ju inga män… Men en jävla massa fjollor.

Tja… Gillar omöjliga tjejer för att det triggar min nyfikenhet antar jag? Finns ingen mystik i tjejer som du bjuder på middag sen kan du göra vad du vill i princip. Jag är nyfiken och gillar utmaningar i min personlighet.

Tyvärr har denna egenskap gjort att jag flera gånger förälskat mig i kvinnor som inte varit bra för mig. Medans jag ratat de som varit bra för att jag inte blivit kär.

Kombon av svår och ändå inte helgalen är svår att hitta. Eller hon får vara galen, men på rätt sätt i så fall.

Om du har levt så länge ensam, hur tror du det är att leva med någon? Skulle du orka/vilja det? Hur är det med barn? Är det något du skulle vilja ha?

Hur känner du för framtiden? Är det något du är orolig för? Om du går regelbundet i kyrkan så måste du ju ändå träffat många väldigt ensamma människor?

Välj en kyrka som du inte brukar vara i, sen kan vi prata på kyrkkaffet efteråt? Det måste ju vara tryggt för dig?