Alla med dödsångest kolla hit!

Jag har haft Dödsångest sen jag var väldigt liten, jag kommer ihåg hur jag ofta sprang till min mor under natten och grät hur jag inte ville dö (jag var mellan 4-7 år när jag sprang till min mor) och har det än idag när jag är 18 år.

Det som orsaker min dödsångest vad jag kan förstå är rädslan av att sluta existera, direkt dödsångesten slår till, som kan hända flera gånger per dag så får jag en hemsk känsla i magen och jag vill spy, tanken att allting försvinner, tanken att mina minnen, mina känslor och mina handlingar är borta, tanken av att aldrig mer kunna tänka. Jag är inte troende på någon religion men jag accepterar ändå tanken av återfödelse, men det skrämmer mig nästan mera, då istället är jag rädd för att leva i en evighet som aldrig försvinner, tanken att leva så länge att man upplever allting tills allting blir tråkigt, och när allting har blivit tråkigt och man är läs på att leva så fortsätter man bara att leva för att man återföds, vissa brukar säga att “men det finns så många saker att göra, man skulle aldrig ledsna.” Jo visst, man skulle ha mycket att göra, om man föds till ett annat djur, det skulle vara roligt i början men efter 1 miljoner år? 10 miljoner år? Tanken skrämmer mig, både att dö och en existens sluta för all evighet och att återfödas för att istället leva en evighet, ingenting låter som ett bra alternativ. Även om himlen finns och man far dit när man dör, vad ska man göra där i en evighet, det finns trots allt bara ändliga saker att göra i en evighet.

Tanken om döden plågar mig och har plågat mig i mer än 10 år av mitt korta liv, jag mår så illa att jag stannar hemma från skolan ibland, och tanken lämnar aldrig skallen, bara de korta stunderna som jag har social kontakt i dagsljuset, kvällarna är hemskast.

Anonym skrev:

Jag har haft Dödsångest sen jag var väldigt liten, jag kommer ihåg hur jag ofta sprang till min mor under natten och grät hur jag inte ville dö (jag var mellan 4-7 år när jag sprang till min mor) och har det än idag när jag är 18 år. Det som orsaker min dödsångest vad jag kan förstå är rädslan av att sluta existera, direkt dödsångesten slår till, som kan hända flera gånger per dag så får jag en hemsk känsla i magen och jag vill spy, tanken att allting försvinner, tanken att mina minnen, mina känslor och mina handlingar är borta, tanken av att aldrig mer kunna tänka. Jag är inte troende på någon religion men jag accepterar ändå tanken av återfödelse, men det skrämmer mig nästan mera, då istället är jag rädd för att leva i en evighet som aldrig försvinner, tanken att leva så länge att man upplever allting tills allting blir tråkigt, och när allting har blivit tråkigt och man är läs på att leva så fortsätter man bara att leva för att man återföds, vissa brukar säga att ”men det finns så många saker att göra, man skulle aldrig ledsna.” Jo visst, man skulle ha mycket att göra, om man föds till ett annat djur, det skulle vara roligt i början men efter 1 miljoner år? 10 miljoner år? Tanken skrämmer mig, både att dö och en existens sluta för all evighet och att återfödas för att istället leva en evighet, ingenting låter som ett bra alternativ. Även om himlen finns och man far dit när man dör, vad ska man göra där i en evighet, det finns trots allt bara ändliga saker att göra i en evighet. Tanken om döden plågar mig och har plågat mig i mer än 10 år av mitt korta liv, jag mår så illa att jag stannar hemma från skolan ibland, och tanken lämnar aldrig skallen, bara de korta stunderna som jag har social kontakt i dagsljuset, kvällarna är hemskast.

 

Jag tänker EXAKT likadant, helt sjukt hur någon kan sätta ord på exakt som jag känner. Sedan samtidigt känns det som att det inte kan bli bättre att prata om det för det är ingen som förstår. Min mamma försöker ge tröst i att gud älskar oss osv. Men själv tror jag inte alls lika mycket som hon, sedan mina kompisar ”skämtar” mer bort det och säger ”jag hade tyckt det var skönt att bara upphöra att existera” . Vilket typ ger mig mer panik bara.

Anonym skrev:

Jag har haft Dödsångest sen jag var väldigt liten, jag kommer ihåg hur jag ofta sprang till min mor under natten och grät hur jag inte ville dö (jag var mellan 4-7 år när jag sprang till min mor) och har det än idag när jag är 18 år. Det som orsaker min dödsångest vad jag kan förstå är rädslan av att sluta existera, direkt dödsångesten slår till, som kan hända flera gånger per dag så får jag en hemsk känsla i magen och jag vill spy, tanken att allting försvinner, tanken att mina minnen, mina känslor och mina handlingar är borta, tanken av att aldrig mer kunna tänka. Jag är inte troende på någon religion men jag accepterar ändå tanken av återfödelse, men det skrämmer mig nästan mera, då istället är jag rädd för att leva i en evighet som aldrig försvinner, tanken att leva så länge att man upplever allting tills allting blir tråkigt, och när allting har blivit tråkigt och man är läs på att leva så fortsätter man bara att leva för att man återföds, vissa brukar säga att ”men det finns så många saker att göra, man skulle aldrig ledsna.” Jo visst, man skulle ha mycket att göra, om man föds till ett annat djur, det skulle vara roligt i början men efter 1 miljoner år? 10 miljoner år? Tanken skrämmer mig, både att dö och en existens sluta för all evighet och att återfödas för att istället leva en evighet, ingenting låter som ett bra alternativ. Även om himlen finns och man far dit när man dör, vad ska man göra där i en evighet, det finns trots allt bara ändliga saker att göra i en evighet. Tanken om döden plågar mig och har plågat mig i mer än 10 år av mitt korta liv, jag mår så illa att jag stannar hemma från skolan ibland, och tanken lämnar aldrig skallen, bara de korta stunderna som jag har social kontakt i dagsljuset, kvällarna är hemskast.

 

 

känner samma. under några dagar nu så har jag haft en sådan jävla dödsångest, sprungit och spytt hela tiden pga ångest. så jävla rädd, vet inte vad jag ska göra.

Jag känner EXAKT samma sak som du. Funderar extremt mycket på det där med evighet/ändlighet och känner panik inför alla alternativ hittils. Enda tanken som ibland lyckas lugna mig är att man kanske hamnar i ett annorlunda universum där det finns andra alternativ än vad vi vet om. Är precis som du 18 år gammal och haft denna ångest sedan 12 års ålder samt flertalet depressioner och många timmar i terapi för detta. Har alltid känns mig extremt ensam då jag aldrig hört någon prata om detta mer än på ett ”naturligt” sätt vilket gör mg extremt provocerad. Började gråta när jag läste din text för ATG någon äntligen känner samma sak

Anonym skrev:

Jag har haft Dödsångest sen jag var väldigt liten, jag kommer ihåg hur jag ofta sprang till min mor under natten och grät hur jag inte ville dö (jag var mellan 4-7 år när jag sprang till min mor) och har det än idag när jag är 18 år. Det som orsaker min dödsångest vad jag kan förstå är rädslan av att sluta existera, direkt dödsångesten slår till, som kan hända flera gånger per dag så får jag en hemsk känsla i magen och jag vill spy, tanken att allting försvinner, tanken att mina minnen, mina känslor och mina handlingar är borta, tanken av att aldrig mer kunna tänka. Jag är inte troende på någon religion men jag accepterar ändå tanken av återfödelse, men det skrämmer mig nästan mera, då istället är jag rädd för att leva i en evighet som aldrig försvinner, tanken att leva så länge att man upplever allting tills allting blir tråkigt, och när allting har blivit tråkigt och man är läs på att leva så fortsätter man bara att leva för att man återföds, vissa brukar säga att ”men det finns så många saker att göra, man skulle aldrig ledsna.” Jo visst, man skulle ha mycket att göra, om man föds till ett annat djur, det skulle vara roligt i början men efter 1 miljoner år? 10 miljoner år? Tanken skrämmer mig, både att dö och en existens sluta för all evighet och att återfödas för att istället leva en evighet, ingenting låter som ett bra alternativ. Även om himlen finns och man far dit när man dör, vad ska man göra där i en evighet, det finns trots allt bara ändliga saker att göra i en evighet. Tanken om döden plågar mig och har plågat mig i mer än 10 år av mitt korta liv, jag mår så illa att jag stannar hemma från skolan ibland, och tanken lämnar aldrig skallen, bara de korta stunderna som jag har social kontakt i dagsljuset, kvällarna är hemskast.

 

Jag känner EXAKT samma sak som du. Funderar extremt mycket på det där med evighet/ändlighet och känner panik inför alla alternativ hittils. Enda tanken som ibland lyckas lugna mig är att man kanske hamnar i ett annorlunda universum där det finns andra alternativ än vad vi vet om. Är precis som du 18 år gammal och haft denna ångest sedan 12 års ålder samt flertalet depressioner och många timmar i terapi för detta. Har alltid känns mig extremt ensam då jag aldrig hört någon prata om detta mer än på ett ”naturligt” sätt vilket gör mg extremt provocerad. Började gråta när jag läste din text för ATG någon äntligen känner samma sak

Anonym skrev:

Jag har haft Dödsångest sen jag var väldigt liten, jag kommer ihåg hur jag ofta sprang till min mor under natten och grät hur jag inte ville dö (jag var mellan 4-7 år när jag sprang till min mor) och har det än idag när jag är 18 år. Det som orsaker min dödsångest vad jag kan förstå är rädslan av att sluta existera, direkt dödsångesten slår till, som kan hända flera gånger per dag så får jag en hemsk känsla i magen och jag vill spy, tanken att allting försvinner, tanken att mina minnen, mina känslor och mina handlingar är borta, tanken av att aldrig mer kunna tänka. Jag är inte troende på någon religion men jag accepterar ändå tanken av återfödelse, men det skrämmer mig nästan mera, då istället är jag rädd för att leva i en evighet som aldrig försvinner, tanken att leva så länge att man upplever allting tills allting blir tråkigt, och när allting har blivit tråkigt och man är läs på att leva så fortsätter man bara att leva för att man återföds, vissa brukar säga att ”men det finns så många saker att göra, man skulle aldrig ledsna.” Jo visst, man skulle ha mycket att göra, om man föds till ett annat djur, det skulle vara roligt i början men efter 1 miljoner år? 10 miljoner år? Tanken skrämmer mig, både att dö och en existens sluta för all evighet och att återfödas för att istället leva en evighet, ingenting låter som ett bra alternativ. Även om himlen finns och man far dit när man dör, vad ska man göra där i en evighet, det finns trots allt bara ändliga saker att göra i en evighet. Tanken om döden plågar mig och har plågat mig i mer än 10 år av mitt korta liv, jag mår så illa att jag stannar hemma från skolan ibland, och tanken lämnar aldrig skallen, bara de korta stunderna som jag har social kontakt i dagsljuset, kvällarna är hemskast.

Jag måste få hjälp

Vet inte vad jag ska ta mig till. Det finns ju fan noll bevis på något efter döden. Jag får panik, jag står inte ut. Jag mår illa, hjärtat rusar, gråten väller upp, det slår typ lock för öronen. Allt rusar, och efter ett par minuter ebbar det ut och jag känner mig  helt matt, tom, och så börjar det om.  Det är knappt så jag vill somna, för tänk om jag inte vaknar. Mörker, utan att man vet om det, inga drömmar, ingenting INGENTING!!! Min kollega sa ” men du vet ju inte om att du är död”

Nä precis! Vad vet jag när jag väl är det, vad minns jag, ser jag, hör jag, NADA!

 

 

 

Mitt i denna ångest försöker jag bli gravid, och jag vet inte om det gör att känslan inför döden blir värre.

Känner att om något medium kan visa mig att det finns något sen,så kanske jag får det lite lättare. Om jag kunde få kontakt med nära och kära som gått vidare, där det framkommer sånt som ingen annan kan veta.

Har dock ingen aning om vem jag ska gå till. Går nog helst till någon via rekommendation.

 

//M

Anonym skrev:

Jag måste få hjälp Vet inte vad jag ska ta mig till. Det finns ju fan noll bevis på något efter döden. Jag får panik, jag står inte ut. Jag mår illa, hjärtat rusar, gråten väller upp, det slår typ lock för öronen. Allt rusar, och efter ett par minuter ebbar det ut och jag känner mig helt matt, tom, och så börjar det om. Det är knappt så jag vill somna, för tänk om jag inte vaknar. Mörker, utan att man vet om det, inga drömmar, ingenting INGENTING!!! Min kollega sa ” men du vet ju inte om att du är död” Nä precis! Vad vet jag när jag väl är det, vad minns jag, ser jag, hör jag, NADA! Mitt i denna ångest försöker jag bli gravid, och jag vet inte om det gör att känslan inför döden blir värre. Känner att om något medium kan visa mig att det finns något sen,så kanske jag får det lite lättare. Om jag kunde få kontakt med nära och kära som gått vidare, där det framkommer sånt som ingen annan kan veta. Har dock ingen aning om vem jag ska gå till. Går nog helst till någon via rekommendation. //M

Det bästa alternativet man kan ta är att få hjälp från en terapeut, där man får prata ut vad man känner och få tips och hjälp från terapeuten. Det är inte alltid man vill ta sådan hjälp eftersom man inte tycker om sådan hjälp av olika skäl. Ibland räcker det bara att ha någon nära och kär som man kan prata med om sina besvär eller vänner som hjälper en, man måste hitta aktiviteter som kan ockupera ens tankar så dödsångesten inte tar upp allt för mycket av ens vardags liv, för mig så slår tankegångarna om dödsångest igång när jag sitter ensam, eller är i mörkret eller bara låter mina tankar inte vara fokuserat på någonting. Ibland så kommer dem ändå fast man har alla dessa skydd, men det kommer att bli bra även fast tankarna inte försvinner 100% så länge du minskar hur ofta dem uppstår så känner man sig lite bättre, du bör söka tröst hos din partner.

De enda tipsen jag kan ge dig är att hitta aktiviteter som tar upp dina tankar, prata med någon som förstår och kan stötta dig utan att komma med kommentarer om vad de tror händer efteråt, försök hålla dina tankar i nuet, och när tankarna kommer låt dig inte sitta ner och tänka, försök göra någonting istället. Eftersom du även försöker bli med barn är det extra viktigt att ha någon att prata med, så du bör sök professionell hjälp av en terapeut dem kan hjälpa.

Anonym skrev:

Jag känner EXAKT samma sak som du. Funderar extremt mycket på det där med evighet/ändlighet och känner panik inför alla alternativ hittils. Enda tanken som ibland lyckas lugna mig är att man kanske hamnar i ett annorlunda universum där det finns andra alternativ än vad vi vet om. Är precis som du 18 år gammal och haft denna ångest sedan 12 års ålder samt flertalet depressioner och många timmar i terapi för detta. Har alltid känns mig extremt ensam då jag aldrig hört någon prata om detta mer än på ett ”naturligt” sätt vilket gör mg extremt provocerad. Började gråta när jag läste din text för ATG någon äntligen känner samma sak

Det är en viss säkerhet att själv lära sig att det finns andra med våra tankegångar, istället för att någon har sagt “det finns fler som tänker och känner likadant” och istället se för en själv att andra har samma ångest gör att man får en bekräftelse, att man inte är ensam trots allt. Jag har själv aldrig tagit hjälp av terapi, även fast jag rekommenderar det till andra, jag har bara suttit själv i min ångest, tagit mig hjälp av strategier som jag själv funnit varit användbara. Jag skrev min text för att få ut någonting som jag aldrig har pratat om och aldrig delat med mig av för att se med mina egna ögon att i alla kategorier av dödsångest så finns det andra som känner som jag själv.

Jag är tacksam för att du svarade på det jag skrev och delade med dig av dina erfarenheter, och hur men text påverkade dig, vi är inte ensamma och det finns andra som känner som oss.

Anonym skrev:

känner samma. under några dagar nu så har jag haft en sådan jävla dödsångest, sprungit och spytt hela tiden pga ångest. så jävla rädd, vet inte vad jag ska göra.

Kan inte ens längre föreställa mig hur hemskt det var i början av ångesten, även nu vill man ju så klart springa och spy, och gråta och man känner sig rädd, men jag tror inte att det är på samma nivå som någon som nyligen har fått det, för man har lärt sig strategier till hur man kan strida emot och komma undan tankarna till viss grad, istället för 100% så blir det 75% eller vad man nu ska säga, även det minsta möjliga kan hjälpa, och om något hjälper ens lite gran så blir det mycket mer tåligt, även fast man gråter.

Det som ibland hjälper mig, och kanske kan hjälpa dig är att försöka hitta aktiviteter, dödsångest är en tanke gång på vad som händer långt in i framtiden så istället för att vara fokuserad där, försök fokusera på nuet, umgås med familj, kompisar och en partner om man har, upplev värden gott på ont, kanske ta en paus från vissa serier eller filmer som du ser på om de ofta sätter igång din dödsångest. Allas upplevelse om dödsångest och hur dem väljer att hantera den är personligt, det funkar inte exakt lika dant för alla och även fast man har tekniker så kanske den aldrig försvinner helt, gör saker som du blir glad utav och gillar. Försök bara inte vara ensam, det jag säger kanske inte har så stor mening för dig, men det jag upplevde och upplever är att det värsta kom när jag var ensam, när man inte hade någon att till ge sitt fokus till. Dela med dig av det du känner och tycker till andra som lyssnar, kurator, terapeut eller vänner, kära och bekanta, jag är ledsen att jag inte kan hjälpa mer än att dela med mig om mina erfarenheter men kom bara ihåg, du är inte ensam.

Jag vet ej vart jag riktigt ska börja, jag har legat inne på psyk 3 gånger. Jag så fort jag kommer dit så känner jag nej jag vill ut, och så fort jag är ute (när jag VÄL får komma ut)… och sen är jag samma jag orkar ej någonting jag bara gör vardags sysslorna som man ska men jag är som ett vandrande skelett som bara väntar på att falla. Och alla möjliga självmordstankar, inget riktigt förbättras. Och för över 1 månad sen dog min andra halva, ihjäl skjuten .. Jag är ännu tommare, nu har jag absoluINGEN att vända mig till. Och jag bara jobbar ihjäl mig istället.. Jag undrar bara vad fan man ska ta sig till och jag kan ju också säga att detta är inte det ändå som hänt, utan konstant händer det saker små som byggs på eller stora saker som får man bryta totalt ihop? Och varför? Jag har förändrats så mycket, och verkligen insolerat mig själv! Jag hatar att ej våga prata och va sprallig som förr? Jag möter inte ens större umgängen längre. Så har det varit de senaste 3 åren. Jag känner mig så svag! Och jobba ihjäl sig är slitsamt,

Anonym skrev:

Jag vet ej vart jag riktigt ska börja, jag har legat inne på psyk 3 gånger. Jag så fort jag kommer dit så känner jag nej jag vill ut, och så fort jag är ute (när jag VÄL får komma ut)… och sen är jag samma jag orkar ej någonting jag bara gör vardags sysslorna som man ska men jag är som ett vandrande skelett som bara väntar på att falla. Och alla möjliga självmordstankar, inget riktigt förbättras. Och för över 1 månad sen dog min andra halva, ihjäl skjuten .. Jag är ännu tommare, nu har jag absoluINGEN att vända mig till. Och jag bara jobbar ihjäl mig istället.. Jag undrar bara vad fan man ska ta sig till och jag kan ju också säga att detta är inte det ändå som hänt, utan konstant händer det saker små som byggs på eller stora saker som får man bryta totalt ihop? Och varför? Jag har förändrats så mycket, och verkligen insolerat mig själv! Jag hatar att ej våga prata och va sprallig som förr? Jag möter inte ens större umgängen längre. Så har det varit de senaste 3 åren. Jag känner mig så svag! Och jobba ihjäl sig är slitsamt,

 

Jag önskar jag kunde hjälpa dig. Du är inte ensam.. Finns det något du kan tänka på, som på något vis skulle kunna hjälpa dig? Vad som helst.