Ångest

Jag gick från ungdomsbrottsling till politiker

Sommaren då jag skulle fylla 13 begick jag mitt första väpnade rån. En flykt från ångesten.

Första gången jag fick en ångestattack var jag 4-5 år. Jag minns inte så mycket själv, men mamma har återberättat det många gånger. Det var när pappa reste till Brasilien. Trots att jag inte bodde med honom eller träffade honom varje dag var det en stor grej att han skulle vara borta ett tag. Jag var rädd att hajarna skulle äta upp honom.

Ångestattack ute på trappen

Det slutade med att mamma fick ringa min dagmamma som bodde några hus bort som fick komma över och hjälpa mig att börja andas rätt igen. Jag hyperventilerade. Satt på den gråa betongtrappen till vårt hus.
Min dagmamma hade astma så hon “kunde andning och sånt” brukar mamma säga… Men jag ska inte döma mamma såhär i efterhand för att se sitt barn ha en fullskalig ångestattack i så tidig ålder måste ha vart obehagligt.

Jag och döden träffades för första gången

Efter den gången skulle det dröja flera år till nästa gång. Temat förblev dock densamma, rädslan för att människor nära mig skulle försvinna eller råka illa ut. När jag var 10 år dog mormor. Vi stod varandra nära och olyckligtvis så var jag med henne i rummet när hon tog sitt sista andetag. Det var som att släcka en lampa. Dra ner en rullgardin.  Jag och döden träffades för första gången och det skulle följa mig resten av livet. Just den känslan av maktlöshet och rädsla som la sig som en blöt filt över hela min existens efter det. På nått sätt handlade allt om döden efter det, eller att undvika döden.

Ringde nära och kära för att höra att de levde

Paniken var tillbaka och nu låg jag i mammas säng på kvällarna istället och hyperventilerade medan hon ringde runt till våra nära och kära så jag fick höra att de levde. Oftast mina bröder, ibland pappa också. Brorsorna kände till proceduren efter ett par gånger och pratade oftast på som vanligt för att lugna mig, pappa fattade inte alls, han var nog lika tafatt inför det som mamma var första gången på stentrappan då när jag “andades konstigt”.

På nätterna låg jag och tittade på mamma mycket, jag ville se om hon andades, hon såg död ut, var hon det? Jag väckte henne, det var lugnt. Men så fort hon somnade blev jag osäker igen. Jag somnade tillslut oftast av utmattning, men alltid i hennes säng.

Gjorde ont att känna

Första gången jag träffade en psykolog var i samma veva. Jag skulle få hjälp med att hantera sorgen efter mormor på BUP. Jag var där i två träffar sen ville jag inte mer. Det var konstigt. Visst – det var skönt att få gråta eftersom jag inte hade gjort det alls efter mormors bortgång men samtidigt gjorde det ont att känna på. Mamma brukar säga att det var otur att familjens dödsfall som inträffade två år senare inträffade precis när jag hade “börjat återhämta mig”.

Trött på att vara rädd

Jag minns den likvakan, det var som en påminnelse mest, jag hade ju träffat döden innan. Det var som om den hånade mig. Den kom och gick som en ville och tog människor ifrån mig utan mening och förutsägbarhet. Nu ville jag inte gråta mer, jag var trött på att vara rädd och ångesten var en så stor del av mig nu att jag la en stor del av min vakna tid på att hitta sätt att rymma ifrån den. Nu var jag 12.

Brotten en perfekt flykt från ångesten

Sommaren då jag skulle fylla 13 begick jag mitt första väpnade rån. Det var en perfekt flykt. Från ångesten alltså. Brotten, adrenalinet, våldet. Det ockuperade min hjärna på ett sätt att inte ens döden kunde komma in där. Jag tog kontroll över situationen på mitt egna sätt och blev ett x2000-tåg på väg bort från mig själv.  Inte för att människor i min närhet hade dött, utan för att min ångest gjorde det omöjligt för mig att vara i nuet, älska mig själv eller stanna upp. Vill man inte vara i nuet måste man också ständigt vara någon annan stans, det vill säga hålla sina tankar ockuperade.

Omgivningen stod handfallen

Under åren som följde prövade jag det mesta för att få det att funka, brotten, våldet och rymningarna funkade bäst. Relationer och sex också men det var krångligare.

Skada mig själv vågade jag aldrig. Just det gjorde omgivningen så förvirrad “en tjej som inte skadar sig själv?”. Man stod handfallen, och försökte hitta svar.

Kunde stänga av min empati

Var jag påtänd? Vad hade jag för diagnos? Ingen kunde förstå hur någon kunde stänga av och sätta på sin empati så som jag och vad felet var på mig. Jag erbjöds medicin för sömnen, för ångesten och aggressionen. Jag ville inte ta dem, kände mig inte som mig själv när jag åt dem.

Andra gången jag fick psykologkontakt var när de ville inleda en utredning på BUP i Norrköping. Nu var socialen sedan en tid tillbaka också inkopplad via polisen. Jag hann bara gå på några träffar på BUP i Norrköping innan jag blev omhändertagen och inlåst på ett paragraf 12-hem, det vill säga en låst institution för barn. Då var jag 13.

Psykologen gav inte upp hoppet om mig

Kan ni tänka er något värre än låsta dörrar och svarta ensamma rum på kvällen för en peson som lider av ångest? Jag tackade snällt “ja” till medicinen nu för inga andra av mina metoder för att komma iväg från ångesten funkade ju där inne.

Psykologen som jag träffat i Norrköping gav inte upp hoppat om mig utan ansökte om att särskilt få resa till instititionen för att slutföra utredningen och sedan påbörja behandling med mig under den tid jag var där.

Utredningen var en lättnad

Utredningen kom tillbaka som en besvikelse för vuxenvärlden och en lättnad för mig. Ingen diagnos, ingen kemisk obalans. Nästan alla vuxna runt omkring mig hade haft fel. Men psykologen satte plötsligt ord på det jag levt med i så många år, rädslan, ångesten, den trasiga självkänslan och trauman jag bar på som jag förträngt och tryckt bort.

Traumabearbetning och terapi

Vi påbörjade traumaberabetning och terapi som resulterade i att jag gick kvar hos den psykologen även när jag efter ett år på låst avdelning flyttade hem, ända tills jag fyllde 18. Jag lärde mig att möta ångesten, sluta vara rädd för den. Jag lärde känna min egen styrka mer och mer för varje gång jag inte gick under av att ångesten kom.

Jag synade bluffen som ångesten var

Det var som om jag innan inte hade vetat hur stark jag var och hur svag den egentligen var. Ni vet när man ser en skugga från något som ser ut som ett stort monster men egentligen bara var en liten spindel, eller typ en kattunge. På samma sätt synade jag bluffen, jag pratade med mig själv, resonerade med mina tankar.  Jag blev kompis med min spegelbild som tidigare känts som om den tillhörde en främmande person.

När jag mådde bättre var det som om resten av livet bara följde med. Jag sökte mig till andra människor, byggde upp sunda relationer. Slutförde skolan, började jobba med att föreläsa om min resa och hjälpa andra.
Jag startade upp mina egna projekt och ungdomsföreningar, reste landet runt och ville vara en röst för de unga med liknande erfarenheter.

När politikerna inte lyssnade valde jag att själv bli politiker

När jag efter många år som aktiv i föreningar blev trött på att be politiker om pengar till satsningar och projekt för unga hela tiden så bestämde jag mig för att mitt nästa steg skull bli att själv engagera mig politiskt och bli politiker. Jag gick med i Miljöpartiet i samma veva som jag födde mina första barn, tvillingdöttrar, år 2011.

Kandiderar till riksdagen

Efter att ha engagerat mig som medlem så blev jag efter valet 2014 invald i socialnämnden i Linköpings kommun och styrelsen för vårt kommunala bostadsbolag. Idag, tre år efter valet har jag också nationella uppdrag för Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag, en bransch- och intresseorganisation för ca 300 allmännyttiga bostadsföretag. Jag har också uppdrag i partiets mångfald- och jämställdhetsarbete. Idag arbetar jag också deltid för partiet vid sidan av den egna firman jag har drivit sedan jag var 18 år. Jag bloggar en del, skriver krönikor och debattartiklar och till valet 2018 kandiderar jag till riksdagen.

Slutligen vill jag dela med mig av en text jag skrivit för länge sedan :

“Hej på dig min gamla vän/fiende/trygghet

Det var ett tag sen sist. Fan vilken bergochdalbana känslorna är just nu. Har vart sinnessjukt nu över hela helgen.  Fan va mycket liksom bubblar upp. Tycker inte om sånt.
Gillar mig själv mer glad. När jag är sprallig och orkar sprida den kärlek och värme som jag brukar. Det är ju jag liksom…
Men visst finns de delar av mig som ger upp ibland, dom som bara vill springa, fort som fan, långt som fan, bort från “fan”. Men vad gör man nu då? När man inte kan göra som förr?

När man måste sitta och låta känslan komma: som en gigantisk arme som kommer ur en mörk skog, krypa sig över hela min kropp, in i mitt inre och bara sakta men säkert, dra över de sårade stackars krigarna som ligger vid frontlinjen. De som brukade stå stolta o försvara mig o vara världens mäktigaste arme. Vad gör man då?
Jag bara sitter som en åskådare och tittar på när de drar ihop sig som en klump av betong i hela halsen… Först blir jag lack, för jag hatar sånt här, sitter aldrig och tycker synd om mig själv, sen blir jag frustrerad, och vill mest springa någonstans eller ringa någon. Sen är de oftast försent när de brister ut…
Och då sitter man där. I en pöl av de döda krigarna runt omkring och blir till en krigsfånge I sin egen kropp. En fånge i vad människor gjort mot en, vad man har fått uppleva och vad man har fått utstå. Och precis som en krigsfånge så blir man torterad av minnena tills man erkänner sanningen; att man är ledsen, trasig och ensam.
Hej på dig ångesten, här är jag, kom och ta mig. Jag har redan bundit fast mig här, så det är bara att börja tortera.