Jag håller inte längre fast vid något som jag inte är

Som ung hamnade jag i fel kretsar och drogs in i ett tufft liv av missbruk och kriminalitet. Fast i avgrunden trodde jag att det var livet jag förtjänade. I dag vet jag bättre.

Jag är Madde, Madelein Larsson Wollnik. I dag identifierar jag mig som det och inte mycket annat. Jag är också mamma (har sex fina barn), kollega och kamrat. Framför allt träningskamrat då brasiliansk jiu jitsu- träning tar upp all min lediga tid.

För tio år sedan började jag identifiera mig som Madde med ADHD och autistiska drag. Innan dess kände jag mig skyldig att identifiera mig som en före detta missbrukare. Det är först på senare år som jag har hittat mig själv.

Jag minns inte mycket från tiden som barn, det jag minns är en enda stor ångest och ett avgrundsmörker. Jag minns känslan av att alltid känna mig utanför. Av att aldrig kunna slappna av för att jag trodde att jag skulle bli bortglömd. Jag var tolv år första gången som jag tyckte döden verkade vara ett bättre alternativ än livet, och så fortsatte det.

I jakt på bekräftelse

Då hade jag inte några diagnoser. Jag hade föräldrar som mådde dåligt och drack på tok för mycket alkohol. Jag hade ett extremt bekräftelsebehov och ville egentligen bara bli älskad, och kombinationen av min önskan och min situation ledde till många år av ångest och utanförskap. Sedan dog min bror.

Jag sökte tidigt kärlek genom sexuell promiskuitet, hamnade i fel kretsar och började missbruka hasch och alkohol redan som trettonåring. När jag var sjutton blev jag introducerad för amfetamin vilket blev porten in i det riktiga helvetet. Tidigare hade jag bara upplevt fragment av detsamma. Vid avgiftningar, hot om LVM (lagen om vård av missbrukare), missbruk, kriminalitet och när jag som liten flicka betalade för missbruk med min kropp. 

Jag var på botten av botten och inget värd i vare sig mina egna eller andras ögon. Jag minns en del av den perioden som svaga minnesbilder. Jag har några namn kvar i bakhuvudet och några ansikten som inte vill försvinna. Jag blev våldtagen, utnyttjad, misshandlad och hånad. Jag trodde att det var det livet jag förtjänade.

Förändrat liv som mamma

När jag var 23 år, hallucinerade dagligen och trodde att livet var över. Då kom en räddande ängel och tog mig från skiten tillbaka till min hemstad. Dock dröjde det inte länge innan knarket fann mig igen. Med knarken fann jag kärleken, en person som visade sig vara psykopat men som gav mig en gåva: chansen att bli mamma. Det förändrade mitt liv totalt och jag slutade missbruka alla substanser över en natt. Istället blev jag fast i ett destruktivt förhållande med misshandel, psykisk terror och sexuellt våld.

Det tog sex år innan jag kunde ta mig ur förhållandet, och efter två år som ensam kände jag att livet var värt att satsa på. Som ensamstående mamma till tre fantastiska barn. Att jag ändå identifierade mig som före detta missbrukare gjorde att jag aldrig riktigt kom vidare i livet.

Drömmen om en ljus framtid

Några år gamla fick båda mina söner autismdiagnoser. Jag träffade en ny man och vi fick barn. År 2007 blev jag som vuxen diagnostiserad med ADHD och autistiska drag, jag hade inte längre depressioner men kämpade med panikångest i perioder. Samtidigt hade jag börjat odla en vilja om att komma ut, träffa nya människor och inte fastna i mammarollen. Jag började engagera mig ideellt och fick en helt ny bekantskapskrets. Mitt liv såg ljusare och ljusare ut.

Jag har alltid varit öppen med min historia, jag har ingenting att skämmas för. Genom att föreläsa om mitt liv har jag varit stöd för många, som tackat mig och berättat att de har liknande historier. Jag har alltid varit öppen med mitt mående inför mina barn. Eftersom jag själv blev sviken om och om igen som barn vill jag inte att mina barn ska behöva uppleva samma sak. Utan att vi ska ha en rak kommunikation och att de ska veta att det är okej att må hur som helst och även visa det. Mina barn är trots allt anledningen till att jag lever i dag.

Trygghet i sig själv

Mitt liv har varit tufft, i dag är det inte det. Jag lever ensam med mina barn och min äldsta har flyttat hemifrån. Jag har ett rikt socialt liv och ett arbete som jag trivs med, och känner inte att jag behöver hålla fast vid något som jag inte är. Jag har bra självförtroende och tycker att det är fantastiskt att identifiera mig med mig själv, som jag är. Jag ser fram emot varje dag på ett sätt jag aldrig kunde föreställa mig när jag var fast i avgrunden.