Jag började berätta om det jag såg och upplevde

Nu ser jag mina sjukdomsepisoder som psykiska förkylningar, och trots dessa förkylningar har jag till allra största delen ett fantastiskt liv.

Jag heter Anneli Jäderholm. Jag lever sedan sjutton år tillbaka med min käresta Nancy, har två vuxna barn och massor med djur. Jag har också under många år tampats med en svår psykossjukdom. Jag insjuknade 1999. Efter en tid med sjukdom, tvångsvård och långa efterförlopp kände jag allt tydligare att jag hade två val. Antingen att släppa taget om livet, eller att börja berätta om det jag såg och upplevde. Jag valde det senare. Jag är tacksam för det, för det valet har tagit mig till den plats där jag är i dag. En plats där jag numera ser mina sjukdomsepisoder som psykiska förkylningar, och en plats där jag trots dessa förkylningar till allra största delen har ett fantastiskt liv.

Det stora steget

Jag och Nancy levde storstadsliv i många år, men när Nancy efter många år som anhörig själv drabbades av en utmattningsdepression tog vi steget och flyttade till landet. Vi skaffade hästar, kor, får och höns, och ovanpå det har vi även hund, katt och akvariefiskar. Miljöombytet gjorde att Nancy började må bättre, och även jag fick nya perspektiv som gjorde mig både starkare och friskare. När vi insåg detta bestämde vi oss för att starta en rehabverksamhet på gården, och nu arbetar vi som handledare för människor som kommer till vår gård för att hitta nya vägar framåt i livet. Jag jobbar också som föreläsare för att förbättra attityder och kunskap om psykisk ohälsa, och jag kämpar på olika sätt för att den psykiatriska heldygnsvården ska bli bättre.

Perspektiv på diagnoser

Jag har genom åren fått många olika diagnoser, av många olika läkare. Den första var utmattningsdepression. Sedan kom – i kronologisk ordning – polymorf psykos, cykloid psykos och schizoaffektivt syndrom. Den senaste är bipolär 1. Det har varit en tuff kamp att förhålla sig till de olika diagnoserna. I många år läste jag in mig på den diagnos som för tillfället gällde, och jag tolkade mig själv genom diagnoskriterierna. Identifierade mig med dem. Jag var affektlabil. Motoriskt orolig. Impulsiv. Desorienterad. Visst var jag väl det? I dag har jag ett mer distanserat förhållningssätt till diagnosfrågan. Jag ser det rätt och slätt som att jag har en psykossjukdom. För det är psykoserna som ställer till det för mig, som förstör mina relationer och mycket annat som jag byggt upp.

Insjuknande och uppbrott

I trettioårsåldern levde jag ett aktivt liv, med man och barn. Jag hade heltidsjobb, var fackligt engagerad och ägnade mig åt sport. Men så drabbades jag av en utmattningsdepression. Jag sov dåligt. Åt dåligt. Började grubbla över livet och dess mening, ja över hela existensen. En morgon vaknade jag och livet kändes främmande. Jag satte händerna för ansiktet, blundade och hörde en kraftfull röst i mitt huvud. ”Du är den nya tidens Messias, och om du vandrar i sanning skall jag passa dina barn”, sa rösten. Jag var inte särskilt troende, ändå var jag övertygad om att det var Guds röst. Jag kände mig utvald, och jag tog uppdraget på allvar. Jag skilde mig, lämnade hus och hem. Barnen var då sex och nio år. Jag köpte en gammal Volvo, flyttade in i den och gav mig ut på mission för att rädda världen från ondska och se till att bara kärleken överlevde.

Irrfärder

I sex månader åkte jag runt i min bil, samtidigt som jag bodde i den. Jag besökte bensinmackar och bannade dem för att de hyrde ut våldsamma filmer och TV-spel. Jag sökte upp präster, men tyckte att jag hade en bättre kanal till Gud än dom, så istället växlade jag raskt över till new age-världen. Seanser, tarotkort och magiska stenar blev en del av min vardag. En spådam menade att jag var transcendental, att jag hade förmåga att prata med döda och att jag skulle bära gröna kläder för beskydd. Jag fick absolut inte äta gröna grönsaker, för då kunde mitt förnuft riskera att flyga iväg. Men okokta havregryn skulle rädda mig, det skulle få mig grundad, berättade hon. Jag köpte en neongrön kostym och två kilo havregryn.

Att rädda världen var svårt, och nu började jag få bråttom. Jag irrade runt planlöst med min bil. Hade inte tid att äta, sova och eller sköta min hygien. Mitt hår var långt och tovigt. Den neongröna kostymen smet solkig runt min kropp, och havregrynspåsen höll jag krampaktigt i näven. Några jag känner såg mig, men låtsas inte se. De gick bara förbi. Varför sa ingen nåt?

Hjälp från medmänniskor

En dag började min bil att koka. Då dök en familj upp. Kvinnan tog mig under armen och satte mig i deras bil. Jag var i uselt skick. De körde mig till polisstationen. Där fick jag en mängd frågor, som jag lyckas svara ganska bra på. Polisen släppte mig, men jag var fortfarande kvar i den psykotiska verkligheten. På väg ut snodde jag en sopkvast från entrén och försökte flyga på den. Två poliser kom utspringandes. Den ena kastade av sig sin skinnjacka och slängde den över mina axlar. Jag huttrade, frös och kom tillbaka till koppen. Poliserna ledde mig till bilen och körde mig till psykakuten.

Relationer påverkar och påverkas

Efter mitt första psykosgenombrott flyttade jag och Nancy ihop. Jag var jättedålig de första åtta åren. De första fyra sov jag sjutton timmar per dygn. Men Nancy var ansvarstagande och hjälpte mig i kontakten med barnen. Jag fick sova på veckorna, men när barnen kom på helger och lov skulle jag laga mat och sitta med dem vid TV:n. Det är Nancys förtjänst att jag och barnen har en fin och förtrolig relation i dag. Men så klart har min sjukdom satt spår hos dem som står mig nära. Jag har haft sju psykoser, och i en ville jag inte ha bh på mig, i en annan skulle jag prompt ha pannband och i en tredje tjatade jag på min son om kaffe men drack aldrig ur. Numera klarar Nancy inte av att jag inte har bh, eller att jag har pannband. Min son vill att jag dricker upp kaffet. Det är jobbigt att jämföras med hur jag betett mig i ett sjukdomsskov. Jag förstår att de är rädda, men det är svårt att balansera hur man ska vara. Jag får inte bli för euforisk, inte prata för snabbt, inte skriva för fort på tangenterna. Jag måste tänka på att inte flacka med blicken eller sätta ut för många statusar på sociala medier. För sådant kan uppfattas som tidiga tecken på att jag är sjuk. Samtidigt är jag tacksam över att inte ha förskonats från att höra vad jag sagt eller hur jag betett mig i ett psykosskov. Det har gjort ont att höra, men det har gett mig en förståelse för varför jag behöver medicinera.

Ingen skam, bara skuld

Genom åren har jag letat inuti mig efter skam. Skam för den jag är, för all galenskap jag satt igång. Skam för mina psykiatriska diagnoser, eller för mina sju slutenvårdsvistelser, de flesta i bältessäng. Jag har letat, men jag hittar ingen skam. Jag tror det kommer sig av att jag växte upp i en dysfunktionell familj. Min pappa var periodare. Jag insåg tidigt att livet är tufft, och att vissa av oss klantar till det i vår kamp för att orka med livet. Jag ser tydliga paralleller mellan mina psykoser och min pappas sätt att dricka för att försvinna bort en stund från det som gjorde ont inuti. Jag såg honom som ett vrak, jag såg när han reste sig och började leva igen. Han böjde inte på nacken, han höll huvudet högt och mötte det som fanns kvar. Jag tror att det har påverkat mig mer än jag förstår.

Det jag däremot känner är skuld. Framförallt gentemot mina barn, för att deras liv blev som det blev när jag blev sjuk och inte kunde finnas hos dem. Och skuld för att jag inte förmått finnas för Nancy på samma sätt som hon funnits för mig. Jag kan känna skuld för mycket, nästan för allt, och ibland känns det som att skulden är halva min sjukdom.

Nyorientering

Ofta talas det om vändpunkter och återhämtning, men för mig är ordet nyorientering mer relevant.

Jag har gått tolv år i terapi, och jag har jobbat stenhårt med mig själv på många plan. Jag har inte vänt åter, utan istället utvecklat nya sidor av mig själv och utsett mig själv till ledare över mitt eget liv. Jag har alltid varit nyfiken på livet och gjort små avstämningar: vem är jag i dag, vilka förmågor har jag just nu, hur ser samhället ut, var finns plats för mig, och vad vill jag? Det jag vill kalla nyorientering. Nu när jag dessutom blivit bonde ligger åter något helt nytt framför mina fötter. Livet är nu, och det är bra. Carpe Diem – fånga dagen, stunden och ögonblicket.