Jag höll på att förlora livet på grund av tvångssyndrom

Mitt tvångssyndrom tog all min tid och påverkade hela min familj. När jag var som sjukast var jag nära döden. Motivationen att kämpa mig ur det fann jag i min syster.

Mitt namn är Catharina och jag är en djurälskande tjej på 25 år. Jag har alltid drömt om att få jobba med djur, som jag i dag gör på deltid i en djuraffär.  Genom åren har jag haft en hund och har nu en katt. Djur betyder väldigt mycket för mig, en trygghet som gör att jag mår bättre psykiskt. Jag känner mig mer hel med ett djur, de dömer en inte.

Jag har lidit av psykisk ohälsa i ca 15 år, med start i lågstadiet när jag blev mobbad. Då trodde jag att det var fel på mig, att det var jag som gjorde fel och behövde ändra på mig. I samband med detta, och utan att förstå det, utvecklade jag tvångssyndrom.

Diagnosen tvångssyndrom fick jag i kontakt med BUP i årkurs sju, då det gjorde att jag inte längre klarade av att gå till skolan. Jag ville göra allt rätt och inget fick bli fel. Genom KBT (kognitiv beteendeterapi)  fick jag hjälp och kunde sakta återgå till livet. Det var en av tre djupa “dippar” jag har haft genom mina år av psykisk ohälsa.

“Det var själen som gick i baklås”

Några år senare var jag ute och seglade med min familj i Öresund. Det var sommarlov och jag hade precis avslutat mitt första år på gymnasiet. Jag hade börjat må sämre under våren, men ändå fortsatt köra på och tyckte inte det var så farligt.

När jag vid ett tillfälle den sommaren gick på toaletten i båten, var det som att dörren gick i baklås för mig. Men det var inte dörren utan själen som gick i baklås. Jag hade fått tillbaka mina tvångstankar som nu var starkare. Tidigare hade jag haft tvångshandlingar och nu även utvecklat tankeritualer.

Till slut tog mitt tvångssyndrom all min tid och påverkade hela min familj. När jag inte längre klarade av min vardag själv fanns min mamma där som hjälp och stöd. Hon är den som alltid funnits vid min sida och trott på mig.

Vi försökte få hjälp utifrån, men trots mitt dåliga mående hamnade jag mellan stolarna i vården och skickades runt. Jag var i ett läge mellan barn- och vuxenpsykiatrin och besökte psykakuten många gånger. Till slut kom jag till en mottagning där jag fick hjälp med KBT igen och även hembesök flera gånger i veckan.

Tvångssyndrom i nya skepnad

I samband med att jag sakta började må bättre och kom tillbaka till livet fick jag min diagnos Aspergers syndrom. Symptom som jag varit medveten om tidigare men nu fick ett namn på.

Några år senare när jag hade avslutat min KBT behandling skulle jag få en ny stödjande kontakt i vården. Men jag fick inte stödet som jag behövde. Jag hade även hoppat av gymnasiet, då skolan inte hade möjlighet att ge stöd. Under samma period skedde stora förändringar hos mig när mitt tvång smög sig på, på nya sätt. Nu påverkade det maten med tvångstankar vid måltider. Återigen hamnade jag mellan stolarna i vården och visste inte var jag skulle vända mig för att få hjälp. Denna gång sökte jag inte bara hjälp med tvångssyndrom, utan även Asperger och stora problem med maten. Flera diagnoser och min låga vikt gjorde det svårt att få hjälp.

Det gick så långt att jag till slut inte klarade av att äta. Jag hade som mål att jag skulle orka kämpa mig kvar till min systers konfirmationsdag, då hon skulle få stå i rampljuset. Hon som alltid fått stå vid sidan av och klara sig själv för att jag har varit sjuk hela hennes liv. Jag ville ge henne det.

Motivation  att bekämpa sjukdomen

Som sista utväg valde jag till slut att lägga in mig själv. På sjukhuset fick jag näringsdropp under ett par dygn och en psykologkontakt några dagar senare. Det var en stor lättnad samt en tuff kamp som nu startade – med daglig intensiv behandling för att lyckas återvända till livet.

Jag lades in på en medicinavdelning och gick ut för att hämta min väska när jag mötte min syster. När hon såg mig så dålig med droppställningen i fast grepp såg jag skräcken i hennes blick. Hon hade varit så nära att förlora mig.  Denna stund blev vändpunkten för mig, då jag fann motivationen att komma tillbaka till livet för att bli storasyster till min lillasyster igen.

I dag har jag nått dit efter många år. Vägen tillbaka har inte varit lätt och inneburit mycket ångest men motivationen har funnits där hela tiden. Att ha mål, stora som små har varit viktiga för mig, för att må bättre. Jag är även väldigt tacksam för den vårdpersonal som trott mig, förstått mig och stöttat mig i stora förändringar och svåra situationer. Personer som jag aldrig kommer glömma.

Berättar för att bryta skammen

Jag väljer att dela min berättelse för att ge hopp till andra om att det går att må bättre. För att vända det tuffa och jobbiga jag varit med om till något positivt, det vill säga att kunna hjälpa andra. Det gör jag även som Ung ambassadör hos riksförbundet Hjärnkoll.

Jag vill minska på skammen kring psykisk ohälsa så att fler ska våga prata om hur man mår. Jag själv har aldrig känt skam över min psykiska ohälsa utan alltid kunnat vara öppen och prata om det med familjen.  Jag har blivit omtyckt för den jag är och inte bara blivit sedd som diagnoser och problem.

När jag  berättade för min syster att jag hade fått diagnosen Asperger, sa hon: ”Du är ju Catharina ändå.” De orden har betytt mycket.

Vill du boka Catharina eller någon annan Hjärnkollsambassadör? Läs mer här