Schizofreni

Jag bär mina ärr med stolthet

Efter tio psykoser och många år av ångest har jag till slut funnit ett lugn och en säkerhet.

Min uppväxt var bra. En barndom som var både svår och ljus. Jag växte upp i ett välbärgat villasamhälle utanför Stockholm. Min far var i karriären och min mamma var hemmafru. Jag var ett ”high sensitive-barn”. Jag tog det mycket hårt när min lillasyster dog, bara ett halvår gammal. Jag var då lite över två år. Man pratade inte om hennes död och det blev med åren många saker som sopades under mattan på samma sätt. Med min stora sensibilitet kände jag att något var fel, men visste inte vad som var det. Hemma var allt fokuserat på sådant som saker och upplevelser. Flera resor, flera bilar, många sommarhus. Allt handlade om saker, vi pratade aldrig om känslor. Det bara snurrade på.

Äventyr blev det

I skolan hade jag det inte så lätt. Jag är dyslektiker, vilket inte fanns som term då, men i gymnasiet kom jag ändå i rätt sammanhang och fick bra betyg. Vi var ett stort och bra kompisgäng. Det blev fester, men även hårt plugg, och det plugget gav resultat. Mitt liv var bra. Jag hade fått en egen lägenhet. Jag var tjugo, hade pengar, lägenhet och funnit kärleken. Framtiden såg strålande ut. Jag ville ha äventyr. Äventyr blev det, och ganska omgående. Men av ett helt annat slag.

Pappa var professor på Tandläkarhögskolan i Stockholm och jag valde att bli tandläkare. Trots att jag är en kreativ människa valde jag tandläkaryrket. Där jag växte upp var det väldigt få yrkesbanor som man kunde välja, som läkare, tandläkare, jurist och liknande – praktiskt taget inga kreativa yrken. Pressen blev för stor för mig på Tandläkarhögskolan. Bara korvstoppning av olika latinska termer på kroppens olika delar.

Hade inte ord på vad jag kände

En oerhört tragisk skilsmässa mellan mina föräldrar och andra svårigheter gjorde att jag kom ur balans totalt. Att pappa sen är psykopat, om än inte av den värsta sorten, gjorde det inte lättare. Allt det som hade funnits under mattan sedan jag var i tvåårsåldern bubblade upp. Det var bilder, händelser, fragment ur historien som vällde upp ur mina minnen. Jag hade inte ord på dessa bilder. Allt snurrade och jag fick tappade greppet om tillvaron. I detta fanns även en skräck, en skräck som accelererade. Jag hade frågat pappa om han hade ångest. Det hade han aldrig haft. Psykopater har inte ångest utan de lägger sin svåra känslor på andra, som på mig. Till slut var jag så förvirrad att mina föräldrar inte såg någon annan råd än att åka till psykiatrin.

Som om jag tagits gisslan

På psykiatrin blev jag väl bemött och skulle ligga kvar över natten. Pappa lovade att komma på besök dagen efter. Nästa dag kom jag in på en sluten avdelning. Alla dessa minnen och bilder som jag inte kunde sortera jagade mej. Det blev så att jag trodde att jag var gisslantagen. Därför vågade jag inte prata med någon. Vågade inte lämna rummet. Det hände i oktober och det mörknade ganska tidigt. Pappa kom inte som han lovat. Jag trodde att jag var gisslan. Tar jag livet av mig finns det ingen gisslan, tänkte jag. Jag kastade mig mot fönstret, men det var säkerhetsglas. Då bröt jag loss ett ben från skrivbordet och slog. Jag slog och slog. Till slut gav fönstret vika och brast. Utan en sekunds betänkande kastade jag mej ut i oktobernatten. Jag föll från femte våningen ner på marken. Jag blev rejält skadad, men överlevde. Mirakulöst nog fick jag inga större bestående men. Bara en bruten handled, spricka i bäckenet och en bruten lårbenskula.

År av psykoser

Efter min första psykos, då jag hoppade från fönstret, bytte jag riktning i livet. Ny utbildning, hårda studier, goda betyg. Men tyvärr ingen kreativ utbildning. Jag blev jurist. Att förmå mig att komma tillbaka efter min första psykos hade slitit hårt på mitt kärleksförhållande. Pappa nekade mig kontakt och mamma var skadad av skilsmässan. Min sambo och jag bröt upp och då kom andra psykosen. Sen var jag åter tillbaka i livet, igen, efter andra psykosen. Men efter något år den tredje psykosen. Så höll det på. Jag fick diagnosen schizofreni. Det blev värre och värre. Psykoserna blev svårare och djupare. Man kan jämföra med en infektion, men bara tar en halv penicillinkur och att man inte blir helt frisk utan får samma infektion igen. Och igen. Jag hann aldrig bli frisk mellan mina psykotiska skov.

Ett slutet samhälle i samhället

Nio av tio psykoser var jag tvångsintagen på Beckomberga sjukhus. Det var en gigantisk anläggning som låg en bit utanför Stockholm. En del av personalen har jämfört Beckomberga med ett koncentrationsläger. Det ligger något i det. Det var ett slutet samhälle i samhället. Avdelningarna hade dörrslussar för in- och utpassage, så ingen smet. Det var ett högt staket runt området med vaktkurer. Manliga avdelningar och kvinnliga avdelningar. Det var öga för öga, tand för tand. Hade man, ofta utan vetskap, gjort något man inte fick – till exempel gått utanför området – blev det svåra bestraffningar, som att låsas in på avdelningen i en vecka. Det här var den miljö jag kom till som tjugotvååring och vistades i åren därefter.

Ett läkande sammanhang

När jag fick barn, vände mitt liv. Jag insåg att jag inte kunde vara som mina egna föräldrar. Jag måste ta tag i mitt liv på riktigt. Jag måste bli av mina besvär. När min son föddes 1991 fick jag mitt sista totala psykosgenombrott. Men då hamnade jag i ett läkande sammanhang. Av en tillfällighet kom jag till Järna på en bondgård. Mötet med än äldre och erfaren, klok gumma förändrade mitt liv. Hon och de andra där visade på att det inte bara var det materiella som var viktigt. Vi arbetade i trädgården och pratade. Pratade filosofi, pratade om själen, meningen med livet, sådant. Jag sa då upp mina stödkontakter i psykiatrin vilket ledde till att jag ansågs mogen för terapi. För mig var det en gammal dröm.

Terapi och meditation har hjälpt

Psykiatrin sökte fondmedel och lyckade hitta en psykolog som passade mej som handen i handsken. Jag började att tampas med mina egna demoner. En strid för min sons skull. För man barns skull. Det var en lång strid. En strid hård strid. Bitvis en strid på liv och död.
När jag skulle gå till psykologen på ett första möte, svalde jag en hel burk med lugnande tabletter. Så skrämmande var det att ta tag i mitt liv. Jag blev magpumpad och tvångs intagen men fick inga allvarliga men. När jag gick i terapi och arbetade med den gumman, som var full av vishet, i Järna började jag även att meditera. Sedan dess har jag mediterat praktiskt taget varje dag, två timmar.

Har kommit levande ur fighten

Sedan, det att mina barn föddes, och fram till nyligen har det varit en svår kamp. Striden Henrik vs Henrik. Jag har kommit levande ur fighten och jag har funnit mej själv. Jag har funnit Henrik. Henrik, är nu Henrik. Allt har varit en fråga om att hitta sej själv. Jag har lyckats, men det har tagit hela mitt vuxna liv. Det har varit en svår tid. Som att leva i en krigszon. Likt belägringen av Aleppo och detta under mycket många år.

Mening åt alla år av smärta

Nu är traumat efter alla år med svåra psykoser förbi. De besvär jag haft av psykoserna är avklarade och jag är nu mer en fri människa. Vilket förvånar mej att jag gör vanliga saker, tänker vanliga tankar och är inte rädd. Klart att jag är rädd, men inte den panikrädsla som följer med med en psykos. Föreställ dej din värsta mardröm, ta den rädslan gånger 10.000 och sen multiplicera sen rädslan ytterligare 10.000 gånger. Sådan är rädslan i en psykos. Nu, nästan fyrtio år senare, är jag av med mina besvär från min schizofreni, psykoser, ångest och annat. Mina barn är vuxna och utflugna. Och jag föreläser om mitt liv. Vilket ger mening åt alla år av smärta. Jag har haft 10 psykoser och många år av paniksyndrom.

Ett tveklöst ja

Efter sextio år fyllda har jag nu avslutat alla terapier. Jag lever ett mycket lyckligt liv. Funnit kärleken, igen. Har vänner, lagom med arbete och hygglig ekonomi. Livet är fantastiskt. Skulle någon fråga om jag skulle göra denna resa en gång till. Svaret skulle bli tveklöst. Ja! Trots det helvete som jag gått igenom så är livet, och har varit, totalt makalöst. Mina själsliga ärr visar jag med stolthet upp. Många gånger har jag varit med i dagstidningar och annat. Varit med i morgonsoffan i TV och berättat.

Lycklig att få leva

Jag är stolt över mina barn. Jag är stolt över att vara jag. Stolt över de strider som jag övervunnit. Stolt över att kunna hjälpa andra. Stolt över att jag överlevt och nu har alla mina funktioner intakta. Lycklig att få leva. Att få njuta och vara i livet. Underbart att nu på livets höst få allt detta. Att ha fått ett lugn och en säkerhet i mig. Skulle jag, skulle jag, erbjudas att leva mitt liv som det varit en gång till. Att få uppleva alla dessa helveten och förluster så skulle jag absolut göra min svåra resa en gång till. Utan tvekan!

Det går att läsa mer om mig och vad jag gör på min hemsida Livsmod. Varmt välkommen in dit!