Jag behöver inte vara normal – vad nu det är?

Jag hade många tics som barn och sökte alltid svar på varför jag var annorlunda. Vid 28 års ålder fann jag förklaringen av en slump.

Jag heter Eric Donell och har en uppväxt som jag tror att många kan känna igen sig i. Jag tyckte för det mesta att jag inte passade in – när jag gick i klass 5b sa jag till exempel att jag gick i 5c fast det inte fanns någon sådan. Jag brukar säga att den roliga delen av mitt liv började den dag jag gick ut skolan.

När jag var yngre hade jag många tics, och lärde mig snart att som klassens clown blev det mycket lättare att dölja mina ljud och rörelser. Som för så många andra fortsatta “clownerierna” genom åren och formade mycket av mitt liv Jag har haft mer än 30 olika arbeten och framför allt har jag arbetat som föreläsare. Min första längre föreläsning heter “Jag vill var normal” och syftar på hur jag kände det under uppväxten, för även om jag förnekade det då, inte minst för mig själv, så ville jag helst passa in, och vara som alla andra.

Rädsla för att inte bli omtyckt

Med tiden upptäckte jag två saker alltmer: dels att jag trivdes rätt bra med att sticka ut (ibland gick det kanske lite väl långt), dels att jag faktiskt inte var så annorlunda som jag trodde – det visade sig nämligen att en stor del av de “normala” gick runt och kände likadant som jag. Ändå skulle det dröja ända tills jag gick ut gymnasiet innan jag landat i “Jag vill vara den jag är”.  Och trots att jag nog inte var så annorlunda i andras ögon och trots att jag inte råkade så illa ut på rasterna efter fjärde klass (sen de värsta killarna lämnat skolan), så har jag ända upp i vuxen ålder haft obehagliga drömmar om att inte passa in i skolan. Och tills för några år sedan hade jag rätt lätt för att tro, utan egentliga skäl för det, att andra inte tyckte om mig.

Det här ”mentala skräpet” som det ibland kallas är tyvärr lätt att samla på sig, men är ofta svårt att göra sig av med om man inte får hjälp med det i tid. Jag önskar att jag hade haft någon vettig person att tala med i skolan och som hade kunnat ge mig lite perspektiv, det hade gjort saker mycket lättare.

Tourettes syndrom

Det dröjde ända tills jag var 28 år då jag av en slump läste på internet om vad Tourettes syndrom är och hur vanligt det är. Även om jag då redan hade tappat de flesta av mina tics så minns jag att det var en omvälvande upplevelse. Från att ha sökt en förklaring till mina “konstigheter” under hela livet till att se att det faktiskt inte var så konstigt – det blev en avgörande skillnad för mig.

Jag var också ställd över det faktum att ingen förskolelärare, ingen lärare, ingen psykolog, psykiater, psykoterapeut eller annan vårdpersonal jag träffat under alla år hade känt igen vad som visade sig vara ett typexempel på ett relativt vanligt tillstånd som varit känt sedan 1885! Helt enkelt för att information om vad det var inte hade nått ut till dem.

Arbete för ökad kunskap och minskat stigma

Det blev startpunkten för mig att börja berätta om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF). Jag spelade in en film om att leva med NPF utan att veta om det, “Utanför din dörr”, och jag började föreläsa om allt som har med NPF att göra – det blev mitt stora intresse. Jag är sedan många år medlem i Riksförbundet Attention och det kan jag verkligen rekommendera om man har någon NPF (till exempel ADHD, Tourettes syndrom, autism eller språknedsättning).

Att få kunskap om NPF för att kunna avdramatisera det hela och berätta om det för andra – från att tidigare ha dolt det och hållit andra utanför min dörr – gjorde en enorm skillnad i mitt liv. En del av det ”mentala skräpet” får jag fortfarande jobba med, men det går lättare och lättare. Och allt har blivit så mycket roligare nu när jag inte längre behöver bekymra mig om att vara “normal”, vad nu det är? Är du intresserad av se vad jag gör så hittar du mig här. Kramar!