Jag var på tok för mycket

År 2006 var det år då jag fick höra att min storlek och min vikt var ett problem. Sättet mitt tillstånd beskrevs var “på tok för mycket”. Jag var på tok för tung. På tok för tjock. På tok för otillräcklig. Faktum är att detta sexåriga barn var så otillräcklig att andra hade tillstånd att låta hennes känslor helt och hållet försummas. Jag hade passerat gränsen för att ses på som ett barn. Åtminstone kändes det så. Jag minns hur skolsköterskans ord fick tiden att stanna. Jag kunde mycket vid sex års ålder, men att gå ner i vikt stod inte på den listan. Alla de gånger fröknarna sade att jag inte borde ta ytterligare en portion av maten. Alla de gånger jag uppmuntrades att springa, trots att jag inte orkade, på våra tisdagspromenader i skolan. Alla de gånger jag kände mig så hopplös.

Den hopplösheten mynnade snart ut i ett komplex, som blev en desperation, som till slut blev en fixering. Åren gick och fixeringen växte sig starkare och jag var villig att gå enorma längder för att nå den acceptans jag inte haft gällande mitt yttre. Och så kom mitt åttonde år här på jorden. Jag blev “smal”. Lärare hyllade det. Föräldrar kommenterade det (vid sidan av förstås). Att jag blev smal var på tapeten. Hur jag blivit det var dock inte av någons intresse alls. Jag tänker inte heller berätta om vad jag gjorde, delvis för att jag inte vill trigga, än mindre uppmuntra någon, att göra detsamma, och delvis för att ingen behöver höra om hur en åttaåring i all sin desperation vågar göra något sådant mot sin egen kropp.

Viktminskningen tog återigen fart vid tretton års ålder. Ätstörningen höll sig bakom en mask av dieter och överdrivna träningspass. Min fixering vid mat och träning hejdades plötsligt på sin topp. Jag kunde inte träna under en viss tid, och det var även då startmarkören för mig tid som bulimiker drogs. Det som hände mig under min tid som bulimiker är väldigt vanligt hos flera med bulimi. Flera håller ofta sin vikt, vilket i mitt fall ledde till en enorm ångest. Jag gjorde allt jag kunde för att nå mitt mål, men ingenting fungerade. Jag var återigen hopplös.

Den hopplösheten triggade igång en enorm psykisk ohälsa hos mig. Pressen jag lade på mig själv blev överväldigande och till slut sökte mina föräldrar hjälp åt mig. Jag gick i terapi och innan min fjortonde födelsedag var jag friskförklarad. Jag var lycklig. Helt ovetande om att sjukdomen smög sig på mig igen, successivt. Det tog inte lång tid innan jag landade i min andra vända av ätstörningar. Jag hade blivit anorektiker. Det som porträtterades som solbruna ben och självbelåtna leenden i reklam och instagraminlägg, gestaltades av huttringar vid 22 grader i klassrummet, magsmärtor och fallerande organ hos mig. Det fanns inget glamouröst i att känna hur ens ben sviker en av trötthet. Det fanns inget att glädja sig åt. Förutom vikten. Vikten som var mindre än vad den var för fem år sedan. Den som långsamt fick min kropp att brytas ned, funktion för funktion. Bitvis försvann energin. Sedan den mentala orken. Jag var inget annat än ett stycke skinn och ben.

Det var då jag fick hjälp. Jag fick vägledning. Jag fick stöd. Jag fick kärlek. Jag bytte ut ledsamma sympatilåtar till Beyoncé. Jag bytte ut Victoria’s Secret-modeller till kroppspositiva profiler på instagram. Jag gjorde om mitt liv on- och offline. Gick till kuratorn. Pratade med vänner och familj. Jag byggde inte om mitt liv, jag renoverade det. Tre år efter mitt tillfrisknande kom Mia Skäringers serie Kroppshets på SVT play. Det var då jag bestämde mig för att prata om det i en större skala. I dag använder jag mina sociala medier till att sprida kunskap kring ätstörningar, med målet att det inte ska ses som en metod för viktminskning, utan en sjukdom. En dödsallvarlig sjukdom, som tar liv. För jag vill att de som sitter i samma sits ska  veta att de inte är ensamma. Och det är absolut inget att skämmas för. Kunde jag ta mig ur det, kan även de ta sig ur det. Tack.