Kraft att tro på framtiden

Jag är numera så tacksam för det lilla som fungerade då det var som värst. Utan det hade det nog aldrig gått. Det förstår jag först nu när jag tittar tillbaka. Då visste jag nog inte ens att jag hade förmågor och möjligheter.

En stark känsla av att vara fel

På 70- och 80-talet när jag växte upp var det ingen som berättade att det fanns något som hette transsexuell. Jag visste inte ens att det fanns och jag gick mina 13 första år med en stark känsla av att vara fel. Att det jag kände så starkt var sjukt, skamligt och dåligt. Ja, det var den känslan jag odlade dagligen. Hur skulle jag kunna känna annat? Barn föds inte med referensramar om hur man ska känna. Därför blir ibland den mest negativa känslan den normalaste. Hur skulle jag ha kunnat berätta för någon om något som jag inte trodde fanns hos andra? Vem skulle förstå? Jag trodde jag skulle förlora allt om andra visste.

Det fanns mycket jag skämdes för

En olycka kommer sällan ensam. Jag kunde som barn inte lära mig läsa och skriva ordentlig. Multiplikation fastnade aldrig och engelska glosor var aldrig i närheten av att göra ett avtryck i min hjärna. Jag tillbringade timmar hos speciallärare varje vecka, och i klassen kände jag mig alltid dum. Känslan av att alla var smartare och mer värda än jag odlade jag varje dag. Det fanns så mycket jag skämdes för och jag blev väldigt bra på att känna den känslan.

Drömmarna blev som en drog

Vi bodde på landet och jag gick i skolan i den lilla orten och jag drömde om något annat. Jag vet inte varför jag så lätt kunde drömma om något annat. Även om det då kändes som omöjliga drömmar om framtiden gjorde de att min puls gick ned och jag kunde bli lugn. Drömmarna blev som en drog som fick mig att somna enkelt och inte älta, gråta och undra varför det var som det var. Jag drömde ofta om hur jag var en glad, smart kvinna mitt i livet, fast livet var det motsatta.  Det var nog just det, min förmåga att drömma och hitta på historier, som gjorde att jag lätt kunde leva med en bild av framtiden.

Skolan blev en väg bort från det lilla samhället

Nu efteråt förstår jag att de få vänner jag faktiskt hade och min familj, även om de inget visste, utgjorde en fungerande skyddsfaktor. Jag gick till skolan för det var något att göra och det var samma varje dag. Jag förstod att skolan kunde bli en väg bort från det lilla samhället. Min oförmåga att koncentrera mig och minnas gjorde mig snabb och uppfinningsrik och blev till sist en förmåga att hitta lösningar.

Kunna vara jag

Ibland undrar jag om inte det stora huset på landet blev en fristad i vilken jag bara kunde vara jag och drömma om hur livet skulle kunna vara. Där kunde jag stänga in mig i ett rum och sy, måla, sticka i flera dagar samtidigt som tankarna kunde vandra. Det var nog det som gjorde att jag höll mig uppe: att jag kunde bryta ältandet, ångesten och oron med att fokusera på annat, något som höll mig på banan.

Lina Axelsson Kihlblom, skolminister, tidigare Minds ordförande