Jag ska visa mig själv aktning

Just nu är mitt liv som en amerikansk film med det där lyckliga slutet - 67 år, nyförälskad och nybliven pensionär. Jag ser det som universums belöning efter många svåra år.

År 1997 var jag 46 år och på höjden av min arkitektkarriär. Året därpå skilde jag mig, sålde den stora villan med dubbelgarage och pool och flyttade de två milen in till en lägenhet i Karlstad med mina två tonårsbarn. Där och då blev allt för mycket – jag gick in i en psykos och hamnade på sluten psykiatrisk avdelning.

Under de följande fyra åren var jag i psykos eller psykosnära tillstånd som övergick i ångest vid ”landningen”. Jag förlorade mitt arbete och fick nytt på gamla meriter. Hann jobba ett fåtal år innan jag gick in i den berömda väggen. Efter några månaders sjukskrivning fick jag permanent sjukersättning när regeringen ville städa upp i sjukskrivningstalen. För tre år sedan fick jag frågan om jag ville föreläsa vid en endagskonferens om psykisk hälsa och sexualitet. I min egenskap av senior ambassadör för Hjärnkoll skulle jag tala om psykisk ohälsa, sexuell lust och förmåga kontra medicinering och senior ålder. Då jag fick förfrågan hade jag inte medicinerat på 14 år och inte haft en partner på 17 år. Så efterfrågat ämne visste jag absolut ingenting om. Det blev istället ”psykisk (o)hälsa och (o)frivilligt singel” som blev mitt ämne.

Till min förvåning kände jag en ilska blomma upp inom mig. Bestört och nyfiken började jag känna efter vad som dolde sig bakom. Jag fann en oändlig sorg över att vara singel. Men inte bara det – än värre var att jag hittade en stor skam i mitt bagage. Att skriva föreläsningen var bland det värsta jag upplevt – mycket värre än att skriva om min psykiska ohälsa. Jag fick gå till botten med alla mina känslor som handlade om att vara ensam. Jag funderade över vad jag saknade som singel och fann:

  • Någon att dela mina dagliga tankar med.
  • Någon som sätter mig främst.
  • Någon att åldras tillsammans med eller bara planera för morgondagens matinköp med.
  • Någon att dela hyran med så att det blev lite över till tillvarons guldkant.
  • Någon som beviljade mig inträde i det sociala sammanhang jag inte passade in i.

Skammen jag kände var ett resultat av att jag inte på ett självklart sätt kunde tillfredsställa mitt behov av närhet. Jag köpte många massagetimmar trots dålig ekonomi för att behovet var så stort, och emellanåt kändes det som om jag gick till en prostituerad. Det är tråkigt att vi lever i ett samhälle där skillnaden mellan att vara ensam och tvåsam ska kunna vara så stor. Är det något jag önskar så är det att vi hittar inkluderande sociala former och mötesplatser där de som vill ska kunna hitta en partner.

Tjugo år är en lång tid att vara ensam. Jag har – trots saknad – levt ett bra liv, och jag tror att jag har min nyfikenhet att tacka för det. Arbetet med återhämtningen från mina psykoser har tagit tid och jag har upptäckt att det inte är de ”stora” upplevelserna som är det goda livet utan de små. Då tänker jag på att även om jag är ensam så ska jag visa mig själv aktning. Att duka fint och laga mat som jag tycker om. Köpa en blomma, tända ett ljus och unna mig ett glas vin – fast jag är ensam. Städa för min egen skull och bädda vackert. Det är att hedra min egen närvaro med det fina i min egen nära omgivning.

Jag vet att jag kommer att bli ensam på nytt om jag lever längre än min man. Säkert kommer jag att duka även för honom under en tid av sorg. Men sedan kommer jag att göra det för mig egen skull – igen.

Text: Mona Noreklint

Fakta om psykoser