Alla med dödsångest kolla hit!

Hej! Jag har så extremt mycket dödsångest och har haft det så länge jag kan minnas… Jag försöker just nu skriva en text eller ja, en kort bok ungefär som just ska handla om hur det är att leva med dödsångest! Jag tycker att ämnet är alldeles för tabubelagt men det är något som extremt många i samhället upplever. Därför måste vi börja prata om det och försöka få våra röster hörda! Så, om du eller någon du känner lever med dödsångest (den måste inte vara extrem och du måste inte ha massor av erfarenheter av den) så får ni gärna skriva här! Jag vill gärna ha med hur folk upplever dödsångest på olika sätt och hur ni mår/gör när ni just tänker på döden. Det kan vara allt möjligt om döden, hur ni ser på livet efter döden, om ni är rädda för att någon i er närhet ska dö, om ni själva är rädda för att dö osv osv… Jag vet att det är svårt att skriva just om dödsångest eftersom det kan vara svårt att formulera sig, men gör bara ert bästa. Ni kommer såklart vara heeelt anonyma i min så kallad bok haha. Tack på förhand! PS: fortsätt kämpa med er dödsångest, jag vet att det är jobbigt men vi är här för varandra <3

Anonym skrev:

Hej! Jag har så extremt mycket dödsångest och har haft det så länge jag kan minnas… Jag försöker just nu skriva en text eller ja, en kort bok ungefär som just ska handla om hur det är att leva med dödsångest! Jag tycker att ämnet är alldeles för tabubelagt men det är något som extremt många i samhället upplever. Därför måste vi börja prata om det och försöka få våra röster hörda! Så, om du eller någon du känner lever med dödsångest (den måste inte vara extrem och du måste inte ha massor av erfarenheter av den) så får ni gärna skriva här! Jag vill gärna ha med hur folk upplever dödsångest på olika sätt och hur ni mår/gör när ni just tänker på döden. Det kan vara allt möjligt om döden, hur ni ser på livet efter döden, om ni är rädda för att någon i er närhet ska dö, om ni själva är rädda för att dö osv osv… Jag vet att det är svårt att skriva just om dödsångest eftersom det kan vara svårt att formulera sig, men gör bara ert bästa. Ni kommer såklart vara heeelt anonyma i min så kallad bok haha. Tack på förhand! PS: fortsätt kämpa med er dödsångest, jag vet att det är jobbigt men vi är här för varandra <3

 

 

hej tack som fan att du startade denna tråd!

jag har nu i 2 veckor haft en jävla dödsångest. jag vet inte varför. i närmare 2 veckor har det känts som att tiden har gått ikapp mig och att jag fastnat i tiden typ. och det har känts så jävla starkt som att när jag dör så kommer jag att fastna i någon dvala eller något. eller fastna i något ”inte” och ibland har jag känt mig död. jag är så jävla rädd. och det är komiskt lite för att jag har en historia av att försöka ta mitt liv. men nu när döden har känts så närvarande(mer än innan) så har jag haft en jävla ångest. bara varit så jävla rädd. vet inte vad jag ska göra.

hoppas det går bra med din bok. jag tycker det är jävligt bra att du startar ett sådant projekt. jätteviktigt, ju mer man pratar om det kanske man kan finna vägar till att undvika det jobbiga, vet inte. kram till dig.

tumme upp!

Hej, dödsångest är extremt jobbigt att ha och jag tror inte folk riktigt inser hur det är att leva med det… Det är lätt att problemet glöms bort vilket är något det inte ska göras för av egna erfarenheter är det värsta när någon förnekar ens problem eller förminskar dem. Jag vet ju inte hur din dödsångest är eftersom det finns så sjukt många olika men jag har alltid känt mig så ensam. Ensam med att ha dödsångest, ensam att ingen kan förstå mig och helt enkelt bara fruktansvärt ensam. Nu när jag försöker skriva någon slags bok om detta har jag läst på om dödsångest, tyvärr finns det inte så många som skriver om det… Men mitt tips till dig är att faktiskt läsa på om dödsångest! Det finns tre olika varianter av dödsångest och jag har existentiell dödsångest när jag läste vad det handlade om kunde jag verkligen relatera och nu har jag fått lite grep om vad min dödsångest handlar om vilket också hjälper mig att kunna hantera den lite bättre. Tack för att du svarade mig!!

Anonym skrev:

Hej, dödsångest är extremt jobbigt att ha och jag tror inte folk riktigt inser hur det är att leva med det… Det är lätt att problemet glöms bort vilket är något det inte ska göras för av egna erfarenheter är det värsta när någon förnekar ens problem eller förminskar dem. Jag vet ju inte hur din dödsångest är eftersom det finns så sjukt många olika men jag har alltid känt mig så ensam. Ensam med att ha dödsångest, ensam att ingen kan förstå mig och helt enkelt bara fruktansvärt ensam. Nu när jag försöker skriva någon slags bok om detta har jag läst på om dödsångest, tyvärr finns det inte så många som skriver om det… Men mitt tips till dig är att faktiskt läsa på om dödsångest! Det finns tre olika varianter av dödsångest och jag har existentiell dödsångest när jag läste vad det handlade om kunde jag verkligen relatera och nu har jag fått lite grep om vad min dödsångest handlar om vilket också hjälper mig att kunna hantera den lite bättre. Tack för att du svarade mig!!

 

min dödsångest är också existentiell, fan vad skönt att det finns andra som känner samma! har också trott att jag varit ensam.

jag tackar dig ifrån djupet av mig att du skriver ett inlägg om detta, du ger mig hopp.

vi lever i en tid där för mycket är för lite och det som är viktigt är inget. ditt bokprojekt kommer göra stor skillnad.

tack själv.

 

Hej. Jag är 17 år, snart 18. Jag har djup dödsångest. Jag redan som 13 åring hade tankar om döden, jag redan som 13 åring tyckte att livet var helt sjukt, jag hade precis börjat högstadiet och låg och grät nästan varje dag under en period. Jag kan varken fly från döden, jag kan inte heller fly från rädslan för döden, den ligger där, djupt inne i mig.

Jag försökte verkligen förklara hur jag mådde för min pappa, men någon som inte lever med dödsångest har ingen aning om hur man varken ska hantera någon som skakar och skriker med gråten i halsen eller hur man ska förklara varför livet är som det är. Det kändes som att jag var själv om detta, jag visste inte ens att det fanns ett ord på den här känslan som ingen kan förklara, känslan man får i mörkret på kvällarna är verkligen obeskrivlig men det bästa ordet jag kan få fram är tomhet.

Tankarna som åker fram och tillbaka är verkligen helt obeskrivliga. När man är som djupast i sin ångest så kan man inte ens beskriva vad man tänker på, för då har man redan gått så bisarrt djupt in i sig själv så man glömmer bort hur det var. Jag vet bara att den känslan man får när man gått så djupt in i sig själv är den värsta känslan jag vet, jag hatar den.

Jag hade kunnat skriva flera sidor om hur jag har upplevt min ångest men det är ingen mening. På grund av den anledningen att ingen i världen kommer någonsin kunna sätta ord på hur det känns, inte ens jag. Som levt med detta under 5 års tid och antagligen mycket, mycket, mycket längre.

Anonym skrev:

Hej. Jag är 17 år, snart 18. Jag har djup dödsångest. Jag redan som 13 åring hade tankar om döden, jag redan som 13 åring tyckte att livet var helt sjukt, jag hade precis börjat högstadiet och låg och grät nästan varje dag under en period. Jag kan varken fly från döden, jag kan inte heller fly från rädslan för döden, den ligger där, djupt inne i mig. Jag försökte verkligen förklara hur jag mådde för min pappa, men någon som inte lever med dödsångest har ingen aning om hur man varken ska hantera någon som skakar och skriker med gråten i halsen eller hur man ska förklara varför livet är som det är. Det kändes som att jag var själv om detta, jag visste inte ens att det fanns ett ord på den här känslan som ingen kan förklara, känslan man får i mörkret på kvällarna är verkligen obeskrivlig men det bästa ordet jag kan få fram är tomhet. Tankarna som åker fram och tillbaka är verkligen helt obeskrivliga. När man är som djupast i sin ångest så kan man inte ens beskriva vad man tänker på, för då har man redan gått så bisarrt djupt in i sig själv så man glömmer bort hur det var. Jag vet bara att den känslan man får när man gått så djupt in i sig själv är den värsta känslan jag vet, jag hatar den. Jag hade kunnat skriva flera sidor om hur jag har upplevt min ångest men det är ingen mening. På grund av den anledningen att ingen i världen kommer någonsin kunna sätta ord på hur det känns, inte ens jag. Som levt med detta under 5 års tid och antagligen mycket, mycket, mycket längre.

 

 

fan din historias är så lik min. jag har haft det sedan jag var 11 och nu är jag 21. hur fan ska man hantera det, och som du säger: vem ska man prata med? jag tycker att det här är det viktigaste att prata om. för jag tror många lider av detta men hur pratar man om det?  stor kram till dig!

Hej! Har dödsångest och är bara tonåring. Tänker på döden som att allt jag har gjort i livet bara försvinner på ett musklick och att det inte kommer finnas något kvar av mig på jorden. Allt arbete jag gjort bara är meningslöst.

Hej, jag är en tjej på 18 år och även jag har dödsångest. Framtill något år sedan hade jag aldrig upplevt en rädsla inför döden och kunde utan problem tala öppet om döden och om mina teorier om vad som händer efter att man dör. Men sedan hände något, jag vet inte exakt när och inte varför, men något hände som förändrade detta. Jag är rädd för döden och lever av en ständig rädsla för döden, att livet ska ta slut och för att jag inte ska finnas. Jag vet mycket väl att jag är ung och har i stort sett hela livet framför mig, men kan ändå inte skaka bort denna rädsla. Dessa skrämmande tankar kommer oftast till mig sent på kvällen och natten när jag inte kan sova. För att trösta mig själv kollar jag på roliga videos på youtube eller kramar om min pojkvän, för att känna mig trygg och vilseleda dessa tankar. Men tankarna återkommer alltid och får mig att känna ett stort obehag, jag kan inte lyssna, prata eller skriva om döden utan att få ångest eller panik. Min mamma säger att hon också har varit rädd för döden i perioder men att det för de flesta går över och att rädslan oftast är temporär. Jag börjar oroa mig för att detta inte är fallet för mig och att rädslan alltid kommer finnas där. Jag hoppas verkligen inte det. Efter att detta pågått under en längre tid bestämde jag mig för att läsa om dödsångest och skriva om det istället för att sopa det under mattan. Jag hoppas verkligen att det hjälper, för det är jobbigt att leva i det och med det. Vi som är rädda borde våga tala om detta och hjälpa varandra igenom tankarna, ingen är ensam.

Hej!

Jag är 20 årig tjej och har börjat få dödsångest de senaste åren, kanske som 16åring. Kan inte tänka på det utan att få ren panik, därför avfärdar jag alltid det. I sociala sammanhang om någon börjar prata om ”efter döden” eller ”rymden” så måste jag gå därifrån om det är mer än en snabb ytlig konversation. Det blev lite bättre efter att min mormor dog eftersom att jag började tänka att det inte finns en chans att hon är helt borta. För det är det jag har panik över, att försvinna. Att allt jag gjort är meningslöst. Jag vill inte leva så, att det ska vara meningslöst. Men jag får också panik av tanken att dö och försvinna. Så jag passar varken in i livet eller döden. Jag avundas folk som är religiösa eller tror på något annat efterliv. Jag försöker tro men i grund och botten gör jag inte det.

Känner nästan att det ger mig så mycket ångest att jag snart borde söka hjälp över det. För det försvinner inte.

Skulle verkligen vilja läsa din bok, om jag nu skulle klara av det ens. Bara det här svaret var extremt jobbigt att skriva

 

Anonym skrev:

Hej! Jag har så extremt mycket dödsångest och har haft det så länge jag kan minnas… Jag försöker just nu skriva en text eller ja, en kort bok ungefär som just ska handla om hur det är att leva med dödsångest! Jag tycker att ämnet är alldeles för tabubelagt men det är något som extremt många i samhället upplever. Därför måste vi börja prata om det och försöka få våra röster hörda! Så, om du eller någon du känner lever med dödsångest (den måste inte vara extrem och du måste inte ha massor av erfarenheter av den) så får ni gärna skriva här! Jag vill gärna ha med hur folk upplever dödsångest på olika sätt och hur ni mår/gör när ni just tänker på döden. Det kan vara allt möjligt om döden, hur ni ser på livet efter döden, om ni är rädda för att någon i er närhet ska dö, om ni själva är rädda för att dö osv osv… Jag vet att det är svårt att skriva just om dödsångest eftersom det kan vara svårt att formulera sig, men gör bara ert bästa. Ni kommer såklart vara heeelt anonyma i min så kallad bok haha. Tack på förhand! PS: fortsätt kämpa med er dödsångest, jag vet att det är jobbigt men vi är här för varandra <3

Anonym skrev:

Hej! Jag har så extremt mycket dödsångest och har haft det så länge jag kan minnas… Jag försöker just nu skriva en text eller ja, en kort bok ungefär som just ska handla om hur det är att leva med dödsångest! Jag tycker att ämnet är alldeles för tabubelagt men det är något som extremt många i samhället upplever. Därför måste vi börja prata om det och försöka få våra röster hörda! Så, om du eller någon du känner lever med dödsångest (den måste inte vara extrem och du måste inte ha massor av erfarenheter av den) så får ni gärna skriva här! Jag vill gärna ha med hur folk upplever dödsångest på olika sätt och hur ni mår/gör när ni just tänker på döden. Det kan vara allt möjligt om döden, hur ni ser på livet efter döden, om ni är rädda för att någon i er närhet ska dö, om ni själva är rädda för att dö osv osv… Jag vet att det är svårt att skriva just om dödsångest eftersom det kan vara svårt att formulera sig, men gör bara ert bästa. Ni kommer såklart vara heeelt anonyma i min så kallad bok haha. Tack på förhand! PS: fortsätt kämpa med er dödsångest, jag vet att det är jobbigt men vi är här för varandra <3

Bra att du vill skriva en bok om dödsångest – men vi på Mind vill uppmärksamma dig på att alla som skriver här är anonyma redan. 🙂

vänliga hälsningar Mind

• Detta svar redigerades för 5 år sedan av en moderator.

Anonym skrev:

För det är det jag har panik över, att försvinna. Att allt jag gjort är meningslöst. Jag vill inte leva så, att det ska vara meningslöst. Men jag får också panik av tanken att dö och försvinna. Så jag passar varken in i livet eller döden. Jag avundas folk som är religiösa eller tror på något annat efterliv. Jag försöker tro men i grund och botten gör jag inte det. Känner nästan att det ger mig så mycket ångest att jag snart borde söka hjälp över det. För det försvinner inte.

 

Hej! När jag läser det du skriver, så inser jag att det kunde lika gärna varit jag själv som skrivit det. Jag känner exakt som du vad gäller meningslöshet och den religiösa biten.

Jag försöker tänka positiva tankar istället men då känner jag mig dum. Ungefär som om jag försöker lura mig själv.. Men det är typ det jag behöver göra. Få mig att glömma bort det faktum. Just nu känns det supersvårt.. Känns alltid skönt o veta att det finns fler som är som en själv..

 

Kram

Anonym skrev:

Hej! Jag har så extremt mycket dödsångest och har haft det så länge jag kan minnas… Jag försöker just nu skriva en text eller ja, en kort bok ungefär som just ska handla om hur det är att leva med dödsångest! Jag tycker att ämnet är alldeles för tabubelagt men det är något som extremt många i samhället upplever. Därför måste vi börja prata om det och försöka få våra röster hörda! Så, om du eller någon du känner lever med dödsångest (den måste inte vara extrem och du måste inte ha massor av erfarenheter av den) så får ni gärna skriva här! Jag vill gärna ha med hur folk upplever dödsångest på olika sätt och hur ni mår/gör när ni just tänker på döden. Det kan vara allt möjligt om döden, hur ni ser på livet efter döden, om ni är rädda för att någon i er närhet ska dö, om ni själva är rädda för att dö osv osv… Jag vet att det är svårt att skriva just om dödsångest eftersom det kan vara svårt att formulera sig, men gör bara ert bästa. Ni kommer såklart vara heeelt anonyma i min så kallad bok haha. Tack på förhand! PS: fortsätt kämpa med er dödsångest, jag vet att det är jobbigt men vi är här för varandra <3

Hejj! Jag är 17 år och har levt med dödsångest i flera år.. Jag håller verkligen med om att just ämnet ”dödsångest” är  tabulagt, för om man drar upp de framför någon så blir oftast svaret tillbaka ”Jaja men vi alla kommer dö någon gång” Jaa ? Men det vet jag väll, men de som dom inte förstår är exakt dehär med att leva med dödsångest… Att varje dag ha grov ångest, men av något som är de naturligaste vi har i livets gång. Jag skulle nog beskriva min dödsångest som en smäll. En riktig smäll som bara får mig att vilja gråta och skrika. Dödsångest för mig har varit en av dom allra jobbigaste stunderna i mitt liv och är fortfarande. När jag får dödsångest så är det som 1000 olika tankar bara far runt i mitt huvud. Men den allra jobbigaste tanken är just ” Vad händer?”  Jag kommer alltså inte leva ?? Hur är det möjligt… Jag är ingenting, jag är ingen… Jag finns inte längre… Vad händer med min själ ? Jag kan inte bara sluta leva! Mitt liv kan inte ta slut… Jag kommer aldrig kunna tänka, se, eller känna något för jag finns inte… Kommer jag att bara försvinna? Det känns så himla overkligt… Känslan av att dö får mig att vilja skrika och gråta på samma gång… Den får mig att vilja springa långt härifrån… Den får mig att verkligen vilja stanna tiden för alltid… Tanken av att dö gör mig verkligen riktigt rädd. Den får mig att vilja ta vara på varje sekund jag har i livet men samtidigt inte för jag ska ändån dö.