Alla med dödsångest kolla hit!

Bra och mycket viktig tråd du har skapat. Jag har haft dödsångest i vuxen ålder. Många män i min släkt har dött alldeles för tidigt i cancer och man har börjat oroa sig att man bär den ärftliga genen. Blir snart 35 så man tänker mer och mer på det och att man ska gå och kolla sig, (funderar om jag är hypokondriker oxå) Oroar mig även att nåt ska hända när jag kör bil. Om jag inte har kontroll över situationen blir det panik.

Anonym skrev:

Hej! Jag har så extremt mycket dödsångest och har haft det så länge jag kan minnas… Jag försöker just nu skriva en text eller ja, en kort bok ungefär som just ska handla om hur det är att leva med dödsångest! Jag tycker att ämnet är alldeles för tabubelagt men det är något som extremt många i samhället upplever. Därför måste vi börja prata om det och försöka få våra röster hörda! Så, om du eller någon du känner lever med dödsångest (den måste inte vara extrem och du måste inte ha massor av erfarenheter av den) så får ni gärna skriva här! Jag vill gärna ha med hur folk upplever dödsångest på olika sätt och hur ni mår/gör när ni just tänker på döden. Det kan vara allt möjligt om döden, hur ni ser på livet efter döden, om ni är rädda för att någon i er närhet ska dö, om ni själva är rädda för att dö osv osv… Jag vet att det är svårt att skriva just om dödsångest eftersom det kan vara svårt att formulera sig, men gör bara ert bästa. Ni kommer såklart vara heeelt anonyma i min så kallad bok haha. Tack på förhand! PS: fortsätt kämpa med er dödsångest, jag vet att det är jobbigt men vi är här för varandra <3

Jag har inte haft min dödsångest jättelänge, men den är superjobbig då det blir så ångestladdat. Om mina vänner sitter och pratar om rymden eller tex mord får jag ångest och det tåras. Jag studerar i skolan och min dödsångest brukar oftast vara den som gör att jag har koncentrations svårigheter, och då brukar jag sitta och försöka klura ut hur jag kommer ut lättast om tex en gärningsman kommer in i klassrummet och skjuter ner alla, eller om ett flygplan skulle störta. Det är jättejobbigt.

Anonym skrev:

Jag har inte haft min dödsångest jättelänge, men den är superjobbig då det blir så ångestladdat. Om mina vänner sitter och pratar om rymden eller tex mord får jag ångest och det tåras. Jag studerar i skolan och min dödsångest brukar oftast vara den som gör att jag har koncentrations svårigheter, och då brukar jag sitta och försöka klura ut hur jag kommer ut lättast om tex en gärningsman kommer in i klassrummet och skjuter ner alla, eller om ett flygplan skulle störta. Det är jättejobbigt.

 

hej den senaste tiden har döden varit i tankarna hela tiden. när jag tänker på döden så får jag hyperpanik kan inte andas känns som jag fryser till is. blir förlamad överallt. och när någon säger att det är temporärt att det är endast illsuioner som förlamar logiken så vågar jag ändå inte leva. jätteläskigt vet inte vad jag ska ta mig till. kan psykologer om sådant?

Hej

Låg och spelade lite spel på mobilen, och dödsångesten slog till. Jag googlade direkt, hjälp mot dödsångest och hittade denna tråden. Jag har haft detta så länge jag kan minnas, grät mig ofta till sömns. Jag kan inte beskriva den känslan som uppstår när tankarna hamnar där. Det blir tomt, mörkt, jag mår illa, vill kräkas, tårarna väller fram. Jag börjar tänka på alla som kommer dö, kan dö, ifrån mig och jag ifrån dem. Jag tänker bara på ordet inget. För det är vad jag känner väntar , inget. Jag vet inget, känner inget, hör inget, ser inget, drömmer inte. Det kommer vara ingenting. Och det gör så ont, jag är så fasligt rädd för just detta ingenting.

 

Ibland avundas jag dem som är troende, oavsett vad det är dom tror på, för de är så säkra på att komma vidare. Jag öskar jag visste vad som väntade, är det något eller är det just inget? Jag har sett min mamma gå bort, hon såg fridfull ut, som att hon sov. Men hon sover inte, hon är död. Det finns inget mer för henne, eller gör det?

Jag vet inte, och därför är jag rädd. Jag vet inte, men jag antar att det inte finns något

Har många gånger funderat på om jag ska gå till ett medium. Skulle något dyka upp eller någon med saker ingen annan kan veta än jag och ex min mamma. Ja då kanske kanske skulle jag få mer ro i kroppen.

 

Jag är 41 år gammal, och har levt med det här i över 30 år. Det kommer och går, men när det kommer, ja då vet jag vare sig in eller ut. Jag önskar jag hade någon att prata med i samma sits.

 

kramar till er alla

 

 

Anonym skrev:

Hej Låg och spelade lite spel på mobilen, och dödsångesten slog till. Jag googlade direkt, hjälp mot dödsångest och hittade denna tråden. Jag har haft detta så länge jag kan minnas, grät mig ofta till sömns. Jag kan inte beskriva den känslan som uppstår när tankarna hamnar där. Det blir tomt, mörkt, jag mår illa, vill kräkas, tårarna väller fram. Jag börjar tänka på alla som kommer dö, kan dö, ifrån mig och jag ifrån dem. Jag tänker bara på ordet inget. För det är vad jag känner väntar , inget. Jag vet inget, känner inget, hör inget, ser inget, drömmer inte. Det kommer vara ingenting. Och det gör så ont, jag är så fasligt rädd för just detta ingenting. Ibland avundas jag dem som är troende, oavsett vad det är dom tror på, för de är så säkra på att komma vidare. Jag öskar jag visste vad som väntade, är det något eller är det just inget? Jag har sett min mamma gå bort, hon såg fridfull ut, som att hon sov. Men hon sover inte, hon är död. Det finns inget mer för henne, eller gör det? Jag vet inte, och därför är jag rädd. Jag vet inte, men jag antar att det inte finns något Har många gånger funderat på om jag ska gå till ett medium. Skulle något dyka upp eller någon med saker ingen annan kan veta än jag och ex min mamma. Ja då kanske kanske skulle jag få mer ro i kroppen. Jag är 41 år gammal, och har levt med det här i över 30 år. Det kommer och går, men när det kommer, ja då vet jag vare sig in eller ut. Jag önskar jag hade någon att prata med i samma sits. kramar till er alla

 

Känner PRECIS samma, det är det här ingenting som jag kan få ren panik av. Vet liksom inte vad jag ska ta mig till när tankarna dyker upp.

Jag är bara 20 år men har känt såhär ända sedan jag började ifrågasätta min familjs kristna tro, och det måste varit minst 6 år sen.

Pratar gärna också med folk som känner samma, ingen i min familj eller vänner förstår mina känslor i det här.

jag har försökt göra ett inlägg där jag delade mitt namn, så att ni som vill skulle kunna ta kontakt med mig. Utanför ett öppet forum. Men det inlägget togs bort. Jag vet inte varför jag inte skulle ha rättigheter att dela mitt eget namn.. någon som vet hur man kan gå tillväga ?

På grund av att namn bryter mot våra användarvillkor. Publicerar du namn eller andra igenkänningstecken så kommer inläggen att tas bort av oss moderatorer

>>Anonymitet och bilder
Alla inlägg är anonyma. Användarnamnen är helt slumpmässigt valda för att skydda anonymiteten hos våra användare i så stor utsträckning som möjligt. Det kan verka som en bra idé att dela namn och bild när man mår dåligt, men efter ett tag kan man ångra sig. Vi vill däremot främja öppenhet och därför är man är varmt välkommen att berätta sin historia i Garderoben.
På Mind Forum kan man inte lägga upp bilder, men det går däremot att länka till externt innehåll. Vi vill skydda användarna från stötande innehåll och ber er alla att respektera detta.<<

mer om våra användarvillkor hittar du här

vänliga hälsningar

MIND

• Detta svar redigerades för 5 år sedan av en moderator.

Anonym skrev:

På grund av att namn bryter mot våra användarvillkor. Publicerar du namn eller andra igenkänningstecken så kommer inläggen att tas bort av oss moderatorer >>Anonymitet och bilder Alla inlägg är anonyma. Användarnamnen är helt slumpmässigt valda för att skydda anonymiteten hos våra användare i så stor utsträckning som möjligt. Det kan verka som en bra idé att dela namn och bild när man mår dåligt, men efter ett tag kan man ångra sig. Vi vill däremot främja öppenhet och därför är man är varmt välkommen att berätta sin historia i Garderoben. På Mind Forum kan man inte lägga upp bilder, men det går däremot att länka till externt innehåll. Vi vill skydda användarna från stötande innehåll och ber er alla att respektera detta.<< mer om våra användarvillkor hittar du här vänliga hälsningar MIND

Okej. Jag förstår tanken. Men jag kan ändå inte se att det är upp till er. Tråkigt att man inte själv ska kunna välja huruvida man vill ta kontakt med andra eller ej.

Vad jag kan se har ni ingen privat chatt…? Man kanske inte vill dela allt med alla menar jag.

Jag är 25 år. Jag känner igen mig i allt ni skriver.  Existensiell dödsångest här också och har haft det sedan tidiga tonåren. Sen blev det värre runt 20. Jag är annars en väldigt glad och utåtriktad person men när jag stannar upp och tänker på att jag finns, det kan vara under tandborstningen eller på bussen hem efter en stressig dag, så får jag panik. Börjar kallsvettas. 1000 tankar och samtidigt inga alls i huvudet. En smäll var det någon över som beskrev det. Exakt så! Jag kommer ju bara försvinna. Allt som är jag och allt som jag upplever kommer gå upp i rök med mig.

Jag gick till en psykolog ett tag men vi lyckades inte lösa mitt problem. Jag tror att det var för att hon själv inte var rädd. Samma med min sambo. Han säger att jag ska försöka ta reda på ANLEDNINGEN till att jag är rädd för döden. Han förstår inte att anledningen liksom är sanningen. Att jag inte kommer finnas mer. Och det finns ingenting som kan ändra på den sanningen. Det är inget i min barndom eller någon utlösande faktor som är boven (I wish!). Det är bara sanningen.

Finns det någon psykolog/terapeut i Sverige som specialiserat sig på dödsångest?

Jag igen, fy fan vad jobbigt det är.

Vet varken ut eller in, jobbigare blir det såklart när jag inte tagit mina sertralin, men så fort hjärnan traskat in på det här spåret så är det svårt att ta sig ur. Det var någon som la ut sitt namn och hur profilen såg ut på fb, vilket verkar vara borta nu.

Måste ta tag i detta känner jag.

Känner igen mig i det någon skrev om att hitta lösningar om vissa saker uppstår. Gör samma sak, även med medlemmar i min familj. Planet störtar, en mördare härjar på skolan, båten sjunker, någon har bomb på tunnelbanan osv osv.

 

 

 

 

 

 

Jag är 24 år gammal och det är skrämmande hur fort allt kan slå om. Ena sekunden är allt bra och leendet strålar och andra sekunden så slår allt om och tankarna om att försvinna och aldrig mer få existera accelerera i samma tackt som ett tåg från perrongen och hela kroppen går in i rå panik. Ostopbart så börjar jag att skrika av rädsla, kroppen fylls av adrenalin och hjärtat slår så snabbt att det gör ont i bröstet. Jag springer iväg i panik som att jag blir jagad av en mördare och skakar något så fruktansvärt. När allt lugnar sig så kommer tårarna och det gör ont i hela kroppen och hjärnan är helt utmattad.

I perioder så är det här min vardag. Det är så oförklarligt hemskt att uppleva och jag kämpar än idag efter 6 år med att hitta något som kan lindra eller få bort besvären.

Ge aldrig upp hoppet! För alla förtjänar att må bra och vara lycklig även du som läser det här!