Trodde att jag var ensam om att må såhär

Jag har i större delen av mitt liv känt mig fel, utanför och att jag inte passat in någonstans. Jag har försökt anpassa mig till olika situationer och umgängen, egentligen har jag aldrig känt mig rätt. Vilka är mina åsikter och vilka är andras? Vad tycker jag egentligen, vad gillar jag, vad gillar jag inte? Jag har fått höra att jag som barn var ganska neutral i mitt känsloregister, aldrig arg, aldrig ledsen och aldrig direkt glad. I vuxen ålder är det tvärtom, jag kan känna mig euforiskt glad, rasande arg, bedrövligt ledsen och allt detta kan skifta flera gånger om dagen. Detta är givetvis väldigt svårt och påfrestande både för mig och min omgivning. När jag känner mig nere, känns det som att vara i avgrunden, att balansera på en skör tråd, att försöka bottna på djupt vatten där bara mina tår nuddar botten, minsta våg gör att jag inte längre bottnar.

När jag är glad, är jag så glad att jag både vill starta företag, gifta mig, börja med tusen olika projekt, ni ser vart jag vill komma? Depressioner har kommit och gått som i skov genom åren, utan att jag tänkt tanken att något är “fel”. I barndomen var jag kort för min ålder redan, då och fick ta hormoner som stoppade pubertet och annat. Så när andra fick bröst och mens så stod jag kvar utan och jag blev genast osynlig. Eftersom jag inte passade in förskönade jag ofta min verklighet eller helt åt andra hållet, allt för att jag skulle bli synlig igen.

Som många andra var jag beroende av vad andra tyckte om mig. Jag hade ett stort bekräftelsebehov, skillnaden på mig och andra tonåringar var sättet jag sökte bekräftelsen på. Jag gick långt i min jakt efter bekräftelse. Helgerna spenderades på hemmafester där alkoholen flödade. Redan då kunde jag nog gissat att jag inte hade och aldrig skulle ha en sund relation till alkohol. Jag mådde redan på den tiden ofta väldigt dåligt med ångest och dåligt självförtroende. Känslan av att aldrig vara “rätt” och “passa in” gnagde i mig ständigt och mina sätt att försöka hitta rätt var många. Alkoholen dövade ofta min ångest de första glasen, ölen eller vad jag nu drack just då. När jag ökade mängden kom ångesten istället som en projektil. Kanske var det att jag slappnade av med alkoholen och då kom alla de känslor som jag förträngt fram.

Jag lärde mig fort att alkohol i “rätt” mängd dövade smärtan jag hade inombords och jag var en roligare person, just den bekräftelsen jag så länge hade sökt. Med mycket alkohol i kroppen gick jag även med på betydligt mycket mer saker sexuellt än vad jag skulle gjort nykter. Ibland var jag knappt vid medvetandet men alkohol som dövade känslor och det sexuella som tillfredsställde mitt bekräftelsebehov gjorde detta beteende till ett beroende. Givetvis kom ju ångesten tillbaka, men just de timmarna i dimman utan ångest gjorde mig beroende av detta leverne.

Sen kom ju den dagen då detta inte längre dövade min ångest, vad skulle jag göra nu? Krogen och internet gjorde det möjligt för mig att döva hur jag mådde genom olika sexuella relationer, oftast personer jag visste inte vad bra för mig, rent utav farliga situationer där jag faktiskt kunnat råka illa ut. Själva jakten efter det farliga blev även det ett beroende. Hade jag varit tonårig idag hade kanske droger varit nästa steg. Att utsätta mig för dessa saker gav såklart en fruktansvärd ångest efter och den var svår att handskas med. I årskurs två på gymnasiet bröt jag ihop totalt och fick söka hjälp hos skolans kurator. Detta gjorde ingen skillnad mer än att jag hoppade av skolan. Idag hade jag önskat att skolan eller de som såg hur jag mådde hade introducerat psykiatrin för mig, för just då trodde jag att jag var helt ensam om att må så här.

Kuratorn såg att jag hade en depression, men aldrig att hon frågade om jag hade tankar på att ta mitt liv. Hade hon bara frågat så hade kanske hjälpen och svaren kommit tidigare.
Jag har aldrig sätt det som att jag hade ett självskadebeteende, jag skar ju inte mig. Idag när jag ser tillbaka så ser jag att mitt självskadebeteende var alkohol och farliga sexuella relationer. De flesta jag träffat med samma diagnos som jag har alla någon gång blivit utsatt för sexuella övergrepp. I mitt fall tyckte jag att jag fick skylla mig själv som sökt mig till detta.

Detta var en kort presentation om diagnosen Emotionell Instabil Personlighetsstörning, för kallad Borderline. Jag kommer hädanefter förkorta det till EIPS.

Jag blev adopterad från Indien när jag var 6 månader. Där bodde jag på ett barnhem från att jag var nyfödd. Kanske min tomhet och känslan av att inte ha någon identitet berodde på det. Att jag växte upp och inte såg ut som resten av min familj eller mina vänner. Mina föräldrar var alltid öppna för att prata om min adoption, men när tv-program som “Spårlöst” började sändas fick jag ofta höra av mina adoptivföräldrar att de skulle bli ledsna om jag ville söka mina rötter. Kanske är det därför som jag aldrig haft intresset att söka mina rötter. Jag tycker inte om tanken att skylla allt på min barndom och uppväxt, men EIPS orsakas vad man vet av arv och miljö.

Kanske är det adoptionen som är orsaken till min hysteriska rädsla för att bli lämnad.  Jag minns inte så jättemycket från min barndom, men minns att min mamma ville krama mig, att jag skulle sitta i knät men jag drog mig alltid undan. Närhet var inget jag tyckte särskilt mycket om. Min bror sa ofta “men du vet ju inte hur man kramas”. Min pappa jobbade mycket, han jobbade när jag vaknade och han jobbade när jag skulle sova. Som barn gillade jag inte att vara hemifrån så jag grät när jag skulle till dagis och jag grät om jag skulle på läger. Jag var blyg som barn, men uppfostrad med att man skulle ta i hand med alla på kalas och jag minns hur jobbigt jag tyckte det var. På ett sätt var jag i behov av närhet för jag höll mig alltid kloss inpå mina föräldrar vid såna tillställningar. Min mamma tyckte ju däremot att jag skulle gå och leka med andra barn på kalaset. Jag har i vuxen ålder ofta skojat med min mamma och sagt “se, där är ju en tant i din ålder, gå nu och prata med henne”:-)

Att inte hittat sin identitet som barn var svårt, förvirrande och gav ångest redan då. Jag såg inte ut som andra i vår stad, så jag kände mig ofta ensam trots att rummet var fullt ned människor. Jag minns att en pojke jag av någon anledning lekte med en gång sa, “vem tillhör du, du ser ju inte ut som oss”. Vi var bara barn men den meningen har etsat sig fast djupt där inne. Känslan att inte tillhöra någon fanns då och den finns nu.

Tack för att ni tog er tid att läsa!

Besök gärna min blogg på www.jagraktuppochner.se