Jag mår inte bättre i själen för att jag flyr

Jag heter Johanna Svenningsson och är 30 år gammal. Många flyttlass mellan städer fick mig att inse att hålet inom mig inte går att fylla genom att fly.

Jag bor söder om Stockholm tillsammans med min katt Trissa. Jag har nyligen börjat föreläsa om bemötande inom psykiatrin och skriver även noveller på frilansbasis. Jag jobbar 25 procent och är 75 procent sjukskriven. Jag har en förkärlek till handskrivna brev, skönlitterära böcker, mysiga ridturer i skogen, Kalle Anka och choklad.

I juli 2005, månaden innan jag ska fylla 18 år, sitter jag på golvet i mitt rum i Västsverige. Jag packar – eller snarare kastar – ner kläder, böcker och andra tillhörigheter i fem stora resväskor. Jag har bråttom att få bort mina saker – och mig själv – från det här rummet och från den här staden. Om jag bara kommer bort härifrån så kommer min panikångest att försvinna, jag kommer att känna mig mycket gladare och såren i min själ kommer att läka. Det är jag helt och fullt övertygad om. Jag är också övertygad om att jag kommer att må allra bäst om jag kommer så långt bort från min uppväxtstad som möjligt. Därför sökte jag den där gymnasiala folkhögskolekursen i Kiruna. Och fick en plats.

Långväga drömmar

Min mamma är tveksam till om Kiruna verkligen är rätt stad för mig, men framför allt är hon tveksam till om jag över huvud taget kommer att klara av flytten i det psykiska skick jag befinner mig i. Jag drabbas regelbundet av kraftiga panikattacker och har varit deprimerad länge. Med undantag för ett par försök att jobba och praktisera har jag nätt och jämnt lämnat kvarteret sedan jag slutade högstadiet. Drömmar och mål har lyst med sin frånvaro.

Det är just det faktum att jag nu vill någonting som gör att mamma inte försöker avblåsa flytten. Jag, som inte har velat någonting på tre år, har plötsligt ordnat med både skola och lägenhet i en annan stad. Och jag är väldigt bestämd med att det är det här jag vill.

Mamma och jag tar ensamma nattåget med mina fem resväskor. Jag undrar fortfarande hur vi lyckades baxa upp alla dessa väskor på tåget, men å andra sidan måste det ha varit det minsta problemet. På tåget börjar jag må sämre och panikattackerna avlöser varandra. När tåget stannar i Stockholm frågar mamma mig om vi inte ska kliva av och strunta i alltihop, men jag är envis och vill åka vidare. När vi, efter en lång natts resa, kliver av i Boden för att byta tåg så vet jag inte ens vad det är som rör på sig. Är det perrongen vi står på eller är det tåget bredvid den?

Hålet i själen – som måste fyllas

Ett år efter den avbrutna Kirunaflytten börjar jag på folkhögskola i Göteborg, inom pendlingsavstånd hemifrån. Jag stormtrivs på skolan, studierna går bra och panikångesten håller jag i schack med medicin. Ändå är jag inte tillfreds med livet. Jag känner att jag har ett stort hål inom mig och att det hålet måste fyllas. Därför börjar jag, efter ett års folkhögskolestudier, leta lägenhet i Göteborg. Även om det inte är särskilt långt från min uppväxtstad så är det trots allt en helt annan stad. Om jag bara kan flytta dit så ordnar sig nog allting.

Jag flyttar aldrig till Göteborg. En sommar åker jag och en kompis till Stockholm, en resa som får mig att inse att det inte är till Göteborg jag ska. Jag ska till Stockholm. Så fort jag är klar med folkhögskolestudierna ska jag flytta, bara jag hittar någonstans att bo. Stockholm är staden som ska göra mig hel.

Jag flyttar till Stockholm. Jag lär känna staden, skaffar mig en bekantskapskrets, hittar favoritcaféer, tar del av kulturlivet, går med i en teatergrupp. Jag börjar leva mitt nya liv och hålet i själen försvinner för ett kort tag. Men mitt nya liv blir snart vardag, den nya staden blir hemma och problemen hopar sig. Jobb och högre studier fungerar inte för mig. De praktiska arbetsuppgifterna på äldreboendet är för svåra, den akademiska litteraturen på distanskurserna är obegriplig och TV-journalistikutbildningen för stressig. Och heltid är alldeles, alldeles övermäktigt.

Mitt i allt kaos genomgår jag en neuropsykiatrisk utredning som resulterar i två olika diagnoser. Jag får en remiss till en öppenpsykiatrisk mottagning och berättar för min läkare hur svårt det varit med jobb och högre studier och hur utmattad jag blir. Läkaren hjälper mig att ansöka om aktivitetsersättning och jag får detta beviljat. Min ångest har nu ändrat karaktär från panikångest till hälsoångest och jag får KBT och stödsamtal. Jag är glad över att få hjälp med min ångest, men hatar samtidigt hur mitt liv blivit. Jag hatar att inte kunna jobba och jag hatar alla problem som dyker upp på grund av att jag inte kan jobba. Och hålet i själen gör sig påmint. Jag måste bort från Stockholm och det kvickt. Så jag flyttar. Igen.

Tecken på utmattning

Nu bär det av till ett litet samhälle fyra mil från min uppväxtstad. Jag inreder min lägenhet, hittar ett trevligt bibliotek och påbörjar en skrivarkurs på distans. Jag börjar leva mitt nya liv och problemen och hålet i själen försvinner iväg med vinden. Ända tills jag, efter några månaders heltidsstudier, börjar känna av utmattningssymtom. Jag är konstant mentalt trött, jag har ihållande huvudvärk flera gånger i veckan, jag är lättirriterad och deppig. Min ansiktshy är så fet att jag varje morgon torkar av den med toalettpapper innan jag tvättar mig. Jag mår bara sämre och sämre, men tänker att det nog blir bättre om jag hittar en annan lägenhet i ett annat område. När jag tänker på de gula trevåningshusen mittemot ICA känns det genast lite bättre.

Den här gången försöker mamma få mig på andra tankar. Mamma tycker inte att jag ska anstränga mig för att få en lägenhet i de gula trevåningshusen mittemot ICA. Mamma säger att jag aldrig kommer att trivas i det lilla samhället jag bor i. Mamma tycker att jag ska lägga mitt krut på att försöka hitta ett nytt boende i Stockholm. Det är där jag ska bo, tycker mamma.

Stockholm. Där finns nästan hela mitt sociala nätverk. Där finns min väletablerade kontakt med psykiatrin, som jag bara släppte när jag tyckte att det var dags att sticka till en annan del av Sverige. I Stockholm finns bussförbindelser till stall så att jag kan hålla på med hästar, där finns platserna jag gillar och caféerna jag brukar fika på. I Stockholm finns mitt liv.

Själslig smärta är inte skamligt

Jag lyckas få tag i ett nytt boende i en ny förort. Jag ringer till psykologen på öppenvårdsmottagningen och frågar om det finns möjlighet för mig att komma tillbaka. Det finns det. Jag informerar min bekantskapskrets, som jag hållit kontakt med via internet, om flytten, jag packar, jag åker flyttbil med mamma, jag köper SL-kort, jag åker tunnelbana och röda bussar, jag hittar ett stall, jag går på museum, jag sitter i samma gamla väntrum som förut, jag hittar återigen vegetariska produkter i mataffärerna, jag känner mig hemma och jag älskar det. Jag uppskattar det jag har och jag vill inte lämna det, jag vill inte fly.

När jag kom tillbaka till Stockholm efter ett år i det samhälle som aldrig hade kunnat bli mitt, så insåg jag att flykt inte löser ett endaste av mina problem. Jag mår inte bättre i själen för att jag flyr. Själen följer ju med, för den sitter i mig. Inte heller går det lättare för mig att jobba eller plugga heltid i ett litet samhälle än i en storstad. Att jag inte orkar ha en heltidssysselsättning har med min funktionsnedsättning att göra och den kan aldrig komma bort i en flytt.

Idag förstår jag att jag måste anpassa arbetslivet efter mina individuella förutsättningar. Tidigare har jag försökt göra motsatsen, och därför har det inte fungerat. I dagsläget jobbar jag 25 procent och hoppas på att så småningom kunna jobba halvtid. Om jag lyckas med det så har jag nått mitt mål. En annan sak jag har lärt mig är att jag inte kan bli fri från själslig smärta på något annat sätt än att röra vid den.

För mig är själslig smärta inte konstigare än ryggsmärta, bröstsmärta eller annan smärta. Och smärta är inte skamligt. Därför har det alltid varit självklart för mig att vara öppen. Besök gärna min hemsida