Nu är jag mormor utan krav

Jag vill berätta om livet som anhörig till en dotter med bipolär sjukdom, och vilka lärdomar jag tagit av min utmattningsdepression.

Jag har personlig erfarenhet av att som anhörig, mamma, ha levt med en dotter som har bipolär sjukdom – med psykotiska inslag och möjligen diagnosen borderline personlighetssyndrom. Själv har jag haft utmattningssyndrom med en lång rehabiliteringsväg tillbaka till livet, och har inte riktigt blivit mig lik efter sjukdomen.

Jag har i mitt arbetsföra liv arbetat mycket med människor under olika livsvillkor och förhållanden – som vårdlärare i social omsorg och med människor med olika funktionsnedsättningar, såsom autism och förståndshandikapp av olika slag. Jag har även arbetat inom akutsjukvården, på operationsavdelning samt öppenvård och vårdcentral. Jag är gift och har haft fyra barn i hemmet, varav ett är fosterbarn, som nu har egna barn.

Skrällen för mig kom en söndagsmorgon då jag efter frukost blev sittande kvar vid bordet utan att reagera eller svara när min man talade med mig. Han ledde in mig in till sovrummet eftersom jag hade svårt att hålla balansen. Jag somnade och sov många timmar den dagen. På måndagen uppsökte jag vårdcentralen och läkaren skickade mig direkt till neurologen där blev jag inlagd för undersökningar av olika slag. Efter en vecka visade det sig att jag var fysiskt frisk men hade drabbats av en utmattningsdepression.

Tillbaka till livet efter utmattning

Nu började min långa väg tillbaka från utmattningssyndrom. Trots all hjälp som företagshälsan kunde erbjuda, blev min sjukperiod långdragen. Efter ett par år av rehabilitering försökte jag återgå till mitt arbete, då på endast 25 procent, men det fungerade inte. Det var en overklighetskänsla som tog över min hjärna och jag blev stående utan att kunna ta initiativ till att utföra mina sysslor.

Trots att det är flera år sedan kvarstår sviter och jag klarar än i dag inte av någon form av stress. Då stannar min hjärna upp och vägrar fungera. Jag har bara fragmentariska minnen av perioden som sjukskriven, hur allt fungerade hemma och vad som hände runt omkring mig. Läkningen av utmattningssyndrom tar minst lika lång tid som det gör för sjukdomen att manifestera sig.

I dag vet jag att jag behöver god planering och gott om tid till att utföra de uppgifter som jag ämnar utföra. Jag äter fortfarande antidepressiva mediciner som ger mig ett större lugn och färre känslomässigt styrda tankar och handlingar. Jag mår bra av dagliga promenader, vattengympa och träning någon gång i veckan.

Anhörigperspektivet

Efter ett möte med min kurator tänker på den förunderliga skapelse som hjärnan är. För bara några veckor sedan var min dotter i en djup psykos och gick inte att nå när jag hälsade på henne. Det blev för mycket för mig och jag har fortfarande inget minne av hur jag kom hem igen. Min dotter har haft åtskilliga turer in och ut från psyket. Hon har varit bostadslös och har under sina maniska perioder bränt sin ekonomi i botten.

Som mamma har jag haft svårt att se på och har vid ett par tillfällen gripit in och löst skulderna. Det skulle visa sig vara till föga hjälp då hon åter i sin mani och psykos fortsatte att sitta på nätterna och skicka efter prylar som hon inte behöver eller klarar av att betala. De turer som varit under de senaste åren har tagit på oss. Jag vill på alla sätt undvika att återfalla i en utmattningsdepression igen.

Nästa tillfälle jag träffar kuratorn vill jag berätta om att allt har löst sig, att min dotter har flyttat till lägenhet på socialpsykiatrins boende och att hon fått en bra förvaltare som hjälper henne ordna upp ekonomin. Att vi har en normal kontakt för mor och dotter då vi hörs eller ses någon gång i veckan. När min dotter har en mer ordnad tillvaro kan jag koppla av från den dagliga oron för henne och det liv hon lever.

Vikten av att inte stressa genom dagen

I dag mår jag bra, när jag anpassar mig efter min nuvarande situation och inte behöver ordna upp livet åt mina nära och kära.  Jag lovar inte att ställa upp på mer än jag tror mig klara av. De två sjuåriga barnbarnen, som är familjens senast tillskott, har jag inte behövt ta ansvar för då deras mamma, min andra dotters situation, nu är stabil och jag kan njuta av att få vara mormor utan krav.

Jag har betydligt sämre ork i dag och förstår vikten av att ta vilopauser och inte stressa genom dagen. Jag är också tacksam över att min man och jag i dag har möjligheter att åka ut och resa, en eller ett par gånger varje år, då vi båda har fysisk hälsa i behåll. Att jag blir äldre innebär också frihet att bruka tiden åt de saker jag är intresserad av såsom att föreläsa och att aktivt delta i de evenemang som anordnas genom föreningarna Balans och Hjärnkoll.

Jag är intresserad av människors olika förutsättningar på lika villkor i livet – och att tala om psykisk (o)hälsa! Jag är ute en del och föreläser om min situation, dels som anhörig men även om hur livet har varit under och efter en utmattningsdepression.

Kerstin Fjärrfors, Hjärnkollsambassadör.

Vill du boka en föreläsare hos Hjärnkoll? Läs mer här