Alla med dödsångest kolla hit!
-
Avregistrerad användareJag önskar jag kunde hjälpa dig. Du är inte ensam.. Finns det något du kan tänka på, som på något vis skulle kunna hjälpa dig? Vad som helst.
Jag försöker jämt hitta på saker som får mig tänka på annat liksom men inget som ger mig riktigt energi eller glädje heller för den delen, visst skrattar jag ibland men 90% av tiden i mitt liv går åt spillo med detta mående. Och bott borta från min biologiska familj sen jag va 11 år gammal är idag 21, har 8 hel syskon och båda föräldrarna i liv, men har inte alls inprincip någon kontakt med någon av dem då det bara blivit så, sen vet dem hur mitt mående är såklart så dem pratat med psyk osv, sen sagt att dem finns där men liksom det går ej jag kan ej för känner ej dem riktigt så typ.. , så har aldrig riktigt haft någon ”vuxen” stabilt under hela min uppväxt vilket suger för ju äldre jag blev/är dessutom så känner jag ju hur viktigt det är. Men vet ej vart jag ska vända mig eller någonting, och försökte med psykolog förra året men det går liksom ej för mig i den här ålder känns det som, har psykologer hela uppväxten men inge framgång direkt. Och jag vet hur man mår bra och jag saknar det men jag hittar ej dit och det va längesen 1 året på gymnasiet gud vad jag mådde bra….
Avregistrerad användareJag försöker jämt hitta på saker som får mig tänka på annat liksom men inget som ger mig riktigt energi eller glädje heller för den delen, visst skrattar jag ibland men 90% av tiden i mitt liv går åt spillo med detta mående. Och bott borta från min biologiska familj sen jag va 11 år gammal är idag 21, har 8 hel syskon och båda föräldrarna i liv, men har inte alls inprincip någon kontakt med någon av dem då det bara blivit så, sen vet dem hur mitt mående är såklart så dem pratat med psyk osv, sen sagt att dem finns där men liksom det går ej jag kan ej för känner ej dem riktigt så typ.. , så har aldrig riktigt haft någon ”vuxen” stabilt under hela min uppväxt vilket suger för ju äldre jag blev/är dessutom så känner jag ju hur viktigt det är. Men vet ej vart jag ska vända mig eller någonting, och försökte med psykolog förra året men det går liksom ej för mig i den här ålder känns det som, har psykologer hela uppväxten men inge framgång direkt. Och jag vet hur man mår bra och jag saknar det men jag hittar ej dit och det va längesen 1 året på gymnasiet gud vad jag mådde bra….
hej jag flyttade också hemifrån när jag var 11 och är idag 21 snart 22. jag är en person som brukade skratta mycket men inte längre. det blir värre för mig hela tiden känns som att allt går neråt hela tiden. jag vet inte vad jag ska göra. kram till dig!
Avregistrerad användarehej jag flyttade också hemifrån när jag var 11 och är idag 21 snart 22. jag är en person som brukade skratta mycket men inte längre. det blir värre för mig hela tiden känns som att allt går neråt hela tiden. jag vet inte vad jag ska göra. kram till dig!
Känner med dig, och man blir galen för det är verkligen inte såhär livet ska vara. Vi är unga men i detta mående så står man på samma plats jämt och allt bara byggs på med psykisk ohälsa.. och INGENTING går liksom framåt. Frågan är hur man ska ta sig till, för det håller ej. Tack så jätte mycket för ditt svar🙏🏻 Kram
Avregistrerad användareHej! Jag har så extremt mycket dödsångest och har haft det så länge jag kan minnas… Jag försöker just nu skriva en text eller ja, en kort bok ungefär som just ska handla om hur det är att leva med dödsångest! Jag tycker att ämnet är alldeles för tabubelagt men det är något som extremt många i samhället upplever. Därför måste vi börja prata om det och försöka få våra röster hörda! Så, om du eller någon du känner lever med dödsångest (den måste inte vara extrem och du måste inte ha massor av erfarenheter av den) så får ni gärna skriva här! Jag vill gärna ha med hur folk upplever dödsångest på olika sätt och hur ni mår/gör när ni just tänker på döden. Det kan vara allt möjligt om döden, hur ni ser på livet efter döden, om ni är rädda för att någon i er närhet ska dö, om ni själva är rädda för att dö osv osv… Jag vet att det är svårt att skriva just om dödsångest eftersom det kan vara svårt att formulera sig, men gör bara ert bästa. Ni kommer såklart vara heeelt anonyma i min så kallad bok haha. Tack på förhand! PS: fortsätt kämpa med er dödsångest, jag vet att det är jobbigt men vi är här för varandra <3
Jag vet inte riktigt om detta passar in som dödsångest, men jag delar med mig lite av mig själv för er iallafall.
Jag är 18 och har levt med “dödsångest” största delen av mitt liv, Jag personligen har dock inte riktigt en rädsla för att dö, vilket kanske låter lite annorlunda med tanke på att jag kallar det “dödsångest” (Detta kan vara för att jag är diagnostiserad med depression, och ofta har självmordstankar). Jag har mer ett problem med att när jag dör så kommer allt jag har gjort vara meningslöst, Jag kommer inte ha något minne av det jag har gjort i mitt liv eller personerna jag har lärt känna på vägen. Vilket gör det svårt att försöka finna lycka, då jag redan vet att jag bara kommer dö senare. Detta har fått mig till en väldigt kortsynt syn på livet där jag inte riktigt planerar för framtiden, för jag är rent generellt väldigt osäker på “framtiden” i sig.
Avregistrerad användareHej! Jag är 28 år och har ett väldigt fint, stabilt liv. Min uppväxt var fantastisk tack vore mina fina föräldrar och jag har en fantastisk man, hem…. Men ändå lever jag med dödsångest, och inte bara det – jag är extremt rädd för sjukdom. Det har okuperat mig, tankarna kryper in på kvällarna.
Jag har ingen anledning till detta. Förutom att jag är SÅ HIMMLA RÄDD satt lämna mina två döttrar (4 och 10 månader) som betyder allting för mig. Vill inte att de ska växa upp utan mamma. Vill inte det. Tänker på hur min 4 åriga dotter skulle klara det, ibland kan hon säga : Mamma du är min allt. Och i stället för att jag ska bli helt rörd och varm om hjärtat (vilket jag självklart blir) sår är dominerande tanken – TÄNK om jag skulle dö 🙁
Är så trött på detta… Att tänka så.
Jag älskar de så mycket och vill att de ska veta det varenda sekund, vill inte gå bort och lämna de med en längtan efter sin mamma.
Avregistrerad användareHej! Jag har så extremt mycket dödsångest och har haft det så länge jag kan minnas… Jag försöker just nu skriva en text eller ja, en kort bok ungefär som just ska handla om hur det är att leva med dödsångest! Jag tycker att ämnet är alldeles för tabubelagt men det är något som extremt många i samhället upplever. Därför måste vi börja prata om det och försöka få våra röster hörda! Så, om du eller någon du känner lever med dödsångest (den måste inte vara extrem och du måste inte ha massor av erfarenheter av den) så får ni gärna skriva här! Jag vill gärna ha med hur folk upplever dödsångest på olika sätt och hur ni mår/gör när ni just tänker på döden. Det kan vara allt möjligt om döden, hur ni ser på livet efter döden, om ni är rädda för att någon i er närhet ska dö, om ni själva är rädda för att dö osv osv… Jag vet att det är svårt att skriva just om dödsångest eftersom det kan vara svårt att formulera sig, men gör bara ert bästa. Ni kommer såklart vara heeelt anonyma i min så kallad bok haha. Tack på förhand! PS: fortsätt kämpa med er dödsångest, jag vet att det är jobbigt men vi är här för varandra <3
hej! Jag är vet inte om människor fortfarande läser sånt här men jag gör ett försök ändå.
Jag har precis fyllt 13år och jag har haft dödsångest sedan jag va cirka 11 och ett halvt.
Det här är det jobbigaste jag vet,jag gråter varenda gång det påminner mig om dödsångest i en film.
För bara nån vecka sedan satt jag i minst en timme med min mamma som tröstade mig medan jag bara grät och grät, min dödsångest började med mina mor och farförälder som är påväg mot sitt slut.
Tankarna fortsatte snurra runt i huvudet 24/7 och idag tänker jag oftast på min egna död och det tar kål på mig
har bara skrivit några rader men känns som en hel bibel, tacksam för svar även fast det är några år senare
Avregistrerad användareHej! Jag är 28 år och har ett väldigt fint, stabilt liv. Min uppväxt var fantastisk tack vore mina fina föräldrar och jag har en fantastisk man, hem…. Men ändå lever jag med dödsångest, och inte bara det – jag är extremt rädd för sjukdom. Det har okuperat mig, tankarna kryper in på kvällarna. Jag har ingen anledning till detta. Förutom att jag är SÅ HIMMLA RÄDD satt lämna mina två döttrar (4 och 10 månader) som betyder allting för mig. Vill inte att de ska växa upp utan mamma. Vill inte det. Tänker på hur min 4 åriga dotter skulle klara det, ibland kan hon säga : Mamma du är min allt. Och i stället för att jag ska bli helt rörd och varm om hjärtat (vilket jag självklart blir) sår är dominerande tanken – TÄNK om jag skulle dö 🙁 Är så trött på detta… Att tänka så. Jag älskar de så mycket och vill att de ska veta det varenda sekund, vill inte gå bort och lämna de med en längtan efter sin mamma.
Avregistrerad användareHej,
Känner så igen mig om vad du känner, jag är också jätte rädd för att dö ifrån min son som är 2 månader. Rädd att något ska hända honom, min sambo och nära kära något. Livrädd rent ut sagt. Detta gnager mig också något fruktansvärt. Vill du prata så tror jag det hade hjälpt oss båda kanske. Alltid skönt att prata med någon som känner detsamma.
Hör av dig om du vill.
Avregistrerad användareHej! Jag har så extremt mycket dödsångest och har haft det så länge jag kan minnas… Jag försöker just nu skriva en text eller ja, en kort bok ungefär som just ska handla om hur det är att leva med dödsångest! Jag tycker att ämnet är alldeles för tabubelagt men det är något som extremt många i samhället upplever. Därför måste vi börja prata om det och försöka få våra röster hörda! Så, om du eller någon du känner lever med dödsångest (den måste inte vara extrem och du måste inte ha massor av erfarenheter av den) så får ni gärna skriva här! Jag vill gärna ha med hur folk upplever dödsångest på olika sätt och hur ni mår/gör när ni just tänker på döden. Det kan vara allt möjligt om döden, hur ni ser på livet efter döden, om ni är rädda för att någon i er närhet ska dö, om ni själva är rädda för att dö osv osv… Jag vet att det är svårt att skriva just om dödsångest eftersom det kan vara svårt att formulera sig, men gör bara ert bästa. Ni kommer såklart vara heeelt anonyma i min så kallad bok haha. Tack på förhand! PS: fortsätt kämpa med er dödsångest, jag vet att det är jobbigt men vi är här för varandra <3
Hejj! Jag är 17 år och har levt med dödsångest i flera år.. Jag håller verkligen med om att just ämnet ”dödsångest” är tabulagt, för om man drar upp de framför någon så blir oftast svaret tillbaka ”Jaja men vi alla kommer dö någon gång” Jaa ? Men det vet jag väll, men de som dom inte förstår är exakt dehär med att leva med dödsångest… Att varje dag ha grov ångest, men av något som är de naturligaste vi har i livets gång. Jag skulle nog beskriva min dödsångest som en smäll. En riktig smäll som bara får mig att vilja gråta och skrika. Dödsångest för mig har varit en av dom allra jobbigaste stunderna i mitt liv och är fortfarande. När jag får dödsångest så är det som 1000 olika tankar bara far runt i mitt huvud. Men den allra jobbigaste tanken är just ” Vad händer?” Jag kommer alltså inte leva ?? Hur är det möjligt… Jag är ingenting, jag är ingen… Jag finns inte längre… Vad händer med min själ ? Jag kan inte bara sluta leva! Mitt liv kan inte ta slut… Jag kommer aldrig kunna tänka, se, eller känna något för jag finns inte… Kommer jag att bara försvinna? Det känns så himla overkligt… Känslan av att dö får mig att vilja skrika och gråta på samma gång… Den får mig att vilja springa långt härifrån… Den får mig att verkligen vilja stanna tiden för alltid… Tanken av att dö gör mig verkligen riktigt rädd. Den får mig att vilja ta vara på varje sekund jag har i livet men samtidigt inte för jag ska ändån dö.
Jag är 38 årig tjej med dödsångest som kommer i perioder.
Jag är rädd för o dö,bad händer sedan?
Vill få ett starkt bevis.
Jag vill inte förlora min mamma varken i livet eller bär vi båda är döda!
Jag älskar min mamma för mycket.
Vill inte heller förlora min pappa o deras katt. Har en syster också,men dem andra tre står jag närmast.
Om mamma dör före mig vet jag inte hur jag skulle stå ut med livet.
Min mamma är mitt allt vi är ganska lika.
Mamma vet om jag är rädd ang döden p jag vill träffa henne igen.
Jag har träffat en präst men samtalet blev inte strukturerat o vi klickade inte alls.
Jag är inne i en ånhest period igen.
Jag önskar att jag o mamma fick leva för alltid,gärna pappa o katten också,syrran får gärna leva föralltid också på jorden.
Någonting måste ju hända efter döden,allt känns så meningslöst annars.
Jag har skrivit flera böner.
Avregistrerad användareÄr det något som har fått hjälp och blivit “botad”? Själv är jag 14 var jätte energi full och var taggad på jul. Men för någon vecka sedan fick som en smäll i ansiktet som gjorde så att jag blev jätte låg, vill inte göra något och skiter i skolan. Är inte hungrig även fast jag är 188 och fortfarande växer som en vet inte vad. Fast det värsta är att jag inte kan sluta tänka på det. Direkt när jag vaknar på morgonen så tänker jag på det och vill bara att mamma eller pappa ska komma hem. Jag vill bara krama dom och gråta mig till sömns. Det är så mycket som stämmer in på mig här och det skrämmer mig. Men jag ska gå och prata med någon imorgon. Jag är rädd att dom inte ska förstå mig. Kanske är det någon som har startat nån facebook grupp där vi kan prata om det? Jag behöver hjälp…🥺
Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.