Jag är stolt över mig själv – med mina diagnoser

Tankar som befaller och hotar är min vardag. Vad som underlättar för mig är behandling och stöd av mamma och pojkvän.

Jag är Veronika Gustafsson, en kvinna på 36 år som bor i Säter, Dalarna. Jag lever med diagnoserna paranoid schizofreni, OCD (tvångssyndrom) och Aspergers syndrom. Sedan har jag hittat på en egen diagnos; fruktos. Det är inte neuros och inte psykos utan fruktan, fruktos. Jag är så rädd för det mesta.

På julafton när jag var elva år hände något som har ärrat mig. Pappa fick en stroke och i ambulansen ännu en. Läkarna sa att de tre första dagarna skulle vara avgörande för om han skulle överleva. Han klarade sig då med afasi som men.

Pappas hjärtinfarkt

På min 18-årsdag fick jag ett jobbigt besked. Mina föräldrar skulle skilja sig och jag tog det hårt. Var det jag som gjort något fel? Ett halvår senare, på sommaren, skulle jag och min ena storebror spela en fotbollsmatch. Pappa skulle titta på. Det var varmt ute. På uppvärmningen gjorde brorsan illa sitt knä men spelade nästan klart första halvlek ändå. Med några minuter kvar av perioden tog pappa hans plats. När jag såg det blev jag arg. Det kändes inte rätt.

Pappa gav mig en pass och jag dribblade iväg, men samtidigt som jag sköt på mål blåste domaren av perioden. När jag vände mig om såg jag att pappa låg på marken med skrikande människor runt honom. Jag sprang dit och såg att det kunde vara en hjärtinfarkt. Min broder och jag påbörjade hjärt-lungräddning på honom. Pappas ögon spärrades upp, ansiktet svällde och blev lila och blå. Sedan började han kräkas och vi försökte rensa munnen på honom. Det började regna och ambulansen dröjde.

Väl inne på sjukhuset fick vi reda på att pappa hade dött. Det fanns inget som kunde ha räddat honom. Han var död redan när han stod.

Ångest och behandlingshem

Jag började må sämre i tonåren. Jag fick svårt att andas och hade jobbiga tankar. Efter gymnasiet flyttade jag till Östersund för att plugga, men livet kom ikapp. Jag började må dåligt igen och hamnade på sjukhus. Efter några inläggningar hos psykiatrin blev jag inskriven på ett behandlingshem för unga med psykos, största delen genom LPT (Lagen om Psykiatrisk Tvångsvård). Jag började i psykoterapi där jag fick grotta i djupet av mig själv som liten och framåt i livet.

Så länge jag kan minnas har jag haft perioder med skakningar i hela kroppen. Ingen har tagit mig på allvar utan jag har blivit klassad som att jag vill få uppmärksamhet. Nu när jag har blivit äldre vet jag att skakningarna beror på ångest. En annan åkomma jag hade var att mitt huvud var utsatt för massor av tankar. Som liten frågade jag andra om de hade flera tankar samtidigt. Jag hade min egna tanke, en tanke jag inte kunde styra och en tanke som sjöng. Men det var ingen annan som hade det så. Jag blev än en gång missförstådd.

Den otäcka starka tanken

I dag har mina tankar förändrats. Nu har jag en tanke som är min, en tanke jag inte kan styra över och en stark tanke som tvingar mig att göra uppdrag. Den är otäck och farlig. Han får mig till exempel att gå ner i vattnet med kläderna på, att gå på en bilbro eller klättra i lyktstolpar. Dessa uppdrag har gjort att jag blivit hämtad av polis, ambulans eller brandbil. Det känns inte roligt men om jag inte gjorde uppdragen blev jag hotad om att något farligt skulle hända.

Sedan har jag en jobbig tanke som kommenterar allt. ”Det där är löjligt!” ”Titta vad han överdriver!” ”Tror du på det där?” Men det är skillnad på den starka tanken och mina tvångstankar. När jag får tvångstankar så hörs de inte utan hindrar mig på ett annat sätt.

Nära och kära som alltid finns där

Sedan några år tillbaka bor jag i min födelsestad. Här har jag åkt in och ut hos psykiatrin, och blivit skjutsad av polisen massor av gånger. Jag är ordinerad flera tabletter fyra gånger om dagen och tar två mediciner vid behov. De ger mig biverkningar som till exempel kramper, men det är värt det för att slippa jobbiga tankar och ångest.

Framförallt två personer betyder allt för mig, min snälla mamma och min tålmodiga pojkvän. De lämnar mig inte trots mina svåra tider, även om nästan alla mina vänner har lämnat mig.

Jag har nog aldrig skämts för mitt psykiska mående utan bara över mitt utseende. Medicinerna gör nämligen att jag går upp i vikt. Men efter att jag nu har skrivit en biografi, synts i media och hållit föreläsningar är jag stolt över mig själv. Jag har insett att jag alltid kommer få leva med mina sjukdomar men tänker att; man kan vara sjuk utan att må dåligt och man kan må dåligt utan att vara sjuk.